I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Basketbollar och blodpudding är första delen i serien Blodiga tänder av serietecknaren, illustratören och författaren Daniel Thollin. Förra året kom, förutom denna, också uppföljaren Vitlök och vampyrjakt ut, och i början av sommaren kommer tredje boken, Räddningsuppdrag och råttblod.

Det handlar om nioårige Conny och hans marsvin Brutus. Den ende som direkt verkar se den snälle Conny är tyvärr mobbartypen Bullen. Mamma tycks fastklistrad vid datorskärmen – hon är it-tekniker – och det är just ett it-haveri på mammans jobb som så att säga sätter bollen i rullning. Mamma måste åka in till jobbet akut, och dumpar Conny hos en mormor han inte träffat på flera år (sen hon gav honom ”en lång vass pinne” i sjuårspresent), med stränga förmaningar om att inte hålla på med ”v-ordet” medan hon passar sitt barnbarn.

Mormor Nell har dock andra planer. Hon vill istället inviga Conny i släktens arv: de är vampyrjägare sen sjutton generationer tillbaka. Någon stor pedagog är hon däremot inte, denna ganska skräckinjagande vampyrjägartant, utan langar utan större betänkligheter dagens, förlåt, nattens fångst i knät på nioåringen i passagerarsätet – ett avhugget vampyrhuvud. Det pratar fortfarande maniskt. Conny kräks genom sidofönstret.

Den här serien – och det är en tecknad serie, likaväl som en bokserie – är klassad av förlaget som lämplig för 6-9-åringar. Nu är ju barn väldigt olika, men jag skulle nog ha sagt mellanstadiet snarare än lågstadiet. Det är trots allt en hel del blod och läskigheter. Döda djur. Avhuggna huvuden, som sagt. En lite brutal, men väldigt rolig svart humor. Snygga, blodiga bilder.
Conny må vara sitt vanliga, snälla jag, även som vampyr, men Brutus, som med vampyrismen också får förmågan att tala, visar sig vara en rätt skoningslös liten rackare:

”Jag varnade dig. Vi är vampyrer. Vi älskar blod. Vi dricker blod. Kan vi göra det nu? Snäääääälla?”

”Jag vill inte dricka blod. Blod är äckligt. En gång när Bosse i 5B skrapade knäet på gympan svimmade jag nästan. Men jag vet inte vad vi ska äta. Allt i kylskåpet ser så äckligt ut att jag mår illa.”

”Katt! Katt är gott. Mums!”

”Äh, kom igen. Vi drar till affären och försöker hitta något som går att äta.”

”En kassörska?”

Mordiska marsvin, alltså. Slutar inte att vara roligt i första taget.

Jag är glad att det redan fanns en del till när jag läst ut den här första boken, för den går ner i en munsbit. Och ger mersmak. Eller om jag borde säga blodsmak ..?

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• Början på någonting stort!
• Järnrörssvingande jubilar tål omläsning
• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Envis, busig och söt kattunge

På det första uppslaget dras min blick till en maffig tårta som tronar på ett bord i en trädgård. Två råttor springer mot den med utsträckta armar. Jag ser också två hundar som upprört ser vad som händer. Det verkar vara deras tårta. Här kan man välja att bläddra vidare, eller så stannar man till och ser en massa andra detaljer, såsom en anka på väg ner i vattnet med tio, nä, elva ungar. En av de små har hamnat på efterkälken. En randig svans sticker fram bakom träden och jag skådar också bakdelen på en orm. Plus massor av andra saker man kan benämna och diskutera.

På nästa uppslag ser vi råttorna ila iväg med tårtan i full kareta. En bit bakom rusar de upprörda jyckarna. Om vi vill stanna till ser vi också vem svansen på det förra uppslaget tillhör, vem som sparkade fotbollen man skymtade tidigare och mycket annat.

Var är tårtan? är en rafflande, dråplig och rolig berättelse som barn och vuxna kan läsa tillsammans på många olika sätt. Vill man stanna till på varje uppslag finns där massor att dröja kvar vid och prata om. Snacka om läsutvecklande. Med yngre barn kan man göra små bildpromenader och benämna det man ser tillsammans. Med äldre barn kan man gemensamt skapa en mer avancerad historia. Det är genialt och omtumlande att ingen läsning av boken blir den andra lik. Man kan hitta olika ingångar och välja att följa andra spår än den stulna tårtan som forsar fram över sidorna.

Jag kan även tänka mig att barn, ensamma eller tillsammans, kan ”läsa” denna bok. Titta på och tänka om, kanske diskutera om man är fler. Det här är litteratur som definitivt håller fortfarande och en bok som man kan ha glädje av om och om igen. Kanske vill man skriva ner sin egen story rent av?

