När jag först plockar upp Jodi Taylors Tiden väntar inte på någon vet jag egentligen ingenting om romanen, författaren eller St Mary’s historiska forskningsinstitut. Jag tycker mest att omslaget ser lite sådär trivsamt gotiskt ut. Fast vid närmare granskning är det inte fladdermöss som avtecknar sig mot den djupblå natthimlen, utan pteranodoner. Kritaperiodens stora flygödlor. […][...]

Nina Storm jobbar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd som fördelar pengar till olika kulturprojekt. Hennes chef Diana a.k.a. Draken har psykopatiska drag och har till på köpet fifflat med pengar, något som kvällstidningen Expressen fått nys om. Tack och lov har Nina Storm en förtrogen på jobbet, HR-chefen Robert. Han är besatt av antika […][...]

Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som […][...]

Det börjar redan på bokens omslag, det gull-äckliga. Längst fram i mitten ett gammaldags julbokmärke, en urgullig dock/flicka med ditritad detalj i form av en kniv med blod droppandes från det vassa stålbladet. Bredvid henne står en tecknad grön figur med ett människohjärta hängandes i en kedja runt halsen. Figuren har bister min och blodiga […][...]

Lea kommer till New York och efter en natt på ett vandrarhem läser hon lägenhetsannonser och hittar snabbt en som kan passa – Alice söker någon att dela sin lilla tvåa med. Så börjar en sommar som är ett mellanrum mellan barndomen och vuxenlivet, med ansvarslöshet och vänskap och andra spelregler – när en hyreshöjning […][...]

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong. När jag skriver det här är det också så att […][...]

Författaren Elin Wägner var en av dem som tappert stred för att Sveriges kvinnor skulle få rätt att rösta i riksdagsvalet. Hennes rösträttsroman Pennskaftet skapade rabalder och blev en veritabel kioskvältare år 1910. Romanen handlar om en grupp eldsjälar, som ägnar en stor del av sin tid åt att skriva i rösträttsrörelsens egen tidning, förfärdiga […][...]

I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen. Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min […][...]

En ung kvinna funderar på livet och i viss mån litteraturen. Hon tänker på män hon har haft förhållanden med, eller bara dejtat, lärare hon haft och psykologer hon gått hos. Titelns en gång kände jag återkommer som ett oregelbundet omkväde i den glesa texten, där varje mening oftast utgör ett eget stycke. Kapitlen inleds […][...]

När romanen börjar har allt redan hänt. Ett par föräldrar gråter och vill göra bättring. Det ska beställas kistor. Det är för sent. Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd. Lisa […][...]