Att hästboken för vuxna är efterlängtad bekräftar både Marta Hedener-Hagman och Cina Jennehov som är utgivningsansvariga på B. Wahlströms respektive Damm förlag. ”Många läsare som vuxit upp med Pias böcker har ställt frågan varför hon inte skriver något för vuxna”, säger Marta. Hon tror också att många av Pias unga läsare kommer att kasta sig över Pias nya vuxenbok, precis som hennes vuxna läsare i flera år har fortsatt att läsa ungdomsserierna trots att de växt ifrån målgruppen.

Många av de böcker som Pia har skrivit för barn och ungdomar går under kategorin ”lättläst”. Då måste språket anpassas, det får inte vara för långa meningar eller för svåra ord. Dessutom är nybörjarläsaren otålig och allt måste framgå i några få meningar för att själva handlingen ska komma igång så snart som möjligt.

Därför längtade hon efter att skriva en vuxenroman där hon fick gå in i karaktärerna, göra utsvävningar och använda precis vilka ord hon ville. Ett projekt som resulterade i romanen Du och jag och vi som handlar om fyra kvinnor vars gemensamma länk är att de har sina hästar i samma stall. Att det blev en roman som utspelar sig i ett stall var en självklarhet eftersom det är hästar och stallmiljö som Pia har runt omkring sig och precis som många andra skriver hon om det som ligger henne nära. ”Jag ville slå mig lös och göra vad jag ville med både handling och språk”

Trots att det finns så många kvinnor i Sverige som rider finns det inga romaner för vuxna som utspelar sig i stallmiljö. ”Vi får många manus som utspelar sig i stallmiljö skickade till oss på förlaget och de blivande författarna poängterar alltid att det de skriver inte finns”, säger Cina. Men det är först nu de har valt att satsa på en hästroman för vuxna.

Hela projektet var från början något som Pia gjorde på sin fritid då hon var ledig från de andra skrivprojekten. Eftersom skrivandet fortfarande är det bästa hon vet var det en sådan där mysig stund då hon kokade kaffe och bara lät sig försvinna in i. Den senare delen av projektet var mer kaotiskt med pappershögar överallt och försök att få ordning på all text eftersom en vuxenroman genererar mer text än barnböckerna som Pia dessutom jobbar mer strukturerat med.

”I en vuxenroman är det ett annat berättande, allt skrivs inte ut hela tiden. Det går också att hoppa i tiden och följa karaktärerna bakåt med deras minnen.” Pia har också tillåtit sig att sväva ut tematiskt, i Du och jag och vi förekommer både alkoholism, sex och hustrumisshandel. ”För vuxna kan man berätta om sådant som barn inte kan relatera till.”

Samtidigt går hästboken mot en förändring som gör att den tillåts handla mer om livet utanför stallet. ”Boken om Millan är en otroligt mycket mer komplex historia än att den handlar om hästar” fortsätter Marta. Därför hoppas hon också på att hästboken kan få fler och nya läsare. ”Hästboken har en särställning i bokutgivningen, hästen och ridningen är så centralt, oavsett hur stor plats det tar i boken är det en så betydelsefull del att det riskerar att överskugga allt annat. Hästar på framsidan begränsar, men om boken handlar mycket om hästar och ridning vill man ändå att det ska vara tydligt, både för att målgruppen ska hitta boken men också för att läsaren ska veta att det handlar mycket om hästar och ridning”. Det blir nästan som att hästen på framsidan fungerar som en varning för den läsare som inte redan har ett hästintresse, även om Marta tror att det är många som inte rider som läser böckerna.

De egenskaper som premieras av tjejer i hästböcker skiljer sig mycket från de egenskaper som tjejer i övrig litteratur förväntas ha. ”Det krävs väldigt mycket av den elvaåring som rider en häst som väger mer än ett halvt ton. Bilden av stallmiljön är ofta att det är något fjantigt där tjejerna har något mjukt och sött att gulla med, men då är det ju mycket mer kostnadseffektivt att ha en hamster.” säger Pia.