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• Titta vad fint
• Vimlande vackra världen
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Faktaspäckat om de åttaarmade

Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.

Similar Posts:

• Smart gripande nagelbitare
• Skåpmat och intriger
• Prinsar och personlig hämnd
• Recensionen, ditt as
• Trivsamt

Det visar sig också att huset de köpt på ön bär på en mörk och läskig historia. Men Louise syster Lina kommer puttrande i sin bedagade folkabuss. Lina extraknäcker som privatspanare och får i uppdrag av Malin att spana på vem som utsätter henne för stalking. Det visar sig att det finns många tragedier och mörka historier som nu kommer upp till ytan.

Ni som känner era poddare fnissar kanske till när Malin och Sigge på Gotland dyker upp. Det gör även jag. Men där upphör likheten. Det här är den tredje delen i Morden på kartan och jag fortsätter att njuta av miljöerna och den goda maten plus drycken vi bjuds på. Sedan har vi även pusslet som läggs ut och som får det att pirra i magen. Det här är den mest isande och spännande boken hittills i serien och antagligen den bok där systrarna Louise och Lina tar minst plats. Men det gör ingenting då själva spänningshistorien är olidligt spännande.

Det är ruskigt obehagligt och fruktansvärt fel med stalking och förföljelse. Det kan aldrig rättfärdigas eller betraktas med milda ögon. I denna bok får vi verkligen en insyn kring hur läskigt det kan vara. Det byggs upp på ett otäckt vis, och det känns otroligt olustigt. Ett gediget författararbete som gör att allting känns på riktigt. Det förekommer även en del romans, om än bitvis motvillig. Det här är en deckare fylld av vänskap, spänning, god mat, flödande dryck, vackra vyer och såklart massor av olidlig spänning. Jag längtar redan efter uppföljaren.

Similar Posts:

• Mat, mys och mord
• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• Girighet och galenskap
• Creepy vid Vänerns kant

I boken möter vi Estelle som är en flicka som funderar mycket. Det hon funderar mest på är vad man egentligen kan göra här i världen? Vår huvudperson verkar vara en som inte duckar för otäcka saker, snarare dras hon till dem. Det Estelle börjar att undra är om man kan klättra i träd utan att hålla i sig? Nej, det kan man inte visar det sig. Hon fortsätter att undra om man kan locka håret med en borrmaskin? Vad tror ni? Och kan man simma med pirayor? Absolut inte! Det tar en ände med förskräckelse.

Boken är spännande uppbyggd där undran står på en sida och när vi vänder blad levereras svaret. Det är dramatiskt och pirrigt. Har ni också undrat om man kan fånga en ishockeypuck med munnen?

Det visar sig faktiskt att man inte kan göra en endaste sak av det som Estelle undrar om man kan. I berättelsen är det Estelle som i fantasin provar alla farligheter hon funderar på och det går alltid åt helskotta. Det här verkar vara en tjej som drömmer om utmaningar och läskigheter. Vi får inte veta något om hennes liv, men hon verkar lite uttråkad.

Kan man? är en bilderbok som drar saker till sin spets. Den passar inte alla, men väldigt många barn fascineras av illustrationerna och Estelles undringar. Jag har varit med om barn som tycker att det blir för otäckt och Emma Adbåges bilder väjer inte för konsekvenserna. Här får blodet flöda och kroppsdelar ryka på självaste huvudpersonen. De allra, allra flesta barn jag stött på älskar denna bok och vill höra den om och om igen.

På fjolårets bokmässa i Göteborg diskuterades mycket om temat på bilderböcker och huruvida de måste vara moraliska och uppfostrande. Vilket de naturligtvis inte behöver, eller bör. Bilderböcker ska liksom alla böcker vidga världsbilden och öppna upp fantasin för sina läsare, det tror jag att ni är överens med mig om.

Jag kan till sist inte låta bli att fantisera om en uppföljare där huvudpersonen undrar över saker som faktiskt går att genomföra. till exempel: Går det att lära en gammal hund att sitta? Eller går det att flyga till månen? Det lär inte vara Estelle som undrar dock.

Similar Posts:

• Klimatet strikes back
• Griniga gamla hundar
• Flodfantasi
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Livslång vänskap och avsked

När kvinnan som rumsterar i lyxkåken plötsligt kommer farande över i en liten båt blir kriminalkommissarien förskräckt. Är han påkommen med kikaren? Men det visar sig att kvinnan vill bjuda över honom och hans väninna på sin nalkande 80-årsfest. Väninnan är författaren Berit Gardner. Vi har träffat denna dynamiska duo i flera tidigare böcker som utspelat sig bland annat på den brittiska landsbygden och på Teneriffa. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att kriminalkommissarien och Berit Gardner deltar i med den äran. Jubilaren Margrethe är mystisk och resten av familjen skaver skarpt. Ett riktigt kammardrama som presenteras här faktiskt.

