Berättaren är en flicka med många namn. Hon heter egentligen Yasmina, men hennes franska släktingar kallar henne Nina. Hennes far ger henne smeknamnet Brio. Ibland väljer hon att kalla sig Ahmed. När hon umgås med barndomsvännen Amine, låtsas hon att hon liksom han är pojke. Tillsammans gör de djärva saker, som att dyka från Klippuddens […][...]

Katmandou, Studio A, Soft – det är flickornas undre värld i Paris. Det är en ung kvinna som söker kärlek i nattlivet. Det är det timslånga dansandet, utbytet av blickar, en rastlös puls. Sökandet under det ett och ett halvt år boken följer henne verkar mest resultera i korta förbindelser. Ingen kvinna tycks leva upp […][...]

Irène Némirovsky började skriva de två romanerna som ingår i Storm över Frankrike som en del av en längre svit, Suite française, som skulle behandla Frankrike under den tyska ockupationen. Hon medgav under tiden hon skrev den att resten av böckerna låg i gudarnas knä eftersom innehållet berodde på vad som skulle komma att hända. […][...]

En kvinna är på bilsemester i Spanien med sin man, dotter och en väninna när ett oväder bryter ut och de tvingas övernatta på ett överfullt hotell i en landsortsstad. I staden är en man på flykt efter att i vredesmod ha skjutit ihjäl sin unga hustru och hennes älskare. Polisen patrullerar och det sägs […][...]

Under den första delen av livet blir man inte medveten om lyckan förrän man förlorat den. Sedan inträder en ålder, en andra ålder, då man i samma stund som man börjar uppleva lycka vet att man kommer att förlora den. När jag träffade Belle förstod jag att jag nyss inträtt i denna andra ålder. Jag […][...]

Egentligen har den ingen märkvärdigt medryckande inledning, Lovsånger till kärleken. Men i mitt fördomsfulla sinne, där före detta skådespelerskor ska hålla sig borta från skrivmaskiner/datorer/pennor (i alla fall om de ska skriva en roman och i synnerlighet om denna är självbiografisk), blir jag nästan imponerad av Wiazemsky. Dock börjar hon tyvärr, efter att jag har […][...]

Den upplyste resenären, som föraktar de klassiska reseberättelsernas västerländska ignorans – och som åker ensam till ett underutvecklat land i en känsla av individualistisk briljans – betraktar såklart sig själv som överlägsen turisten. Den upplyste resenären kommer inte till den fattiga byn för att njuta, söker inte exotismen. Den upplyste anländer med en ödmjuk inställning […][...]

Det är en utmaning att försöka beskriva vad som är bra med det här seriealbumet. Lewis Trondheims fluga till huvudperson består av en svart boll med streck som armar och ben, två vita ögonglober och en tandrad i form av ett klassiskt seriefigursöverbett. Och två vingar och ett par stora skor. Det verkar rätt trist […][...]

Jag tänkte först skriva "I skuggan av döden" som rubrik, men i denna roman av Philippe Claudel är ju döden inte bara en hotfull skugga, utan fysiskt närvarande. Vi befinner oss i en liten ort i Frankrike under första världskriget, i närheten ligger fronten dit allt fler av de unga männen skickas. Har de tur […][...]

Det är inte lätt att imponera på femtonåriga Doria. Med skarp blick och krassa kommentarer granskar hon de vuxna och världen runt sig. Det mesta av sin tid tillbringar hon i förorten Paradiset där hon bor med sin mamma. Pappan har nyligen lämnat dem och återvänt till hemlandet Marocko för att gifta om sig. Pappa […][...]