Att Mellanöstern länge varit en orolig del av världen torde vara ett överflödigt konstaterande. När det här skrivs fortsätter USA ännu sin ockupation av Irak. Samtidigt fortsätter Israels blodiga ockupation och apartheidpolitik gentemot palestinierna, med USA:s goda minne.

Så vad gör då Europa under tiden? I värsta fall (som Storbritannien) agerar de medlöpare till USA:s ockupationspolitik. I bästa fall bedriver man en tyst diplomati för att få en fredlig lösning till stånd. Men någon större kraft sätts sällan bakom orden.

Men det är inte att förvånas över, menar Samir Amin i den här boken. Europa har ännu inte lyckats bryta sig loss från den amerikanska överhögheten, en mentalitet vi har haft ända sedan andra världskrigets slut. Vi har helt enkelt inte slutat vara en del av den ”kollektiva imperialismen”, som Amin kallar den.

En stor del av boken ägnas åt en kritik av det som kallas Barcelona-processen och det ”euro-mediterrana partnerskapet”, i boken beskriven som en mycket viktig och omdiskuterad plan för relationerna mellan Europa och arabländerna runt Medelhavet. Sannolikt diskuteras de här frågorna mer på sydligare breddgrader av kontinenten, men här i Sverige har den debatten varit tämligen tystlåten – i den mån som den över huvud taget har förekommit. Det gör att Amins kritik av processen i hög grad känns som ett hårt slag i ett vacuum.

Boken utgörs av en samling artiklar, som kanske har haft sin relevans på andra håll när de ursprungligen publicerats. Sammantagna känns mycket dock tämligen överflödigt, och kanske hade det räckt med någon av dem i en antologi eller liknande.