Huvudkaraktären Berit har en osviklig känsla att trippa på lik. Att folk dessutom pladdrar på mer när de möter henne än poliser är snillrikt. Jag gissar att hennes personlighet inbjuder till det. I denna roman har dock något hänt. Kriminalkommissarie Ian Ahmed blir orolig. Varför dras inte Berit in i intrigerna? Hon känns inåtvänd och ointresserad. Men det har naturligtvis sin förklaring och faktiskt sin lösning till slut. Vi kan andas ut. Så mycket kan jag avslöja.

Titeln Liket på Tallholmen ljuger lite, det sker nämligen fler än ett mord därute på ön. Det är spännande, kargt men samtidigt pusselputtrigt. Det finns god mat, goda drycker, varm vänskap och giftiga familjefejder och missförstånd. Vilket potpurri, eller hur?!

Similar Posts:

• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Delad stad
• Supersurpuppa i eget race
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Välskrivet på välbeprövat tema

Det blir det. Även om miljöerna skiljer sig kraftigt åt – från fattiga barnhusbarn i 1880-talets Stockholm, till nutidens trygghetsknarkande kärnfamilj i Täby – så finns både drivet och den skarpa blicken för människors livsvillkor där.

Sanna och Martin har egentligen vitt skilda bakgrunder. Han är övre medelklass rakt igenom, framgångsrik mäklare som ändå känner sig som underdog i en ursprungsfamilj av läkare, designprylar och socialt samvete. Hon däremot har gjort en klassresa, från en missbrukarfamilj norröver rakt in i medeklass- och storstadsnorm. Nu lever de villaliv med två tonårsbarn, vinkyl, jakthelger och avancerat larmsystem.

Parallellt med familjens vardagsliv har ett våldsdåd utspelat sig. En man och en kvinna har blivit skjutna med sitt eget jaktgevär av en tonåring, och parets dotter är på något sätt inblandad. Genom att foga in fragment av den här händelsen – polisrapporter, förhör, tonårsflickans egna tankar – låter Rundberg hela berättelsen få tyngd och svärta genom det som ska komma att hända eller redan hänt. Över intrigerna på Sannas nya jobb i kommunhuset, över Martins stressmage och tonåringarnas trulighet hänger våldet som en oundviklig skugga.

Särskilt är det dottern, femtonåriga Mya, som haft det kämpigt socialt. Hon är utsatt i skolan och skolkar mycket. Nu har hon fått en ny vän, eller om det är pojkvän, men är han verkligen vad föräldrarna önskat sig? Mya pratar knappt med dem, men Sanna anar dåligt inflytande, något manipulativt och kontrollerande.

Samtidigt kallas de till ett möte med kort varsel på Myas skola. En film som uppfattas som hotfull sprids bland eleverna. Allting verkar mycket oklart, och det tar ett tag innan Sanna och Martin tvingas inse att det är Mya och hennes nya kompis som ligger bakom filmen. När situationen stegras tvingas föräldrarna fråga sig vad de är beredda att göra för att skydda sin familj – och var det egentligen är hotet kommer ifrån?

Den som vaktar flocken är nästan 500 sidor som jag i det närmaste sträckläser. Det är spännande från början till slut, men det är också så fullt av vardagliga iakttagelser av familjer, arbetsplatser, vänskap, föräldraskap, klass och generationer. Hur olika och lika är egentligen föräldrar och barn? Hur begriper man ungdomar som uttrycker sig genom gangsterinspirerade Tiktok-mallar? Hur frigör man sig som ung från lokaliseringsappar och kameraövervakning? Hur nyttigt är det att allt går att övervaka och var drar vi gränsen?

Vad är det vi är rädda för?

Vad är det som är farligt?

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Att välja och skriva sitt liv
• Sommar av konsekvenser
• Vackert om livet och döden
• Lukt av ladugård, depression och död

Enäggstrillingarna Mia, Elin och Klara känns som klippta ur en äventyrsbok för pojkar från femtiotalet. De är ystra, vilda och gillar inte att ha på sig klänningar. Trillingarna sover i våningssäng i ett gemensamt sovrum, vilket ger berättelsen en känsla av internat. Men de lever ändå i vår moderna tid, eftersom de har datorer. Föräldrarna har åtminstone delvis lämnat femtiotalet, även om det är mamma som lagar mat och pappa som rensar rabatter, eftersom de båda jobbar på samma kontor.

Trillingarna ägnar sig åt att att förvilla sin omgivning eftersom ingen kan skilja dem åt men är också intresserade av äventyr så när Mia en tidig lördagsmorgon på sommarlovet ser en helikopter landa vid en öde bondgård, vill de förstås ta reda på vad den har där att göra.

