Slavisten och litteraturvetaren Dubravka Ugrešić har här fogat samman en serie essäer till en bok. De flesta texterna utforskar något litterärt mysterium. Alla snuddar de vid det mytologiska djuret räven, den listige, den undflyende, den som överlever trots allt. Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den […][...]

Boken Jag var precis som du av Negra Efendić, utkom 2016 och är här bearbetad till snabbläst version av Carina Gabrielsson Edling. Texten är i lite större font än vanligt. Boken består av tre större delar och inalles av femtiotre korta men innehållsrika kapitel. I bokens första del följer vi en skolflicka. Hon ska snart […][...]

Sture Dahlström! kunde jag brustit ut i. Är det du? Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! […][...]

Hon är sjutton år och sitter uppflugen på sin favoritsten utanför byn när en stilig, främmande man kör förbi. Han frågar efter hennes namn och hon ger honom det, fast hon vet att hon inte borde. ”Emine”, svarar hon. Därmed beseglas hennes öde. Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. […][...]

Det var en gång en liten flicka som växte upp i en stad i norra Jugoslavien. Flickan spenderade mycket tid på sina morföräldrars gård där hon fördrev dagarna genom att springa runt i det mjuka gräset i äppelträdgården, klappa de lena, nykläckta kycklingarna och reta sin mormor genom att dra korna i svansen när mormodern […][...]

I en tid då självutlämnande texter mer och mer verkar handla om att redogöra för varenda detalj av sitt liv – från vilken fil man åt till frukost på morgonen till vilket läppstift brunhåriga tjejer med gröngrå ögon helst borde använda för att framhäva sina naturliga färger, vidare till vilken ångest det innebär att vara […][...]

Strax innan farfar Slavko dör ikapp med Carl Lewis världsrekord på hundra meter gör han en trollkarlshatt i papp åt Aleksandar. Med den, lovar farfar, ska han ”kunna revolutionera mycket, så länge som det överensstämmer med Titos idéer och är i enlighet med stadgarna för Jugoslaviens kommunistparti”. I enlighet med kommunistpartiet är emellertid snart ingenting […][...]

Kriget i Jugoslavien, landet som så snabbt slutade finnas, särskilt i Sverige. Det är enormt hur snabbt Sveriges befolkning anpassar sig efter förändringar. De som kommer därifrån vet inte riktigt ännu vad de ska säga, många säger fortfarande Jugoslavien, liksom invånarna därnere ännu pratar i D-mark. Jag var jugoslav fram till att jag var tolv […][...]

En sak lär oss historien; med freden kommer inte alltid försoningen. Det märks tydligt i många konflikter, inte minst den på Balkan. Det lär dröja än innan relationerna har normaliserats mellan flera av de forna Jugoslaviska republikerna. Inbördeskriget rev upp stora sår som än idag varas, det framgår tydligt av Åsne Seierstads intervjubok från Serbien. […][...]

Balkan var på många sätt ett helvete på jorden under 1990-talet. Inte nog med att flera blodiga inbördeskrig bröt ut när Jugoslavien föll samman utan krigens karaktär var också av de allra vidrigaste där brott mot mänskligheten blev vardag för många människor. Både offer och förövare. Brottens etniska karaktär gjorde att parallellerna till andra världskriget […][...]