Det känns mest rättvist att börja den här recensionen med att erkänna att detta är det första jag läser av Alice Munro. Jag paxar boken ur höstens utgivning innan jag vet att hon kommer att vinna nobelpriset i litteratur, jag blev helt enkelt nyfiken av att alla, varenda litteraturbevakande kanal jag använder mig av, tjatade […][...]

Som en tsunami väller de in i västvärlden – revolutionerande men samtidigt lömskt. Det pågår ett erövringskrig, men sällan öppet, med vapen. Istället sker det genom massinvandring, genom höga födelsetal och genom att steg för steg tvinga på oss en kultur, en religion som i själva verket är en ideologi, oförenlig med västerländska värden, med […][...]

Det finns åtminstone en anledning till att jag gillar Berättelsen om Pi bättre som roman än som film, vilket är samma anledning till att jag också gillar Yann Martels senaste roman, Beatrice och Vergilius. Anledningen är det bildrika och sinnliga språket mer än innehållet. Jag kan stundtals bli besviken på innehållet, han är ingen fartfylld […][...]

Under 46 års karriär som rockstjärna, med snälla akustiska visor och förbannade taggtrådssolon, rockoperor och garagerock, syntexperiment och tradcountry, protestlåtar och kärleksballader, medmusiker och kompband som lämnats vind för våg, finns det egentligen bara en sak som förblivit helt konstant med Neil Young: allt han gör är inte lyckat, men allt riktigt lyckat han gjort […][...]

Det börjar med ett bankrån. Spännande. Det är ju alltid fartfyllt med ett bankrån. Lite västernfilm, pang-pang och tobakspottande. På rymmen och antihjälten med brunbränd läderhud som skulle kalla Bond för mjukis. Nej. Det är inte den typen av bankrån. Har ni någon gång hört: ”Snälla, inte den; det var min mormors”? Förhoppningsvis har ni […][...]

Min tidigare erfarenhet av ljudböcker är knaper. Har lyssnat till ett par deckare i bilen tillsammans med familjen på väg till sommarstugan. Då har det varit ett skönt tidsfördriv samt ett perfekt sätt att dela en bok. Tillsammans och på samma gång. Annars har jag inte riktigt insett tjusningen. När jag får Andrew Kaufmans nätta […][...]

Tom är en vanlig kille. Inget konstigt alls. Alla Toms vänner är superhjältar. Det är inte heller konstigt. Tom älskar Perfektionisten, en kvinna vars önskan att ha allt perfekt ordnat tillåter henne att åstadkomma perfekta scenarion och perfekt struktur i tillvaron genom sin blotta tankekraft. Men deras historia tillsammans är allt annat än perfekt. På […][...]

Victoria har sex med sin lärare. Lillasyster Isolde hamnar ofrivilligt i rampljuset. Stanley drömmer om att bli skådespelare. Dessa tre separata historier vävs samman till ett komplicerat drama där gränsen mellan verklighet och fiktion är allt annat än glasklar. Det är med höga förväntningar jag slår upp första sidan i Eleanor Cattons debutroman Repetitionen. Boken […][...]

Jag funderar över ordet ”ru”. Jag har läst den här boken nu, men jag saknar en ingång i den, ett sätt att få det svala, välbeskrivna, ofta gripande stoffet och den fragmentariska berättarstilen att bli angeläget. Jag tror att jag kanske hittar det i titeln. Ru betyder ”bäck” eller ”flöde” på franska, på vietnamesiska betyder […][...]

Tonen i Från det femtonde distriktet liknar ett gammalt foto där färgerna bleknat en aning. Den är resignerad och lite trött, som om författaren egentligen inte längre orkar bry sig i sina karaktärers öden och leverne. Som att de har gjort henne besviken allt för många gånger, men som att hon ändå, av någon slags […][...]