Många poeter i ett och samma verk är inget nytt. Det går bra att öppna Lyrikvännen eller gå till biblioteket, låna en antologi om rysk lyrik, ungdomslyrik, kärlekslyrik eller kanske poesi utmärkande en viss epok. Det finns också i Sverige en hel drös med litteraturtidskrifter. Ofta utformas de som temanummer, det vill säga ett tema, flera skribenter. På senare tid har några av våra grannländer börjat pocka på uppmärksamhet. Tidskriften OEI producerade för inte så länge sedan ett nummer tjockt som en, två, tre, fyra, fem telefonkataloger om finsk poesi. De norska litteratursajterna www.nypoesi.net och www.vinduet.no ger ett allt mer ambitiöst och fullspäckat intryck. Inte sällan tipsas och länkas det vidare till andra skandinaviska sajter.

Poeterna som valts ut för att ingå i den här boken har alla debuterat efter 1996. Författarnas uttryckssätt liknar på många sätt varandra. Boken känns i vilket fall inte spretig, på gott och ont. Inga sidor sticker ut; spricker, skriker eller sliter iväg. Poeterna neutraliserar varandra. Ibland får man nästan känslan av ett samtal, en dikt som hakar i en annan som svarar på en ny som frågar vidare, som håller om och som småretas och som börjar om. Dikterna är visserligen formmässigt olika, en del pratiga som Johannes Anyurus, en del mer fragmentariska som Gunnar Wærness och en del koncentrerade prosadikter som Jenny Tunedals. Såklart är det mycket naturlyrik, som alltid i nordisk litteratur. Det regnar och det är fåglar och hav och fjäll och löv och horisont. Det är en speciell ton. Tydligast är naturens närvaro i de isländska dikterna. De andas sträng kyla och gränslös frihet på samma gång. Danskarna, de är lite argare, lite fräckare, lite skitigare, lite roligare råare. Martin Glaz Serup gestaltar samhällets avtrubbning, anonymisering och vår rädsla för att tråka ut folk.

En ung man eller pojke gick och läste en bok på andra sidan gatan/vi såg honom bli överkörd!/ Så förfärligt!/det är en som på sitt sätt också tycker det är vackert när vi berättar/om det på festen

Det känns fint att känna av den nordiska poesigemenskapen, helheten. Förlusten blir mängden, att varje poet ersätts av en ny. Norske Steinar Opstad hör till en av dem vars dikter skulle behöva yta och ro. Jag hade gärna stannat hos honom, i hans allvarsamma bibliotek där månen lyser på bokstäver och spindeltrådar. Behållningen av antologin är till stor del de välskrivna och medryckande inledningarna till varje specifikt land. En vilja att vidare fördjupa sig i enskilda poeters verk lyckas boken också med. Nutidshistoria blir ofta bortglömd, så även de överblickbara strukturerna i samtidspoesin. Det är bara att applådera Rossis och Strandéns engagemang och redaktionella utförande. Ändå kan man inte låta bli att undra, är det verkligen nödvändigt att översätta norska och danska till svenska? Och var är alla de poeter som ställer sig trotsigt kritiska till centrallyrik? Var är den extrema experimentella poesin? Var är de riktigt jobbiga och besvärliga, obehärskade människorna? De fick visst inte vara med.