Sitter på en buss och far igenom La mancha i Spanien. Ett kuperat landskap, bördiga kullar, få nakna träd. Vägen slingrar sig fram och det går upp, ned och känslan är som Balder, Göteborgs monster till bergochdalbana. Tankarna faller på Don Quijote de la Mancha och i fjärran kan jag hastigt se den långa smala figuren på något som liknar en häst och Sancho Panza som en snöboll bredvid. Jag ser hur de tågar upp för en av dessa kullar.

Det finns inte mycket att fästa blicken i, man får lust till att fantisera, här i det mörkaste av Spanien där inkvisitionen var som hårdast. Allt enligt en rumskompis från Navarra vi kallade Bea, vilket är kort för det litterära Beatrice. Vi bodde tillsammans i Cuenca. En annan rumskompis kommer från Coruna längst ute på Iberiska halvön, som är Spanienpunkten i det forna romerska riket kallad världens ände. Var är världens ände för oss i Sverige? Kanske sameland uppe i norra Norrland? För mig var det påtagligt när jag var på Albanska gränsen att här slutar Europa.

Spanjorerna i Cuenca diskuterar vad de tillhör och verkar komma fram till att Europa slutar vid Pyrenéerna. I så fall tillhör inte skandinaviska halvön heller Europa vilket Norge visar genom att stå utanför EU. Medan vi i Sverige visar det genom att eurovägra.

Här pratar folk fortfarande i pesetas och priserna står både i gamla valutan och euro. Men vad vore Europa då om denna bild är sann. En tråkig klick i mitten förgrenad utåt från Tyskland? Ska vi klippa ytterligheterna, detta Spanien, kanske Italien och Grekland och oss själva. Visst skulle det bli något heterogenare men tråkigare, som om Hitlers tredje rike på något sätt förverkligats.

Spanjorerna må vara skeptiska och tycka att de inte tillhör, men vi lämnar dem hängande över sina små ölglas (canyas ), småätande på sina tapas i verkligheten. Vi ger oss ut i litteraturen och jag återkommer till ”Don Quijote – riddaren av den sorgliga skepnaden” av Cervantes och den är början på den moderna europeiska romanen. I litteraturen råder ingen tvekan, detta landskap bussen far igenom är europeisk litteraturhistoria och jag väntar bara på de röda väderkvarnarna.

Jag minns när jag läste romanen hur mycket jag läste in av nuet, hur mycket boken sa mig, hur mycket jag tolkade in som troligtvis inte var där för dåtidens läsare. Jag mötte boken på ett nutida associativt plan. Det är där som litteraturen uppstår; i det rummet mellan läsaren och verket.

Don Quijote kan vara en skröna, en parodi skriven av en skicklig hantverkare som jag ger värde. Men litteraturhistorien har bestämt åt mig att min läsning är berättigad jag kan luta mig mot kanons staket.

En som ger mig samma slags möte och som jag kan betvivla och undra om det inte bara är en person som försett sig på videofilmer och vi får se the-best-of-scener från hans tid som videogalning. Han säger inget egentligen, trots att jag upplever sådan kommunikation och ett budskap. Jag tänker på ett nutida exempel: Quentin Tarantino, vars filmer jag älskar på samma sätt och av samma anledning som Cervantes bok. Men det kritiska ögat tvivlar och tycker att hans film endast är lånta fjädrar, ett potpurri av filmhistoria och meningslöst våld.

Quentin Tarantino är ett slags Don Quijote, en människa att se ned på och förakta för sin villfarelse; men jag ser magi i det absurda. Därför tror jag man ska bejaka de som skriver om stollar som krigar mot väderkvarnar i tron att det är jättar och filmare som ger sin senaste film titeln ”Kill Bill”.