Krönika

Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

När jag för snart två veckor sen såg att Rosa Liksom medverkade i Babel (den 11/11) insåg jag att det hade gått en månad sen jag såg henne i ett samtal med Malin Ullgren i samtalsserien Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm (den 10/10). På väg till det samtalet skrev jag något på Twitter om att lämna nuets måsten, tankarna på framtiden och sjunka ner i 80-talets Sovjet. När samtalet var över och jag satt på tunnelbanan på väg hem igen var jag redan tillbaka i nuet och hade bråttom till den där framtiden och dess mål.

Men när jag såg SVT:s information om Babel pockade det där samtalet och 80-talet på igen. Jag kan inte låta bli att skriva om den färgstarka Rosa Liksom.

Kupé nr 6 är den första av hennes romaner som översätts på 20 år. Samtalet på Kulturhuset kom därför att handla om romanen och Rosa Liksoms egna upplevelser i Sovjetunionen under 80-talet. 1981 flyttade hon från Helsingfors till Moskva för att studera. 1986 gjorde hon en resa längs Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, samma resa som den namnlösa flickan i romanen gör. Rosa berättar att det var en speciell resa av många anledningar och hon har länge tänkt skriva om den men andra skrivprojekt har kommit i vägen. Hon bestämde sig för att skriva ned berättelsen när hennes dotter började ställa frågor om hennes liv i Sovjetunionen.

Då på 80-talet fanns det få bilar i Moskva, tunnelbanan gick bra och det var lätt att få tag på en taxi (dem behövde man dessutom inte alltid betala för, berättar hon). Då var det billigt att leva där, numera är det dyrt att vara utlänning i Ryssland. Då 1981 gick det att leva billigt och samtidigt ha roligt, det är en kunskap som har gått förlorad nu, säger hon. Men, tillägger hon, det är såklart inte hela bilden. Det fanns många problem då som nu, men hon vill minnas sin tid i Moskva som bra och rolig.

Det var konsumtionskritiken som drev henne till Ryssland. Där slapp hon konsumtionshets och val i affären. Då fanns det två sorters tandkräm, två sorters tvättmedel, etc. etc. Nu är landet fullt av bilar, varor och reklam men, säger hon. Det ryska folket är detsamma. ”Ryssar är varma och brutala”, berättar hon.

Enligt Rosa är ryska människor känslosamma, färgstarka och stora figurer. Precis som Vadim i romanen (mannen som den namnlösa flickan delar kupé med på tåget till Ulan Bator). ”Vadim är ett hopkok av alla ryska män jag känner” berättar Rosa och skrattar, för vid första anblicken är det en inte helt positiv bild av den ryska mannen som hon målar i romanen. Hon har byggt honom som en levande människa, en människa med alla färger, inte helt god och inte heller helt ond.

Trots att hon tillbringade så pass många år i Moskva skriver hon inte mycket om det i romanen, det materialet har hon kvar i sin dator berättar hon.

Titel på romanen Kupé nr 6 anspelar på Tjechovs Avdelning nummer 6 som enligt Rosa är det bästa Tjechov har skrivit. Romanerna liknar varandra till viss del, hans utspelar sig på ett sinnesjukhus, hennes på en tågresa i en kupé som kan liknas vid en avdelning på ett sinnessjukhus. Rysk litteratur, kultur och politik är hennes hobby säger hon. Hon berättar att hon inte bara läser gammal klassisk rysk litteratur, utan även samtida rysk litteratur. Den bästa nu levande ryska författaren är enligt Rosa Viktor Jerofejev. Hon säger att det är lätt för finnar att läsa rysk litteratur eftersom finnar och ryssar delar melankolin, något hon tillägger är dock att melankolin i Finland leder till depressioner medan den i Ryssland leder till fest och eufori.

Kanske har det sin förklaring i att man i Ryssland är mer fri, och när man kan struntar i att vara effektiv och föredrar att äta, dricka, dansa, lyssna på musik och ta det lugnt som hon säger. Rosa har alltid känt en dragning till Ryssland och hon hoppas att förhållandet mellan Ryssland och Finland i framtiden ska bli bättre och mer avslappnat, när de såriga minnena från andra världskriget bleknar bort.

Ni kan läsa min recension av Kupé nr 6 här och som Ingemar Fasth, producent för Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm gjorde i presentationen av samtalet vill jag kyssa boken och uppmana alla att läsa den. Och så länge avsnittet av Babel finns kvar på SVTplay tycker jag ni ska titta på Jessika Gedins intervju med norra Europas mest färgstarka författare.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-11-23 10:00 / Uppdaterad: 2012-11-22 21:33

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?