Fram till för inte alltför många decennier sedan fanns i Sverige en lösdriverilag. Den skulle helt enkelt förhindra att människor ”drev omkring” utan att göra rätt för sig, med stadigt arbete och bostad. För den som fälldes för lösdriveri väntade anstalt och tvångsarbete. Det säger sig kanske självt att den här typen av lagar bara […][...]

I min recension av Bergtagen – den första delen i Järvhögatrilogin – skriver jag om obehagskänslan som väcks av frasen ”det är bara så det är i Järvhöga”. Om hur otäckt det är när något är uppenbart väldigt fel, men ingen vill låtsas om det. Midnattsblot tar vid några månader efter första bokens slut, och […][...]

Att Siri Pettersen väljer att bygga vidare på sitt universum från Korpringarna – ja, ”värld” är faktiskt för lite sagt, eftersom den trilogin utspelade sig i tre olika, sammanlänkade världar – är inte konstigt. Det här är ett fantasybygge helt i klass med de riktigt stora, väl värt att vrida och vända på igen. Järnulven […][...]

Jag är uppslukad på ett sätt som jag minns från tonåren. Fast nu misstar jag mig. Jag var ju lika uppslukad för några år sedan när jag avslutat Elena Ferrantes kvartett. Järnspikar, vad den känslan är härlig! Den här gången beror det på att jag läst ut del två i Philip Pullmans senaste trilogi med […][...]

I Mitt storslagna liv fick vi följa Sigge när han försökte göra om sig från den mobbade, vindögda, ocoola person han var i Stockholm, och bli populär. Boken var en nedräkning till skolstarten, när han skulle börja årskurs sex, efter flytten från Stockholm till den lilla orten Skärblacka. Min storslagna död tar vid några månader […][...]

En sextonårig flicka hittas död på en prestigefylld privatskola utan tydlig dödsorsak. Samma skola har obehagliga kopplingar till 1700-talets häxprocesser, och även om den intensiva läraren Annabel hävdar att hennes hemliga privatlektioner inte har något med riktig magi och fungerande riter att göra, så verkar det onekligen som om det är häxkonster hon lär ut. […][...]

Toxisk maskulinitet är ett begrepp som cirkulerat ganska flitigt i media de senaste åren. Giftig manlighet, eller kanske snarare idéer om manlighet. Idéer om manlighet som skadar. Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte […][...]

Makepeace, huvudpersonen i De dödas skuggor, hette något annat en gång i tiden, men har fått sitt besynnerliga namn för att passa in bland puritanerna, där hon och hennes mamma bor. De bor på nåder hos släktingar, modern har rymt från något, men vill inte berätta vad, och Makepeace plågas av ständiga mardrömmar. Trots det […][...]

Xiomara Batista är femton år och andra generationens invandrare. Dominikanska republiken, där hennes föräldrar kommer ifrån, finns indirekt i hennes liv, i språket, i musiken och inte minst i mammans strikta religiositet. Mer direkt dyker landet mest upp som ett hot från mamman – en plats dit man kan skicka olydiga tonåringar om man inte […][...]

Edward Summanens Queera tider är en slags grundkurs i HBTQIA-kunskap (homo, bi, trans, queer, intersex, asexualitet) och -historia. Den tar upp och förklarar centrala begrepp, berättar om queera personer genom historien, och om kampen för HBTQIA-personers rättighet. Min första tanke, några sidor in i boken är: skulle inte det här vara en ungdomsbok, för åldrarna […][...]