I denna nyutgåva av Katarina Taikons självbiografiska barn- och ungdomsbok Katitzi Z-1234 har den romska flickan Katitzi hunnit bli 12 år. Tillsammans med mina söner, sju och nio år gamla, börjar jag att högläsa boken. Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden […][...]

I ett nedgånget höghusområde bor Benjamin, kallad Syrsan, och hans storebror Monstret. Deras mamma är död och deras pappa har stuckit, så för att inte socialen ska omhänderta dem och sära på dem är det Benjamin som håller ordning på allt i deras lilla lägenhet och liv. Ser till att de kommer iväg till skolan […][...]

Frank är egentligen liksom paxad, redan när han först stiger in i hallen hemma hos John och deras blickar möts för första gången. Det är storasyster Caroline som har bjudit hem honom och som är intresserad av honom. Fast kan man verkligen paxa i kärlek? I nästa steg i Carolines plan hamnar Frank, John och […][...]

Det sjunger i isen är första delen i en tänkt trilogi med titeln Vargatider. Linnea Dunér debuterar här i romanform på eget förlag. Hon har en stor passion för skrivandet och för historia och kulturhistoria, vilket syns i hennes roman. Det märks på det omsorgsfulla sätt på vilket hon använder språket och på de beskrivningar […][...]

Tusende våningen utspelar sig på Manhattan år 2118. Teknologin må ha avancerat rejält från det vi har nu, men de sociala spelen är sig lika. När boken börjar har Leda precis kommit tillbaka till den tusen våningar höga skyskrapan där hon lever i lyx bland de andra ”höghöjdarna” i tornets översta våningar. Hon har varit […][...]

Egentligen är det märkligt att så få romaner är skrivna i du-form. Inte så få jag-romaner (för att inte tala om till tredje person-berättelser förklädda jag-romaner) förhåller sig ju på ett eller annat sätt till ett ”du” eller ett ”ni”. Vi finns och är i relation till andra människor. I Per Nilssons ungdomsroman Som hund […][...]

Det finns något djupt vemodigt i att ta sig an den sista delen i en serie, speciellt när de tidigare två har varit så vansinnigt välskrivna. Jag läste Miss Peregrines hem för besynnerliga barn samma år som den kom ut på svenska 2012, vilket innebär att jag har burit med mig Jacobs, Emmas, Miss Peregrines […][...]

Diabolic är berättelsen om diabolen Nemesis, som är personlig livvakt åt Sidonia, dottern till en galaktisk senator. Diaboler är människoliknande varelser, men framavlade under grymma omständigheter och manipulerade till att vara brutala mördare, alltid redo att döda för sin ägares säkerhet. Det man får se från Nemesis uppväxt är plågsamt att läsa, och drar tankarna […][...]

Två saker måste jag ta reda på om de finns på riktigt efter att ha slagit igen John Greens, Maureen Johnsons och Lauren Myracles Let it snow: tekoppsgrisar och Flobies tomteby. Det förstnämnda spelar en central roll som efterlängtat husdjur på avvägar i romanens sista del (eller bokens sista berättelse?); det senare öppnar intrigen i […][...]

I oktober varje år drabbas Caras familj av olyckor och tragedier. Skärsår, blåmärken, brutna ben – ibland saker värre än så. De kallar tiden för olyckssäsongen. Men det år då läsaren träder in i berättelsen är det något som håller på att ändas, och Cara letar frenetiskt efter svar. Till ytan verkar historien som en […][...]