När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara pratar. Det är […][...]

Det händer att jag tänker att 30 är det nya 15, eller något i den stilen. Att man plötsligt sitter här, bombarderad av Facebook-bilder på lyckliga brudpar, bedårande spädbarn, spännande resor och nyrenoverade hus, och tänker att alla verkar fatta utom jag. Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som en vän att hålla i handen de […][...]

Ta Stockholm, åren kring 1970, lite demonstrationer och alternativhäng, en hel del droger, namedroppa Carl Johan De Geer – och du får förmodligen varenda svensk 68-skildring som någonsin skrivits. Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel […][...]

Tanja Suhinina ger på sin blogg vägledning i att rita svensk självbiografisk ångestserie: ”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper ”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult ”¢ fyll i med svart där det ska vara svart ”¢ kom ihåg att det du ritar […][...]

Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att […][...]

Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan. Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började […][...]

Jeffrey Browns debutroman Fumlig är ingen bok som berör. Mig åtminstone. Inför den, enligt baksidetexten, känslosamma och medryckande kärlekshistoria som presenteras står jag oberörd. Kanske borde jag bli rädd, söka upp en psykolog samt ifrågasätta kontakten med mitt själsliv. Det gör jag inte. Istället skyller jag på boken. Fumlig är en självbiografisk serieroman som behandlar […][...]

Svarta Serien är Galagos nya satsning på långnovellformatet. Två gånger om året ska en serieskapare teckna en långnovell som publiceras ensam som en snygg, svart liten bok. Först ut i Svarta Serien är Mats Jonsson med I detta satans rum. Serien är föga förvånande självbiografisk och utspelar sig under de fem veckor som Jonsson och […][...]

Nyutgåvan av Mats Jonssons serieroman Hey Princess har försetts både med 64 sidor extramaterial och epitetet generationsroman. Det sistnämnda begreppet ligger väl för all del snäppet över horoskop som funktionell generalisering av människogrupper och deras erfarenheter – och eftersom det med förkärlek används främst om pretentiöst machodravel som Ulf Lundells Jack och hans likar brukar […][...]