”Den nedlåtande ton som finns mot hästböcker är i förlängningen att förminska kvinnor och kvinnors intressen. Hästar sköts nästan uteslutande av kvinnor och då blir böckerna om dem automatiskt mindre värda.” säger Pia. Även Marta öppnar upp för att framhäva det som är tufft och coolt i hästböckerna i framtiden. ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag, de är självständiga, tuffa, har en egen identitet och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker.” säger hon.

Om det kommer fler böcker om vuxna i stallmiljö av Pia eller någon annan författare tror Marta att det även kommer att påverka hästboken för ungdomar. ”Vuxenromanen har alltid högre status än ungdomsromanen, om en genre för vuxna läsare växer så påverkar det statusen på ungdomslitteraturen.”

Similar Posts:

• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Stallet – en kvinnofälla?
• Vänskap framför hästar
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• ”Varför skulle jag skriva sämre bara för att jag skriver om hästar?” – Intervju med Pia Hagmar

Hästarna är visserligen det som länkar samman huvudkaraktärerna i Du och jag och vi, men de står inte i centrum utan det gör deras ägare. Det är Annika som äger gården där tjejerna stallar upp sina hästar och hennes Pontiac, en gammal travare som passar bra ihop med alla bilar, som hennes man och söner meckar med. Linn som är mamma och lärare och ägare till Zoda, det lilla nervösa arabstoet. Vackra, unga Ellen som varken har barn eller jobb och en man som försörjer henne, så att hon har all tid i världen att lägga på sin ännu vackrare Migon. Och Lisbeth, skilt butiksbiträde med sin Castor som egentligen är för fin för Annikas gamla fallfärdiga stall, där renoveringen hela tiden skjuts upp. De känner varandra som ryttare, och de känner varandras hästar, men egentligen inte varandra.

Stora delar av romanen utspelar sig utanför stallet. Du och jag och vi handlar om tjejernas vardagsliv, om hur de lyckas eller misslyckas med att hålla ihop jobb, familj och häst. För det krävs väldigt mycket för att kunna ha häst, det är dyrt, tidskrävande och det behövs mycket kunskap. Det finns alltid någon form av hierarkisk ordning i ett stall, vem som kan mest, vem som spenderar mest tid med sin häst, vem som har den mest utbildade hästen. Att det nästan alltid utvecklas konkurrens i samband med hästar är just för att det är så viktigt att sköta dem rätt. Och har man hästar i samma stall är det nästan oundvikligt att lägga sig i vad de andra gör och åsikterna går ofta isär.

Pia Hagmars bok är en bok som dryper av dåligt samvete, för trots att tjejerna vill så gärna, så går det inte alltid ihop. Det är inga smickrande porträtt av män som målas upp i den här romanen. De super, slåss och hotar, men framförallt så är de bara tysta, lata och oförstående. Tjejernas kärlek till sina hästar är så stor att de offrar mycket annat. Det spelar ingen roll hur många fotbollsträningar de måste skjutsa till, hur många middagar som ska lagas, hur många tidiga morgnar och sena kvällar och värkande ryggar. Kvinnofällorna är många men kärleken och passionen till hästarna är alltid större.

Språkmässigt finns det en del kvar att önska av Du och jag och vi. Det är alltid svårt att skriva och lyckas variera berättarrösterna när så många som fyra karaktärer ska komma till tals. Delar av romanen som återberättar minnen från det förflutna är skrivna utan att ange vem av kvinnorna som är jagperson. I början av romanen är det svårt att hänga med i vändningarna och det försvårar utkristalliseringen av karaktärerna. Dessutom är dessa kapitel skrivna med kursiv stil, vilket jag alltid tycker försvårar min läsning.

Men framförallt är det en bok om att lyssna på sig själv och det som är viktigt, trots att det är kvinnor som har ansvar för både hem och barn. Och tjejerna i Du och jag och vi visar att de tvärtemot sina män är kapabla och starka. Därför blir den till en av de mest politiska romaner jag har läst den här hösten, mer politisk än Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, Karolina Ramqvists Alltings början och Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Och därmed en bok att läsa även för dem som aldrig har satt sin fot i ett stall.

