Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789146222132 |
Sidor | 190 |
Orginaltitel | Hytti nro 6 |
Översättare | Janina Orlov |
Det är här en berättelse som svischar fram, se bara på det vackra omslaget där bilden smetas ut som när man tittar ut genom ett fönster på ett tåg i farten. Jag tvingar mig själv att läsa långsamt, fixera blicken utanför det där fönstret för att inte missa ett enda ord och en enda bild. Det här är en roman att vila i, låta sig vaggas in tågets något hackiga lunk.
Det är i mitten av 1980-talet och Sovjetunionen är världens största rike. I romanen får vi följa en flicka, vad hon heter avslöjas inte och det känns inte heller särskilt nödvändigt att ta reda på. Hon har flyttat från Finland till Moskva för att studera och bestämmer sig en dag för att resa längs den Transibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet för att där studera gamla hällristningar. När tåget står inne på Moskvas centralstation i väntan på avgång får flickan syn på en man klädd i svart vaddjacka, en sån som arbetarna brukade ha.
När stationsklockan slog för tredje gången hoppade han ombord. Flickan såg efter mannen som gick med gungande steg genom korridoren och hoppades att han inte skulle gå in i hennes kupé. Men förgäves.
Samtidigt som tåget knycker igång börjar Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett spelas ur de brusiga högtalarna ombord på tåget och resan startar därmed. Till en början stirrar flickan och mannen, som presenterar sig som Vadim Nikolajevitj Ivanon, surt på varandra innan mannen börjar prata. Och pratar det gör han. Han berättar för flickan om de vodkaflaskor han har druckit, om de gånger han har slagit sin fru, om de fittor han har erövrat och de fittor han kommer att erövra. Flickan lyssnar och tänker på mannen med avsky, men säger inte ett ord. Med tiden kommer dock hennes syn på mannen att mjukna, och hans sätt att tala till henne förändras. De delar inte bara dagarna, téet, saltgurkan och vodkan där i tågkupén, de tar också sällskap när tåget gör sina stopp i slitna sovjetiska städer.
Flickan uttalar inte ett ord i berättelsen. Ibland förstår vi att hon pratar med dem hon möter genom svaren de ger henne, men det är en roman med väldigt lite tal till förmån för de många talande bilderna. Och vilka bilder sen! Ibland sätter Rosa Liksoms ord inte bara tåget i rörelse utan hela romanen i rörelse. Det kallar jag mästerligt.
Man lämnar Irkutsk, den tysta, isbundna, vårliga staden bakom sig. Man lämnar Irkutsk, universitetsbibliotekets gula kakel, den rosafärgade kyrkan med lökkupoler, parker och alléer, högtalare och ångande allmänna bastur, den trötta jorden, allén täckt av det rostfärgade översvämningsvattnet, den klassiska musiken i en liten högtalare på en stolpe vid porten till parken, snön och de mjuka drivorna i gårdarnas trädgårdar, man lämnar Irkutsk och ett mötande eltåg kränger till på spåret bredvid, hus och åter igen små stadiga hus, vita fönsterkarmar, luckor med blomdekorationer, snitsigt snidade stuprör, ett ensamt elvavåningshus mitt bland åkrarna, vårvintersol, rykande skorstenar, en man på en vedtrave. Det här är fortfarande Irkutsk, en ryssblå stationsbyggnad och en ogenomtränglig, djungelaktig skog. Myrar, dvärgskog, skövlad skog och kalhyggeslinjer, det här är inte längre Irkutsk, banan BAM som kärret har slukat, ett hus som har rasat under snön. I vagnen intill svävar klangen från några bjällror ackompanjerande en sorglig melodi på ett handklavér. Tåget dyker in i naturen, dunkar fram genom det snöiga, öde landet. Allt är i rörelse, snön, vattnet, luften, träden, molnen, vinden, städerna, byarna, människorna och tankarna.
Det här är en mycket intressant resa genom det förflutna, en resa genom tid och rum. Tåget tar dem över den ryska stäppen, över Sibiriens tundra, genom sovjetiska städer in i Mongoliet. Det är en färgskala bestående av 50 nyanser grått, men det är en färgstark gråskala.
Publicerad: 2012-11-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-22 21:21
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).