Jag blir provocerad varje gång jag hör frasen ”bara vänner”, som i: ”inte ett romantiskt par, bara vänner”. För det nonchalerar värdet av, och styrkan i, en nära vänskap. Som barn av min generation tänker jag på det där avsnittet i Grey’s Anatomy när den benhårda karriärskvinnan Cristina behöver ange en anhörig som nödkontakt när […][...]

De är båda från Zanzibar, de två berättarna i romanen By The Sea. De möts igen i Storbritannien i mitten av 1990-talet. Den ena är nyanländ asylsökande i 60-årsåldern och den andra har arbetat många år i London som professor i litteratur. Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. […][...]

Det är besynnerligt att Katie Fforde, som är en etablerad feelgoodförfattare hemma i Storbritannien med en lång rad titlar bakom sig, inte blivit översatt till svenska förrän nu. Pittoreskt engelskt byliv, gamla prylar, ett par hundar, livsstilsval och kärlekstrubbel är hennes “cup of tea”, vilket som bekant brukar gå hem bland oss anglofiler här hemma. […][...]

Paradiset hålls, vad jag förstår, för en av Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs allra bästa romaner. Den beskrivs inte sällan som ett svar på Joseph Conrads koloniala klassiker Mörkrets hjärta, om färden in i den skrämmande, vilda kontinentens inre. Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta? Jag tänker nog generellt […][...]

Den sista gåvan, av årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah, börjar med att en man rasar ihop innanför ytterdörren, precis hemkommen från jobbet. Mannen heter Abbas, och fast han fått sin första stroke en kall februaridag i den brittiska stad där han levt en stor del av sitt liv och där han uppfostrat sina vuxna barn, så […][...]

Sig själv närmast är den tredje och sista delen i serien om Mona. Berättelsen börjar våren 1979 i Göteborg. Mona är gravid med sitt andra barn och hon bor tillsammans med Johnny som är rockmusiker och artist. Hon reflekterar över sin egen barndom och hur hon gjorde allt för att få sin kyliga mammas uppmärksamhet. Att […][...]

Det är inte så att det saknas ingångar till att skriva om Kerstin Ekmans roman Löpa varg. Den lilla byn lite längre norrut i Sverige har figurerat tidigare i Ekmans litterära produktion. Både romaner och essäböcker har kunnat ta avstamp i miljöer där skarsnön kan bära idag men brista i morgon. Ulf är pensionerad jägmästare […][...]

Det som gjorde mig nyfiken på att läsa Peter Stjernströms fjärde roman Blodmål var förmodligen löftet om att det skulle finnas logiska samband mellan oroväckande, men till synes orelaterade händelser, alla på Gotland. Utgångsläget är att ett barn dött av ett krampanfall, gammeltorskar dött utanför kusten, och ett orimligt långdraget högtryck ligger över mellersta Östersjön. […][...]

Vad hade hänt om Columbus aldrig kommit tillbaka från ”Nya världen”? Om det istället för Pizarro och Cortés som erövrade Inka- och Aztekväldena varit amerikanerna som gjort resan över Atlanten? Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till […][...]

I Ljudet av fötter. Första Monikabok fick vi lära känna Monika, hennes alltmer förtvivlade kamp för att få barn och hennes första trevande försök som släktforskare. Om hon nu fick ett barn, vem skulle det egentligen brås på? I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. […][...]