Similar Posts:

• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• Ett värdigt hästliv
• Föl är ömtåliga
• En frizon från livet

Men stallet är platsen där Millan kan koppla av, slippa och komma bort. Visserligen är det tungt jobb att mocka åt fyra hästar varje dag och att städa hela stallet, men Marianne betalar Millan för jobbet hon utför. Och pengarna räcker till att köpa med en pizza hem till Josef någon gång ibland. I stallet finns också Dante, Krabat, Lucifer och Gurkan. Ibland hinner Marianne ge Millan en privatlektion på sin dressyrhäst Lucifer och ganska ofta låter Linnéa och Annie henne skritta av deras ponnyer efter träningen, när de har bråttom iväg till någon kille eller när en otålig förälder står och väntar. Självklart har Millans föräldrar inte råd att betala några ridlektioner och Millan älskar att rida, så hon säger alltid ja, och stannar kvar i stallet längst av de alla. Det dåliga samvetet att hon kommer sent hem och att Josef väntar på henne, trycker hon bort om och om igen.

Boken om Millan handlar mycket om sådant som barn borde vara förskonade ifrån: ansvar, dåligt samvete, skam och en evig kamp om att dölja för både klasskamrater och lärare hur det egentligen ser ut där hemma.

Att Millan och Josefs föräldrar älskar dem och vill dem allt väl råder det ingen tvekan om. Mamman klandrar hela tiden sig själv att hon inte duger, att hon borde banta. Hon vet att Millan får ta för mycket ansvar, men klarar inte av att ta sig an problemen. Pappan försöker kompensera sina brister, och nu följer en spoiler: därför kommer han en natt hem med en ponny i ett rep. Det blir den första hästskildring jag läser där huvudpersonen bara får en häst på ett trovärdigt sätt. Annars är en häst ingenting som man bara skaffar sig och de böckerna förlorar sin trovärdighet där. Men jag tvivlar inte när Millans pappa kommer hem onykter och skrikandes mitt i natten och lämpar över ponnyn, den som hon önskar sig mest av allt i hela världen, på henne. Att en häst kostar pengar och kräver daglig omvårdnad har han ingen aning om, inte heller att Millan aldrig kommer att kunna rida på sin shetlandsponny eftersom den är för liten för henne.

Millan är första delen i en ny serie och jag ser fram emot att läsa följande delar, trots all tragik som utspelar sig i den här första delen. Millan är en stark tjej som vet vad hon vill och måste göra. Men hur hon ska lösa problemet med den lilla Zorro kan jag i nuläget inte föreställa mig. Allt jag kan göra är att hoppas och hålla alla mina tummar för Millan att det ordnar sig till det bättre.

Similar Posts:

• Dålig stämning i stallet
• Drömmen om en egen häst
• Vänskap framför hästar
• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Stackars Klara

I Tidebok, liksom i Annas läsning, blir det tydligt hur tiden verkar i cirklar. Historien är nu, vi är historien och vi måste ta hänsyn till den.

Härifrån är steget inte stort till Adams arv av Astrid Rosenfeld som Björn recenserar på tisdag. Det är en svart komedi om hur arvet efter förintelsen lever kvar, men som ställer frågor om just det – arvet. Om hur vi relaterar till Historien. ”Adams arv […] blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur.” skriver Björn.

På torsdag skriver Ella om kemi, dels om Katarina Johanssons Den onda badankan. Ditt barn och de osynliga gifterna, en handfast guide om kemikalierna i vår vardag, dels om Hugh Aldersey-Williams Grundämnenas sällsamma liv, en brokig skildring av alltings beståndsdelar, hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna.

Och till på fredag har Ellie läst Lyra Ekström Lindbäcks Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som hon tycker luktar för mycket litteraturteori och smakar för lite litteratur.

Lördagen fylls av ett hästbokstema då Emelie har läst böcker av Lin Hallberg och Pia Hagmar.