Själva mysteriet har jag inte särskilt mycket att invända mot, det känns som en solid korsning mellan Enid Blytons Fem-böcker och Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist: det är lite lagom spännande, hjältarna är modiga och lite, lite dumdristiga men råkar aldrig ut för något riktigt farligt. Bovarna är otrevliga och mörkhåriga medan de hederliga känns igen på det ljusa håret och att de eventuellt bjuder på saft.

Förmodligen är 9-12-åringar i största allmänhet inte är lika kritiska läsare som jag, men när en av bokens 12-åringar glömt sin mobil hemma, i stället fiskar upp ett anteckningsblock och en penna ur shortsfickan, tycker jag att det känns ganska osannolikt. Och när de pratar om sina ”skolkamrater”, använder kraftuttrycket ”fanken” och refererar till bovarna som ”fula fiskar” vet jag inte riktigt i vilken tid vi befinner oss. Jag tvivlar dessutom på att trillingarna som berättelsen igenom beskrivs som extremt smarta, fiffiga och företagsamma, skulle somna och sova ett par timmar när de blivit tillfångatagna och fastbundna vid en stolpe, innan de kollar om någon av knutarna är lösa. Men vad vet jag, jag har aldrig blivit fastbunden av tre mörkhåriga kriminella i en lada, så det kanske är en naturlig chockreaktion?

När de äntligen kommer hem efter avslutat äventyr, frågar deras oroliga mamma vad de har haft för sig, får hon veta att de ”sprängt en falskmyntarliga”. Jag förstår verkligen att hon blir förvånad! I de elektroniska betalningarnas tidevarv hör man sällan talas om sådana ligor.

Men jag kan tacka Björn Karlsson för att ha blivit lite klokare av den bredvid-googling jag ägnade mig under läsningen:

- Enäggstrillingar finns, men de är extremt sällsynta. Enligt Aftonbladet är chansen (eller risken..?) en på 200 miljoner.

- Det finns faktiskt fortfarande falskmyntare, ett yrke som jag trodde var utdött. Så sent som i maj i år rapporterade SVT att falska sedlar säljs på sociala plattformar.

Similar Posts:

• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• and your little dog too
• För den som söker spänning
• Blodig vänskap
• På jakt efter en familj

Tula hem är märkt som en spänningsroman, och visst är det spännande med nystandet som Elin gör, den dolda historien som avtäcker sig bit för bit inför hennes och läsarens ögon. Men det känns också som en förminskade märkning, som om förlaget varit rädd att boken inte skulle sälja om den bara benämnts som ”roman”. Spänningen är nämligen möjligen vad som driver bokens yttre ramar, men mest av allt är Tula hem en bok om bearbetning av sorg och bilderna som målas upp är stillbilder av eftertänksamhet: det är känslan av en kattunges päls under fingrarna, vilan i att få sitta på en stubbe och låta tankarna flöda över en, stillheten i ett kök där två personer sitter tysta med varandra och bara existerar i läkande samvaro.

Det finns många troper här som känns igen: flykten från stan, den visa, gamla kvinnan som fungerar som vägvisare, den idylliska lilla byn med ett bibliotek och en hembygdsgård där all information som huvudkaraktären behöver finns att tillgå. Som läsare är man förpassad till blicken utifrån på Elin som gör precis vad en kvinna i sorg gör för att läka i en sådan här typ av berättelse: hon går i skogen och klappar djur och drar sig undan känslomässigt från den som står henne närmast. Det är dessutom berättat med ett språk som tyvärr känns lite för medvetet osentimentalt. Det hade varit spännande att ha fått tillgång till en annan, nyare blick in i den här berättelsen för att undvika en bismak av effektsökeri och känslan av att vad som berättas här redan har berättats på ungefär samma sätt, ganska många gånger innan – kanske en blick in i Elins inre värld och vad som måste rasa där.

Trots detta lyckas Tula hem förmedla en berättelse som har något eget och som vågar röra sig bitvis utanför troperna: utan att avslöja för mycket vävs det övernaturliga fint ihop med det psykologiska. Dessutom är det något grundläggande behagligt att få befinna sig i en berättelse där läkningen och den mjuka tillvaron får stå i centrum – tropen med en sökande själ som försöker hitta tröst och stillhet i djur och natur finns till av en anledning. I anslaget till boken står en beskrivning av några olika innebörder av ordet ”tula” och en av innebörderna är att smeka eller kela. Lite så kan man förhålla sig till den här boken: det är att få försvinna in i något mjukt och smeksamt som inte kräver särskilt mycket men som lämnar en kvardröjande känsla av något mjukt när boken tagit slut, om så bara för en liten stund.

Similar Posts:

• Vintermysterium i 24 kapitel
• Vitt och kallt
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga
• Rakt in i en bergvägg