Mordet på statsministern en senvinterkväll 1986 har präglat landet. Händelsen har följt oss, jagat många även i mardrömmar. Oräkneliga är löpsedlarna, nyhetsinslagen, KU-förhören och böckerna, de sistnämnda skrivna av ihärdiga privatspanare. Det här är INTE ännu en sådan bok. Hans-Gunnar Axberger är INTE ute efter att ta reda på vem som mördade Olof Palme. Nej, […][...]

Den svenska författaren Berit Gardner har dragit sig tillbaka till en stuga i Cornwall för att bota sin skrivkramp. I den sömniga byhålan Great Diddling hoppas hon hitta tillbaka till skrivflödet. När ett mord sker på en tebjudning med de originella byborna blir det dock tvärtom. Kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen får ansvaret […][...]

Som jag har längtat efter att återigen få umgås med privatdetektiverna Robin Ellacott och Cormoran Strike! Verkligen räknat ned till släppdatum för den sjätte boken i Robert Galbraiths (det vill säga JK Rowlings) deckarserie, noga övervägt hur jag snabbast skulle kunna lägga vantarna på den (och misslyckats fatalt, men det är en annan historia). Nu […][...]

Deckar- och kriminallitteraturen har, vad jag tycker, ett oförtjänt dåligt rykte idag. Såklart inte hos alla, det är en av de mest säljande kategorierna av böcker, utan av människor som “kan litteratur”. Men att kunna skriva underhållande, och på ett sätt som gör att man inte kan sluta vända sida i boken är det inte […][...]

Som så många deckare börjar Inte alla män med en dödsscen. En kvinna blir svårt misshandlad. Det är inte första gången, men det kan vara den sista. Den här gången har mannen som vill trasa sönder en kniv. Klipp till en annan sorts vardag, och kampen med att få på dagisbarn ytterkläder. Det är tisdagsmorgon […][...]

Brittiska deckare har framför allt varit en tv-genre för mig – möjligen med undantag för Agatha Christie. En ganska spretig genre, visserligen, där det finns de som är riktigt bra (som Happy Valley eller Scott & Bailey) och de som mest är just trivsamt brittiska, med förtjusande små byar, vackra skogar eller karga kuster, och […][...]

Omslagsflikarna och baksidestexten på Min är hämnden, den senaste romanen av Marie NDiaye, innehåller textutdrag som nog ska väcka läsarens fasa. Vid lanseringen av thrillerromaner brukar marknadsföringen svänga sig med liknande lockbeten. Eftersom jag har läst Marie NDiaye tidigare tänkte jag att läsningen skulle ge mig något mer. Min gissning hamnade rätt. I romanen presenteras […][...]

Den milda redaktören Lykke Andersen är anklagad för mord. Hon som är så lugn och medgörlig. Vad kan ha hänt ute på det lyxiga familjegodset Evigheten? Där bor hon med sin make Gabriel som är en hyllad författare och deras umgänge är fyllt med vilda partyn med förlagskollegor. Parallellt med att Lykke grips för mord […][...]

När Sara Lövestam går i mål med sin Monika-trilogi ställs huvudpersonen inför nya val. Hon har kämpat med sin ofrivilliga barnlöshet i över elva år, och slutet av andra boken, Bära och brista, gav visst hopp om att hon skulle kunna förlika sig med den. Landa. I Nu levande har Monika dock en ny man […][...]

Jag förmodar att den kollega som tipsade om den indonesiske författaren Eka Kurniawans roman Tigermannen oavsiktligt praktiserade sina bibliotekariefärdigheter på mig. Hen tyckte nog att jag kunde behöva en brottshistoria med något mer tuggmotstånd än mina vanliga – företrädesvis anglosaxiska – detektivromaner. Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan […][...]