Dessutom besöker Dagensbok litteraturfestivalen Textival i Göteborg. Mer rapporter från denna får ni från Kari och Marie inom kort.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Att bli synlig
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Det angår

Anna Liv lyssnade på seminariet ”På tröskeln till tonårsvärlden” där författarna Moa Eriksson Sandberg och Eva Susso samtalade om sina böcker om tjejer på väg in i tonåren.

Dagen har i mångt och mycket handlat om pengar. Camilla har lyssnat på tre seminarier som har tagit upp olika aspekter av begreppet. Vad innebär det att ha lite pengar, vad har humanioran för roll i dagens samhälle (hur mycket forskningsanslag går till de ämnena) och vad är ett ord värt? Författarförbundet pratade om sin kampanj för att öka anslagen till skribenter och författare.

Även de minsta får plats på mässan. Anna Liv var också på ett seminarium om att skriva poesi för barn.Lotta Olsson och Malte Persson pratade om rim och rytm i språk. På seminariet om bilderbokens poetik öppnade en handfull nordiska bilderboksförfattare och illustratörer för en diskussion om bilderboken som konstverk.

Emelie har pratat hästböcker med Pia Hagmar, Anna Liv har pratat mord med Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist, två deckarförfattare med olika ingång till genren.

Jenny och Lina

Och Lina pratade tillsammans med Jenny Jägerfeld om humor i ungdomslitteraturen. Det var ett samtal som väckte läslust och skratt. Lina avslöjade att hon just nu jobbar på tre romaner samtidigt. Vi ser fram emot resultatet.

Vi var på kvällen på Röhsska Museet, såg en utställning om ond design och lyssnade på Jonas Gardell, Ingrid Carlberg, Linn Ullman och den dramatiska Mikael Niemi.

Camilla, Anna C, Anna Liv och Emelie

Vi har återigen gått vilse på svenska mässan, minglat runt och förbereder oss nu för morgondagen på mässan.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan

Skolan måste man gå i och vänner klarar man sig inte utan. Nu är det visserligen sommarlov i Tävlingsdax men kompisbekymmer har Flisan ändå. Siri och Flisan är bästisar, vilket ibland kan vara svårt eftersom Siri väldigt lätt känner sig sviken av Flisan, trots att Flisan visst vill vara med henne. Rebecka och Flisan är ovänner sen Flisans förra bästis Ninna svek Flisan och bara började vara med Rebecka. Alla är rädda för att bli ensam och lämnad kvar. När Ninna börjar tröttna på att bara vara med Rebecka som bara skryter om ridlägret hon har varit på förändras ställningarna i tjejgruppen.

På hästryggen är det heller inte så lätt. Flisan har anmält sig och Tarzan till hopptävlingen på ridskolan. Samma tävling som Kevin och Sofie ska delta i med Göstas travhästar Nikon och Max. Barnen är läskigt övergivna av de vuxna när de hopptränar sina hästar, och därför blir också olyckan ett faktum. Visserligen finns Gösta med på ett hörn, men han kan ingenting om hoppträning och barnen får fria händer när det gäller hästarnas utbildning.

När Flisan går omkull med Tarzan gör alla allt för att hennes föräldrar inte ska få veta någonting. Sofie lånar ut ett par hela ridbyxor och händelsen nämns aldrig igen. Men självklart sätter den spår hos Flisan. Och eftersom ingen förutom de som var med, vet vad som har hänt, kan inte heller någon hjälpa henne. Förutom Siri som är ännu räddare än vad Flisan är. Tyvärr är det när alldeles för unga tjejer och killar får hantera sina egna och sina hästars rädslor själva som ridning blir farligt. Och inget av det tas upp i Tävlingsdax.

Flisan blir utsatt när hon slits mellan kärleken och ansvaret för Tarzan, sin egen rädsla och viljan att vara alla till lags. En utsatthet som är väl gestaltad, men jag skulle vilja att hon hade mod att vända sig till sina föräldrar för att få hjälp att hantera den.

