I Sverige har Obey Giant-stickers och affischer inte spridit ut sig i någon vidare utsträckning, även om jag någon gång har sett sådana här också. Här är det istället andra liknande, som exempelvis Akay med sin akayism, som har varit vanligt förekommande. Vi talar alltså om gatukonst av modernt slag. Inte taggar eller graffiti, utan […][...]

Tänk dig en sommarstuga där tiden stått still sedan femtiotalet. Tänk dig köket med stillastående luft och flugor som slår mot fönstret. Tänk dig en nött pinnsoffa och ovanför den en väggbonad i papper. Motivet föreställer en åker där folk bärgar den feta skörden. Dom ler och skrattar, för rågen är fet och kommer räcka […][...]

Alla lever i sin värld och alla lever vi i samma värld. Därför kan nog en del tycka att denna bok inte är mycket att brusa upp inför, och inte heller förstå de frågeställningar som man ställs att reflektera över. Varför orka bry sig om de materiella tingens form, alla köper det som de vill […][...]

En skribent och en fotograf åker nyfiket runt till nio konstnärers hem. Dom snokar runt och frågar om allt möjligt. Ofta blir dom bjudna på middag.Sen åker dom hem och skriver ut all dom hört, och mekar ihop alla kort som dom tagit. Men tro inte att det har blivit någon hip som happ bok. […][...]

Torsten Jurell är stor och kraftig med rakat huvud och stålblick. Han tränar karate. Ingen man skulle vilja hamna i ett knytnävsslagsmål med precis. Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande […][...]

Det är inte utan problem jag skriver denna recension. För det första är det inte en skönlitterär bok, utan ett stycke vetenskaplig text. För det andra är boken inte ny. Den kom ut på engelska 1978 och på svenska första gången 1993. Den har hunnit påverka många och har hunnit kritiseras av lika många. Mycket […][...]