En krönika i väntan på något annat, vassare… Klas har nyligen kommit ut som CIA-agent, så jag får väl också lov att stiga ur garderoben… jag är en smygtittare. Och en smyglyssnare. Jag betraktar människor och jag lyssnar på vad de säger. Överallt och hela tiden. "Hur kan du veta det där?" frågar mina kompisar när jag levererar någon obetydlig men intressant bit information. "Jag hörde honom prata med en kompis i kön på systemet i fredags" eller "Jag hörde en kompis till hans flickvän prata i telefon inne på pizzerian" kan jag då säga, och alla tittar på mig som om jag vore en konstig, tropisk insekt (fast de borde vara vana).
Jag samlar information. Ständigt. Jag lagrar den. Länge. Jag drar slutsatser och ser mönster. Snabbt.

Det här är min senaste slutsats (som inte är så avancerad): Vi är jävligt okulturella (om det är ett ord) här i detta vårt hemland. Det är väl något man alltid vetat, jag menar, i vilket annat land skulle Liza Marklund vara en bästsäljande författare (författare, nja)?

Inte i Frankrike i alla fall. Jag brukar läsa litteratursidorna i DN och SvD. Ibland väldigt boring, ofta intressant, sällan särskilt svårt. Tillrättalagt, kan jag tycka ibland.
Om man jämför DN och SvD med dess franska motsvarigheter, Le Monde och Liberation, är skillnaden milsvid. Artiklarna har ett djup man aldrig någonsin skulle hitta i svenska tidningar. Enligt min åsikt måste man vara professor i både det ena och det andra för att hänga med i referenser, allegorier och extremt textbundna analyser.

Men tydligen inte. Man läser litteraturdelen precis som man här alltid läser sportdelen. Visserligen är det bara en väl avgränsad grupp som köper och läser t.ex. Le Monde, men även för den stora kvällstidningsmassan är det en självklarhet att ha koll på de senaste boksläppen likväl som på Paris St. Germains laguppställning. Citat ur litteraturkanon är vanlig allmänbildning och inte en bisarr hobby för missanpassade människor.

Slutsats? Att vara ett USA-fientligt och elitistiskt land där den politiska eliten verkligen är en elit och inte avdankade Konsumhandlare utan universitetsutbildning eller fd soctanter verkar göra susen för allmänbildningen. Att inte tillåta engelskspråkiga TV-program och knappt sälja engelsk dussinlitteratur bäddar för ett rikare och högre utvecklat kulturliv. Att intervjua filosofer (INTE av Deepek Chopra/Dr Phil-varianten) i veckotidningarna och ge högkulturen en självklar plats i massmedia verkar också vara ett hett tips.

Vad gör egentligen kulturministern?