När Rebecka helt plötsligt också ska delta i tävlingen med Tarzan som hon, vad jag förstår, aldrig har ridit, hoppas jag nästan att det ska gå riktigt dåligt för henne. Inte för att jag vill henne något ont, utan för att alla hästtjejer som läser boken ska lära sig att det enda sättet att bli bra på ridning är genom respekt för sin häst och säker hästhantering. Och att ha hästvana vuxna i sin närhet.

Similar Posts:

• Dålig stämning i stallet
• Hästar och pappor
• Föl är ömtåliga
• Stackars Klara
• Hästar och kärlek

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Först har hennes pappa fortfarande inte tid med henne, han är utbränd och hemma från sjukhuset efter en kollaps, men får inte träffa Klara eftersom hans nya fru Elisabeth håller honom i järngrepp. Dessutom förstår han inte hur mycket Klara oroar sig och saknar honom. Klaras pojkvän Jonte har blivit en helt annan person än den han var när Klara blev kär i honom. Och helt plötsligt vet hon inte om hon är kär i honom på riktigt längre. Till råga på allt har Klaras syster Lisa till slut blivit upp över öronen förälskad i Jontes bror Peter. Så Klara spenderar mer och mer tid tillsammans med Star.

- Jag firar hellre nyår med dig, säger jag. Ingen annan bryr sig ändå om mig.
Star frustar till och dreglar äppelrester i mitt hår. Jag är tvungen att skratta. Alla andra firar nyår med fest och raketer. Men här sitter jag med kladdigt hår, tillsammans med en häst. Fast det är förstås inte vilken häst som helst.
- Du och jag, viskar jag till Star. Tillsammans klarar vi allt, eller hur?

I stallet finns också Mira som är Klaras mammas fullblodsarab. Mira är dräktig och ska få ett föl till våren, om allt går som det ska. Men Mira har förlorat de senaste fölen som hon har varit dräktig med, så chanserna är små. Rädslan för att hitta ett dödfött föl inne i Miras box följer Klara varje gång hon öppnar dörren till stallet.

Ett ljus i mörkret är julklappen som Klara fick av sin pappa i julklapp, släden! Tillsammans med grannen som är gammal travkusk försöker de köra in Star, ett försök som håller på att sluta i katastrof.

Klaras val förlorar mycket av den värme och lust som finns i de tidigare böckerna om Klara i och med att det är ganska tufft att vara Klara i den här boken. Även om Pia Hagmar beskriver och gestaltar Klaras ensamhet och besvikelse bra glimrar det heller aldrig riktigt till. Den olycka som är en hårsmån från att gå riktigt illa följs heller inte riktigt upp. Jag vill veta mer om hur det påverkar hästen och Klaras relation till honom. Istället ligger fokus på pappan, hur det påverkar honom och hans relation med Klara. Kanske är det ett sätt att visa att när det verkligen gäller är banden mellan människor starkare än de mellan människa och häst. Men det är inte det jag vill läsa i den här typen av hästbok.

Serien om Klara är en av de bästa serier som har skrivits i sin genrer, men Klaras val blir tyvärr bara en mellanbok för att få tiden att gå fram till våren. Men den väntan är det värt!

Similar Posts:

• Föl är ömtåliga
• Hästar och pappor
• Hästar och kärlek
• Dålig stämning i stallet
• Vänskap framför hästar

Men så kommer våren och ljuset och fölningen kommer allt närmare. Veterinären kallas dit för en extra kontroll och plötsligt finns det chans att fölet kommer att överleva. Hon säger att det är 50% chans, fölet kan lika gärna dö som överleva. Och då gror förhoppningarna.

Jag lägger kinden mot hennes runda mage och försöker föreställa mig fölet som finns där inne.
Långa, skrangliga ben och pigga ögon fulla av bus. Kanske gråskimmel som Mira, eller möjligen kolsvart som pappan. Mamma har visat bilder på honom där han såg ut som en sagohäst med svans som en plym. Tanken på att fölet kanske håller på att svälta ihjäl försöker jag skjuta undan. Veterinären sa att det finns femtio procents chans att det klarar sig och det är vad jag klamrar mig fast vid.
- Det här fölet klarar sig, viskar jag till Mira.

