I just wanted to write this Indigenous Nancy Drew story that I wished I had read when I was a teen.

Så säger Angeline Boulley i en intervju. Hon kom på idén till boken som 18-åring, började skriva när hon var 45, och 10 år senare var den klar. Nu har jag den i min hand, och det är jag tacksam för.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Mitt namn är Firekeeper, men oavsett vad det var så är boken så mycket mer. Det är en fartfylld, spännande men även stundtals ångestfylld och hemsk berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan USA och Kanada, i gränslandet mellan olika folkgrupper och traditioner. Det är en berättelse om mellanförskap och viljan att bara få höra till.

Daunis Fontaine är resultatet av en skandal hela staden gottat sig i. Hennes ena förälder tillhör områdets ursprungsbefolkning, den andra stadens rikaste familj. Oavsett sammanhang sticker Daunis ut. Plötsligt dyker Jamie upp, som inte växt upp med skvallret om henne. Dessutom verka han faktiskt… riktigt trevlig, och intresserad av hennes syn på saker, på riktigt.

En familjetragedi tvingar Daunis att lägga planerna på flytt åt sidan och vänja sig vid det nya normala, där morgonens joggingtur går förbi mormoderns sjukhem. Ytterligare en tragedi tvingar Daunis att existera i ett ännu nyare normala, som dessutom helt ställs på ända när två FBI-agenter kontaktar henne för att be henne fungera som informator i jakten på meth i staden och reservatet.

Den darrande handen gör en huggande rörelse med pistolen, som om den istället slog med en machete. Varje slag mot marken inger mig lite hopp. Hellre en osynlig måltavla än jag.

Mitt namn är Firekeeper lyckas med något som få ungdomsböcker lyckas med. Den är snabb, spännande och lättläst samtidigt som den innehåller en mängd olika lager. Boken håller oss i handen när vi på djupet tvingas att förstå komplexiteten i relationen mellan ursprungsbefolkningen och dess kolonisatörer. Hur ett trauma kan sätta spår i generation efter generation. Även om boken håller oss i handen så är det aldrig en redogörelse för en kultur från ett majoritetsperspektiv, utan vi som står utanför får närma oss via karaktärerna och deras skickligt konstruerade bakgrundshistorier. Boulley synliggör på ett tydligt sätt hur det, trots att det kan verka så enkelt, sällan är det.