Han förstår det så fort han ser hennes bäddade säng. Ezras storasyster Bea bäddade aldrig någonsin sängen, oavsett hur mycket deras mamma och styvpappa grälade på henne. Vilket enastående långfinger till henne och Darren – en prydligt bäddad säng. Som om ingen någonsin hade sovit i den. Som om du aldrig hade varit här över […][...]

LaGuardia är en flygplats utanför New York, tydligen ökänd för ständiga byggarbeten. Det är åtminstone så baksidestexten till Nnedi Okorafors LaGuardia, en serieroman om en framtida värld där varelser från hela universum strömmar genom den numera interplanetära flygplatsen, slutar: ”And it’s still under construction.” Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från […][...]

Än en gång önskar jag att jag hade lärt mig att åtminstone läsa tre takter av baksidestexten INNAN jag skriker ”juhu, den tar jag!” eftersom jag läst något tidigare av författaren som jag verkligen gillat. I det här fallet hade jag, som större delen av västvärlden, läst Ett litet liv och som jag minns det […][...]

Vill du ha spänning men hatar överraskningar? Då är det här helt rätt bok för dig! Kate Quinn tar dig till Sibirien, Tyskland, Österrike, Polen och USA och det är full fart mest hela tiden. Om du tror att vet hur det slutar, efter att ha fått alla huvudpersonerna presenterade för dig, har du förmodligen […][...]

Binti lever i en värld med interplanetära förbindelser, men hennes folk, Himba, är ett folk som håller sig för sig själva. De utgör en minoritet i det framtida Afrika (i Namibia-trakten, tror jag) där berättelsen tar sin början, och även om de säljer sin avancerade teknologi till andra folk lämnar de inte själva sin by, […][...]

Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

Poetry is that which is worth translating. Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet. Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive […][...]

Har man sett The Breakfast Club är det svårt att inte se scenerna framför sig när man slår upp En av oss ljuger. Vi har de viktigaste komponenterna på plats, en osannolik grupp elever som fått kvarsittning, och som tvingas komma varandra mycket närmare än de någonsin förutsett, eller velat. Fem får kvarsittning. Bara fyra […][...]

Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

För fem år sedan publicerade sportbloggen SB Nation en artikel med rubriken ”What Football Will Look Like in the Future”. Författare var en av bloggens redaktörer, Jon Bois, och de inledande raderna ser först ut som vilken artikel som helst, med snärtiga meningar som ska väcka läsarens intresse: It’s clear that the sport of football […][...]