Romanen Dagar utan slut inleds med en beskrivning av hur liket av en soldat görs i ordning inför begravningen. I kavalleriets uniform, som putsats och rengjorts, är den döde finare än han någonsin varit i livet. Om minnet inte har fel är året 1851. Direkt efter inledningsscenen blickar berättaren, Thomas McNulty tillbaka på hur han […][...]

Redan när jag påbörjade Lina Bengtsdotters debutroman, Annabelle, kändes den välbekant. Sättet att väva samman nutid och förflutet, den återvändande kriminalaren, plågad av sitt dunkla förflutna, storstadspolisernas blick på den bedagade landsortshålan. Allt det där var samtidigt väldigt lätt att förlåta, för Bengtsdotter gestaltade det så bra. Välskrivet, väldisponerat, nyanserat. Levande. Det gör hon fortfarande. […][...]

Hanna Johansson målar i Antiken upp drömska och samtidigt glasklara bilder i en mosaik av scener som tillsammans bildar en hel berättelse. Det är en spräcklig, skimrande yta som döljer avgrundsdjupa teman om ensamhet, om besatthet, om övergrepp. Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en […][...]

Hierarkier är ofta centrala i ungdomsböcker – liksom bland ungdomar, vad det verkar. Vem är coolast, vem är töntigast, vem försöker klättra eller hålla sig kvar? Vem kan göra nästan vad som helst, och vem är ständigt begränsad, ständigt rädd för att bli utsatt eller ännu mer utsatt? Vilka roller känner man att man kan […][...]

Under 2008, när Twilight-hypen var i full gång, höll Stephenie Meyer på med ett nytt projekt: att skriva Twilight ur Edwards perspektiv. 12 kapitel senare läckte manuskriptet, och Meyer blev så besviken och less på alltihop att hon sa att hon inte kunde färdigställa boken. Tydligen kände hon bara för att ta kål på hela […][...]

Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och skriva. En mor och en dotter i en växelsång. […][...]

Att bli riktigt ful i skolkatalogen i 8:an, det skulle man ju kunna tycka var illa nog. Tilde gör både en konstig min med halvöppen mun och blundar. Hon ser ut som en zombie. ”En drogad zombie, om man är ärlig.” Och det är tydligen inte alls illa nog, för plötsligt dyker den där bilden […][...]

Dom cirka två milen som det är mellan min studentlägenhet i Lund och Värnhemstorget i Malmö skulle lika gärna kunna vara avståndet till en annan planet. Avståndet och tiden som gått gör att ingenting i de två världarna, min och den i boken, verkar mötas på någon punkt. Ändå är det så nära, så nära. […][...]

I vårt land finns ett dilemma när det gäller fördelningen av resurser som finns i glesbygden och de resursslukande storstäderna. Många gånger är romaner som behandlar detta tema synnerligen ögonöppnande. Handlingen i Gränsmark cirklar kring en brevbärares vardag. Hon heter Siv och hennes utdelningslinje sträcker sig längs smala skogsvägar där mobiltäckningen ibland är obefintlig. Hon […][...]

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.” När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste […][...]