Ärligt talat, hur många av oss känner suget efter att läsa litteratur med en byråkratiskt korrekt titel som denna? Jag? Möjligtvis även en och annan student som fått det i uppdrag från föreläsaren i nationalekonomi eller ekonomisk historia.

Men innehållet är faktiskt inte alls så dumt.

Lars Magnusson levererar en sammanfattande beskrivning av hur diskussioner, idéer och politiska debatter och beslut tog sin form från mitten av 1700-talet i det han kallar ”en vattendelare mellan gammalt och nytt” inom den ekonomiska vetenskapen område. Det nya i sammanhanget innebär bland annat det faktum att det började strömma ut mängder av ekonomiska pamfletter och böcker i Sverige och ordlistan och sättet att skriva på började även likna dagens. Genom att sammanställa dessa vill han göra dem mer tillgängliga då ”få av oss finner anledning att i bibliotekens innersta gömmor leta upp gamla gulnade tidskriftsnummer”. Du har så rätt, Magnusson.

Avstamp tas i den svenska merkantilismen under 1720-talet, den s. k. frihetstiden. En tid där tankegången kretsade kring hur vi skulle finna dolda guldgruvor att exploatera och öka Sveriges ära och rikedom när Baltikums rika skördar glidit oss ur händerna. Manufakturer, olika typer av företagsformer, med ett mer centraliserat arbetsställe började utvecklas, vilka stöddes av svenska regeringar. Politiken kring detta inbegrep kraftiga statliga subventioner såsom skattefria lån till manufakturerna, där argument för stödet var att balansera underskottet i förhållandet import och export samt de stordriftsfördelar som uppstod. Samtidigt angrep manufakturförespråkarna städernas hantverkare och skråväsende då de ansågs hindra stordriftsfördelarna. Merkantilisterna, skribenter för en kraftig statlig styrning, menade att staten skulle spela en ledande roll i utvecklingen av svensk ekonomi, med ansvaret för att reglera, diciplinera och försvara lag och ordning. Merkantilisternas huvudbudskap var att samhällets olika stånd skulle ha skilda uppgifter och privilegier.

Med utgångspunkt i merkantilismen och manufakturapolitiken går Magnusson vidare i den ekonomiska historien och utvecklingen som inte helt överraskande till stor del bygger på det motstånd och ifrågasättande som detta avstamp i historien utsattes för. Reformmerkantilister och tidiga svenska Adam Smith-tänkare banar väg för en mer liberal ekonomi där kamp för tryckfrihet, politisk frihet, censurmotstånd och kamp mot korruptionen och borgerligt envälde förs, med målsättningar som oinskränkt privat ägande och avlägsnande av regleringar som bara gynnar etablissemanget, målsättningar som år 2001 känns lika aktuella som då.

Vem av de som läser denna bok tänker inte på statens bankakut från tidigt nittiotal, dagens skattelättnader för storföretag, konkurrensverkets ständiga strävan att ge oss konsumenter möjlighet till konkurrensmässiga priser hos banken, elbolagen……

I sitt författande av detta verk menar Magnusson att man måste finns andra vägar att titta på det ekonomiska tänkandet utveckling än ”den stora traditionen”, som innebär att studier av förhållanden i Sverige i jämförelse med Europa inom samma tid sällan leder till svensk fördel då vi ses som den fattiga släktingen från norr som inte kunde mäta oss med de utländska storheterna representerade av framförallt Frankrike och Storbritannien. Istället menar han att vi måste sätta in det som sägs i ett historiskt sammanhang för att det skall bli förståeligt, d v s att rekonstruera vad författaren kan ha menat i sin argumentation kring ekonomin i den svenska kontexten. Detta lyckas han också ganska bra med.

Som läsare får man tydlig inblick i att svenska förhållanden var andra än i det mäktiga Frankrike, och således måste nagelfaras på ett inom ekonomi svenskt sätt. Detta kan tolkas som en kritik till andra författares tidigare analyser.

Men det problem som kan uppstå är att man som läsare också förväntas ha en förförståelse inom ekonomins och nationalekonomins områden för att ha en rimlig chans att hänga med. Detta går då stick i stäv med ett av Magnussons skäl att sätta ihop denna bok, att människor inte har för vana att plöja i dammiga gamla luntor i bibliotekets innersta gömmor. Tillgängligheten blir därav begränsad trots hans intention att öka den. Att uttala sådana målsättningar vid författande av mer akademisk karaktär ger stor risk att man kackar i eget bo.