Bengt af Klintberg har en scenpersonlighet som passar bra till ämnet. Det är seminarium på Göteborgs bokmässa och han sitter där ensam framför publiken, karismatiskt sansad, tillbakalutad och korrekt samtidigt som han ibland gnider händerna och smilar som det anstår en engagerad berättare. Han balanserar där, mellan att vara forskare och sagofarbror, mellan att utreda ett samhälleligt fenomen och att riva av magstarka skrönor. Jag har hört honom en gång tidigare, för några år sedan, och då höll han en fängslande föreläsning.
Det är alltså moderna vandringsägner han sysslar med, på engelska kända som ”urban myths” och även uppkallade efter honom själv som ”klintbergare”. 1986 kom af Klintbergs ”Råttan i pizzan”, och 1994 ”Den stulna njuren”, i vilka han samlat vandringssägner som han undersökt upphoven till och kommenterar. I år är han på bokmässan i samband med tredje boken, ”Glitterspray”, där gamla sägner finns uppdaterade tillsammans med splitter nya.
af Klintberg inleder småretoriskt med att påpeka att man här på västkusten sprider mer folksägner än i till exempel Stockholm. Vidare berättar han om hur vandringssägnen skiljs från den rena sagan genom sin kraftigare verklighetsförankring och genom att vara mer angelägen om att bli betrodd. Ofta blir sägnerna ett uttryck för samhällets oro över något, lika ofta fungerar de som önskedrömmar, och är alltid mycket givande som dokument över våra världsbilder. Således kännetecknas aktuella skrönor av element som terrorister och till exempel jobbsökningar – helt i enlighet med västvärldens terrorskräck och landets höga arbetslöshet. Dessutom har internet nu gjort sitt stora inträde i skrönespridandet.
Arbetslösheten för af Klintberg in på den första vandringssägnen. Det berättas om flygvapnet som hyr in en konsult för att välja ut en bra pilot ur den stora högen med ansökningar. Vad konsulten gör är att slänga översta hälften av högen i papperskorgen med motiveringen ”de hade otur, och en pilot får inte ha otur”. Publiken skrattar, men själv är jag besviken. Är inte den gammal? Har man inte sett det i en film eller någon tv-serie?
Nästa sägen handlar om föräldrarna vars dotter varje eftermiddag pratar om hur roligt hon haft på dagis när hon lekt med ”konsum-bananerna”. Det fortsätter tills föräldrarnas undran över dessa mystiska leksaker till slut får dem att fråga dagisföreståndaren om en förklaring, varpå denne berättar att dottern på sistonde lekt mycket med de barn som är kosovoalbaner. Jämfört med de sägner som finns i ”Råttan i pizzan” och ”Den stulna njuren” måste denna sägas vara ganska odramatisk. Utan berättarteknik och trovärdiga detaljer består den ju i grund och botten bara av en dålig ordvits.
Sägnen därefter är inte heller särskilt fascinerande: en man åker till USA, köper en billig Harley Davidson, ska sälja den hemma i Sverige och blir erbjuden mer pengar än väntat. Han kontaktar fler och fler spekulanter och blir erbjuden mer och mer pengar tills han slutligen säljer den och får veta att det på tanklockets undersida finns en inskription som lyder: ”To Elvis with love from James Dean”. Jaha. Elvis lär verkligen har samlat på Harley Davidsons, och tydligen saknas någon av dem, men… tja, det är ju inte så att man hissnar av förundran.
Visst, historierna görs inte rättvisa i mina snåla sammanfattningar, och det är är ju inte Bengts fel om vi inte berättar tillräckligt intressanta vandringssägner nuförtiden. Jag ska inte förhasta mig när jag nu inte läst den nya boken, men om detta seminarium har speglat dagens vandringssägner så går vår fantasi numera på tomgång. Därför: berätta mer, överdriv och övertyga, ljug dig svettig. En saftig skröna friskar alltid upp, och vi behöver dem som bekräftelser på vad vi är rädda för. Jag lämnade lokalen med lika delar besvikelse och lika delar funderingar kring vems uppgift det egentligen är att hålla sägnerna vid liv. Det är allas, inte bara Bengt af Klintbergs.
Publicerad: 2005-10-06 09:26 / Uppdaterad: 2005-10-06 09:26
En kommentar
De gamla folksägner han skriver om i boken Svenska folksägner är mycket mer fascinerande och färgstarka. Med Internet sprids nog enklare och banalare sägner lättare, snabbare innan de har hunnit bearbetas av åhörarna i berättarsituationen
#
Kommentera eller pinga (trackback).