Klaras mamma säger vid ett tillfälle att hon aldrig hade trott att det var mer nervöst att vänta föl än att vänta ett barn. Men det är det. Jag har inga egna barn, men jag har haft ett föl. Som dog. Därför läser jag Klara och fölet med klump i magen och tårarna rinnandes längs kinderna. Läsaren i mig säger att ett dött föl är för makabert i en hästbok, speciellt när omslaget pryds av Klara med fölet. Men, jag vet allt för väl att föl är omtåliga. Och att Miras föl kommer att vara ännu ömtåligare när det föds.

Klara och fölet är uppfriskande att läsa efter den tidigare boken i serien Klaras val. Äntligen börjar det ordna upp sig för Klara. Hon har visserligen gjort slut med Jonte och hennes pappa har fortfarande inte tid för henne. Men Klara har blivit trygg i sig själv, i Star och i relationen till sin mamma. Och sen följer de positiva händelserna efter varandra.

Det här är en hästbok som fångar alla de känslor som det innebär att umgås med hästar. Ansvaret, oron, glädjen och kärleken. Jag läser och gråter och ler mellan tårarna och vet att så länge det finns hästar så finns det någon som tröstar.

Similar Posts:

• Stackars Klara
• Hästar och pappor
• Hästar och kärlek
• Vänskap framför hästar
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet

Som skilsmässobarn är julen en av de svåraste tiderna på året. Det ska firas och man vill vara alla till lags, ingen ska känna sig bortglömd. Men i det här fallet känner sig Klara mer än bortglömd av sin pappa. Han bor tio mil ifrån Klara och mamman, med sin nya fru Elisabeth och sonen Nils som bara är strax över ett år. Klara har en pappa som jobbar mycket och som glömmer lätt, en pappa som alldeles för ofta inte har tid att prata när Klara ringer. Det är det där som så många pappor inte förstår; att ingen annan kan vara pappor till deras barn.

Klaras pappa kompenserar med att komma med dyra presenter och stora löften, som han oftast inte kan hålla. När Klara blir sviken gång på gång bestämmer hon sig för att hon ska sluta bry sig om pappan – eftersom han uppenbarligen inte bryr sig om henne. Men det går inte så bra.

Som tur är kan Klara koppla bort tankarna på pappan när hon är med Star. Eftersom varken Lisa eller Jonte blev uttagen till ridskolans lag har Peter, Jontes storebror, lovat att träna deras alldeles egna lag, Team Hallondalen. Det hänger på att både Sandro och Klara ställer upp och tränar hårt. Lisa är världens sämsta förlorare och Klara känner allt större press på sig för att lyckas. Hennes enda tröst är att det bara är de tre bästa ritterna som räknas, då kan hon få misslyckas totalt utan att det gör något.

Hållhaken för att Peter ska ställa upp och träna Klara, Jonte, Lisa och Sandro är Lisa. Peter är den snygga, charmiga killen som tävlar medelsvår hoppning och har en riktigt stor häst som heter Lord. Han är alla tjejers favorit och de fullkomligt flockas runt honom så fort han rör sig utanför dörren. Men Peter är bara intresserad av Lisa. Motvilligt går Lisa med på att låta sig uppvaktas av Peter, men bara för att hon verkligen vill vinna den där tävlingen… Att Klara och Lisa, som ändå måste ses som syskon har killar som är bröder med varandra verkar ingen bry sig om eller notera. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite konstigt, även om de verkar bo i en väldigt liten ort.

Som vanligt håller dock Pia Hagmar ihop berättelsen på ett skickligt sätt. Fokus ligger på hoppträningen och Klaras relation till pappan, ingenting tar över från det andra och Stars funktion som vän och trygghet kommer fram på ett ömt och trovärdigt sätt.

Similar Posts:

• Hästar och kärlek
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga
• Vänskap framför hästar
• Dålig stämning i stallet