Selin är 18 när hon börjar på Harvard. Vi får inte veta så mycket om hennes liv innan dess; hennes föräldrar är turkiska invandrare, själv ser hon sig som amerikanska. Hon har klarat sig fint i high school, aldrig gått igenom några stora svårigheter eller stora lyckor utan levt ett ganska skyddat och bekvämt medelklassliv. Plötsligt är hon helt fri, mitt i den västerländska universitetsvärldens högborg, och kan göra precis vad hon vill… och har ingen aning om vad hon vill. Hon har några teoretiska idéer om att man förväntas bli kär, förväntas festa, förväntas pröva olika ämnen… Så hur gör man det? Den klassiska collegeromanen (eller -filmen) skulle säga kasta dig in i det, sup och knulla och knarka tills du Lär Dig Något. Möjligt alternativ: Bli plugghästen som undviker livet. Men livet är inte en berättelse och när vi följer Selin under ett år, genom två terminer till sommarvistelse i Paris och Ungern och slutligen ”hem” till Istanbul tar det ett tag innan man som läsare slutar vänta sig att den stora Grejen ska komma på varje sida och bara njuter av resan, en lång ström av förunderliga vardagar där allt möjligt händer men inget kommer med fanfarer som trycker på vad som var viktigt. Det Selin ser som stora uppenbarelser känns vardagligt, samtidigt som stora händelser flyger henne helt över huvudet.

Du skriver att du inte är på humör för obetydliga subtiliteter. Men obetydliga subtiliteter är enda skillnaden mellan något speciellt och en stor hög sopor som svävar omkring i rymden. Det här är inget jag hittar på. Det upptäcktes på 1800-talet.

Att Idioten är en roman om texter avslöjar ju redan titelns Dostojevskijlån, men den blir aldrig någonsin torr och överlitterär; Batuman har kul med det här. Böcker – från klassiker till enkla grammatiklektionstexter och ungerska parlörer – återkommer genom hela berättelsen i takt med att Selin läser dem, de sätter färg både på hennes berättarröst och hennes funderingar om vad som händer runt henne, men de är aldrig något hon gör i stället för. Även större delen av hennes tafatta förhållande med den äldre studenten Ivan är en text, de skriver långa tonårspretentiösa e-postmeddelanden till varandra som bara undantagsvis faktiskt kan räknas som en konversation, och Selin sitter sedan i timmar och väntar på ett svar eftersom e-posten ger illusionen om direktkommunikation. Texter är en del av världen, speciellt för någon som ska bli författare, och när man är 18 verkar ju allt nytt förklara världen.

Det enda de pratade om var när det som de väntade på skulle inträffa. Men när den saken hade inträffat tycktes ingenting förändras.

Man njuter av resan, skrev jag ovan, men det är inte hundra procent sant. Idioten är en väldigt rolig, varm och mänsklig roman, med ett härligt persongalleri och en kvinnlig huvudperson som inte hela tiden faller i de uppenbara skrivarkursklichéerna, men samtidigt blir Selin ibland nästan frustrerande passiv. Som en amerikansk Ferrante redogör hon för detaljer och känslor utan att kunna trycka på fast forward-knappen eller få sig själv att skapa det där stora brytet. Det finns en osedd karaktär i boken som är berättaren Selin – hur långt in i framtiden skriver hon ner de här minnena, och vad har hon lärt sig nu som hon önskar att hon kunde tala om för sitt 18-åriga jag, flickan hon redan på omslaget liknat vid Dostojevskijs goda idiot? Det förblir osagt; tidsresor går ju bara åt ett håll. Alla kan vi vilja gå tillbaka och fixa något, men vi borde kanske komma ihåg att på den tiden försökte vi bara ta oss genom vardagen. I en värld där allt antas ske direkt finns det en poäng med en roman som tar sin tid i allt.

Jag älskade Batumans debut, essäsamlingen Besatta, ganska förbehållslöst. Idioten med sitt smygande berättande, perfekt i sin imperfektion, irriterar mig någon gång, men det är så pärlor uppstår och jag tror den blir svår att skaka av sig. Jag ser fram emot hennes Brott och straff mer än någonsin.

Similar Posts:

• Tartt har tappat tråden
• Please, Ma’m, can I have some more?
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Noooooo fuuuuuture
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Och det är bland det roligaste, mest medryckande jag läst på åratal. En sån jävla hyllning till att livet och litteraturen aldrig kan tas på för mycket eller för lite allvar.

Delvis är det förstås att Batuman är en förbannat kul berättare; hennes humor är knastertorr och löjligt citerbar, med rejäla godmodiga armbågar i sidan åt allt vad seriös litteraturkritik och kulturkonflikter heter. Men lika ofta är det den rena absurditeten i vart den här banan för henne, de vägar litteraturen leder iväg henne på både på boksidorna och i verkligheten. Redan i första kapitlet snubblar hon över en passus hos Isaak Babel (1894-1940) som låter bekant; en ensam sovjetisk kulsprutepostering på en kulle under polska kriget 1920 som kämpas ner av amerikanska piloter, varav en sedermera togs till fånga och förhördes av just Babel, och namnet på honom var… vänta nu, det var ju han som skrev King Kong. Samma scen, skildrad på två olika vis: hos Babel en tapper Sven Dufva för socialismens sak, hos Hollywood ett av filmhistoriens största monster. Hur har ingen, under 80 års studier, sett det här förut? Lilla vän, säger de vithåriga experterna och klappar henne på huvudet, vi vet vad de här böckerna betyder, vi har studerat det i decennier. Rysk litteratur är ett museiföremål, allt är färdiganalyserat och monterat i glaslådor, bara att acceptera. Men Batuman vägrar. De här böckerna lever ju, de har ju fortfarande något att säga, och ju mer hon läser desto hungrigare blir hon; Dostojevskijs Onda andar är ju en perfekt beskrivning av det förvirrade livet bland kulturvetarstudenter, Tolstoj blev visst mördad, nu ska jag till Samarkand över en sommar och lära mig uzbekiska, GE MIG MIN VÄRLD NU. Här ska plöjas upp nya spår i indammade sanningar, även om det ofta slutar snopet.

Och som det funkar. Under alla skämt och absurditeter är Batuman riktigt skärpt och har ni redan läst alla de här böckerna kommer ni kanske att se en del saker ni inte såg förut (och har ni inte gjort det kommer ni att vilja göra det). Men det är inte det som gör Besatta till stor läsning, utan det är den enorma glädjen och upptäckarlusten, känslan av att både litteraturen och världen aldrig slutar överraska en hur mycket man än tror att andra redan sagt om den. När alla andra är upptagna med att skriva snusförnuftiga försvarstal för kultur (f’låt, ministern, ”underhållning”) kommer här en ung svarthårig amerikanska på en virvelstorm av döda skäggiga ryssar och bara visar att det är det i stället. Och det enda som får mig att inte älska Besatta helt förbehållslöst är att jag önskar att den var 200 sidor längre.

Läs, hörni.

Similar Posts:

• Nytt ryskt
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden