Apropå vampyrtrenden hösten 2008 (Låt den rätte komma in på film, Trueblood på teve och den svenska utgåvan av Charlaine Harris böcker som den teveserien baseras på) kommer här som av en händelse en bok om en pojke som lever bland de döda, och för all del har en nära relation till någon som enligt […][...]

Så kom då äntligen Sveriges okrönta skräckkung ut med en ny roman, ivrigt emotsedd i bokbloggar och biblioteksreservationslistor (lagom långt ord?). John Ajvide Lindqvist kom som ett yrväder 2004 och har sedan fått även skräckovana romanläsare att svälja vampyrer, zombies, troll och Smiths-citat utan att blinka. Människohamn tar oss ut i Stockholms skärgård, någonstans utanför […][...]

Superhjälteserier är inte direkt en vanlig genre i svensk litteraturhistoria. På rak arm kommer jag på Kapten Zoom, Kapten Stofil och… eh… Krystmarodören. Ja, och så Bamse då. Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de […][...]

Man brukar säga att det är de små sakerna som räknas. Ibland hittar man små guldkorn som kanske inte är så mycket värda för omgivningen men som är oumbärliga för en själv. Något som gör att man förändras lite, en bit faller på plats, ett tomrum fylls. Jag satt på Stockholms tågstation i augusti förra […][...]

I dagarna har Pocketparty och Svenska förläggareföreningen delat ut sina priser till bästsäljare i pocket. Åtta böcker får i år utmärkelsen Platinapocket för över 100 000 sålda exemplar. Däribland romanerna Skam av Karin Alvtegen, Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson och deckarna Stenhuggaren av Camilla Läckberg, Män som hatar […][...]

Någon sade en gång att Stephen Kings samlade verk kan sammanfattas i meningen "It was a nice day… THEN EVIL CAME!" Om det stämmer (och det är inte SÅ långt från sanningen) så är det definitivt en av de saker som skiljer honom från John Ajvide Lindqvist. För i Pappersväggar är det, precis som i […][...]

Den japanska skräckvågen inom film – förenklat kallad j-horror, eftersom allt måste ha en praktisk etikett idag – dök upp nästan från ingenstans för ett par år sedan och är, vad det verkar, så smått på väg tillbaka dit igen. Det finns väl en gräns för hur många gånger man kan bli skrämd av en […][...]

Så har vi den här, provinsialismen och fantasteriet. Bortom en ännu betryggande flod av tunna egoromaner kan man faktiskt ana något nytt, eller i alla fall nygammalt. Jag talar om en svensk, magisk realism, tidigare anförd av enstaka författare som Inger Edelfeldt och nu senast på allvar av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma […][...]

Zombies. De levande döda. På sätt och vis det slutgiltiga filmmonstret, den mest avskalade skräcken. Där varulvar ändå är människor 28 dagar i månaden, spöken är sorgliga och vampyrer sexiga, så är zombies bara ren förkroppsligad död. Halvruttnande lik utan egentlig tankeförmåga, som i stora arméer långsamt snubblar fram på ren instinkt för att äta […][...]

En förändring till det klart sämre smyger sig på. I Sara Grans Kom närmare gäller det både vad som händer huvudpersonen och romanen i sig. Det går utför. Utgångspunkten är klassisk. Amanda har allt hon kan önska sig. En karriär i uppåtgående, en man hon älskar, en ny, mysig lägenhet. Så kommer knackningarna. Eller är […][...]