Ibland kan en films dialog bli ren och ljuv poesi, och ser man filmen tillräckligt många gånger fastnar citaten ohjälpligt i hjärnans utrymme för mindre nödvändigt vetande. Man önskar att ens favoritmanus kunde ges ut i bokform, men i brist på detta får jag ladda videon en gång till.

Lars Molin hann med att regissera (eller "reschissera" som han chosefritt sa) ett tiotal produktioner för SVT och förädlade dessa entimmesprogram till puraste teveguld. Även om de svulstigare "Ivar Kreuger" och "Den tatuerade änkan" periodvis är njutfull television, talar jag här om kvartetten "Midvinterduell", "Kunglig toalette", "Saxofonhallicken" och "Potatishandlaren".

Formen är den koncentrerade novellfilmens enaktare. Särskilt renodlat är detta i "Midvinterduell", där Ingvar Hirdvalls tjurige bonde går i klinch med Vägverket. Ingen kan väl glömma Hirdvalls blick där han sitter vid köksbordet och hör hur plogbilen gör späntved hans mjölkpall. Tankarna går till den hårdkokta isländska sagan eller en klassisk västern. Många kallade det skrönor.

"Saxofonhallicken" skiljer sig något. Här fungerar intrigen snarare som ursäkt för att beskriva ett fenomen och fånga en tidsanda. Och skildringen av småstadsklientelet en dansafton på ortens stadshotell är pricksäker. Vi får möta den nyskilde Vera som inte varit ute på tolv år ("Vad dyrt allt är"), den alkoholiserade tyske kocken ("Imorgon gör jag raggmunken. Då blir det till att skala potatisen"), den bedragna hustrun, han som är för full ("Nänänänä Harry, du har börjat för tidigt. Du får gå till puben och ta en öl istället"). Vi befinner oss djupt in i åttiotalets mittenrike av rörande hockeyfrillor och slipsar vars färger inte gör sig i skrift.

Molins känsla för detaljer är nästan påfrestande exakt. Allt från den beräknande blicken hos Allan Svenssons handelsresande ("Dom största och längsta, med grejor från Svängsta") till de snabba klippen från taxicentralens dirigerande av bilar ("Och sen har vi inventering på Strandgatan ikväll").

Skådespelarensemblen har handplockats. Det känns rätt befriande att se dessa halvkända namn, speciellt nuförtiden när man kan förledas att tro att Teaterförbundets medlemmar inskränker sig till Lassgård, August och Persbrandt. Mona Seilitz har väl inte gjort sig ett namn som karaktärs-skådespelare, och gör det inte heller i "Saxofonhallicken", men här är hon once-in-a-lifetimecastad för den dansbandsdekadenta sångerskan som med pansarbrytande blickar övervakar både dansgolv och orkesterpodie. Med Zarah Leander-stämma smeker hon fram nynnandet till "Petite fleur".

I slutscenen kommer huvudpersonen Vera ner efter kärleksmötet med handelsresanden på dennes rum. Klockan är slagen sent, gästerna har gått och bara Gunvor Ponténs portier väntar bakom receptionens disk. Hon hänger av den ensamma rocken från sin galge och låter Vera komma i den med varsam hand. Hon lägger halsduken om Veras hals, låser upp ytterporten och önskar godnatt. Sedan dröjer kameran en stund vid portiern som med … ja, kärleksfull blick följer Vera nedför trapporna.

Lars Molin var inte objektiv, inte känslosam, inte ironisk, han tecknade inga nidporträtt. Han förblir kärleksfull till människan, även när hon inte är så vacker.

Och Sveriges mest avundsjuke man heter Colin Nutley. Han vill nog vara allt det som Lars Molin var.