Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789197656849 |
Sidor | 165 |
Orginaltitel | Le Locataire chimérique |
Översättare | Elias Wraak |
Först utgiven | 1964 |
Hyresgästföreningen har fått klagomål på störningar i din trappuppgång. För att kunna åtgärda olägenheterna behöver vi de boendes hjälp. Vi ber dig därför så noggrant som möjligt notera eventuella störningar, störningarnas art, datum och klockslag på bifogad klagomålslista.
Trots att du alltid sköter dig, spelar musik på knappt hörbar nivå, skickar hem gästerna före klockan tio och till och med ibland låter filttofflorna glida på, så att grannen inunder inte störs, kan det inte hjälpas, maggropen stelnar och du flämtar till av andnöd när du läser brevet från din hyresvärd.
För ett halvår sen köpte jag DVD-samlingen Roman Polanski collection. Mest för att se klassikerna ”Rosemary’s Baby” och ”Chinatown”, men den tredje filmen i samlingen var ”The Tenant”. Filmen från 1976 är en mörk och sällsam historia baserad på romanen Le Locataire chimérique av Roland Topor. Trots att filmen var kusligt sevärd kändes det som att det kunde finnas fler nyanser i den morbida berättelsen om den lågmälde Trelkovsky, som flyttar in i en lägenhet där den förra hyresgästen hoppat ut genom fönstret. Min upphetsning var därför stor när jag höll den första svenska utgåvan av Hyresgästen, Roland Topors debutroman från 1964, i handen och lät historien i sin fulla vidd rulla ut. Och inte blev jag besviken.
Trelkovsky är en välartad ung man i trettioårsåldern som mest av allt avskyr komplikationer. Han är i akut behov av en ny lägenhet i ett Paris som är långt ifrån någon välvillig romantisk storstad. Nej tvärtemot. Portvakterskan i huset, där han fått tips om att det ska finnas en ledig bostad, är otrevlig men mutbar. Rummen hon visar är dystra och slitna, lite vänligare visar hon glastaket, som den förra hyresgästen landade på när hon försökte ta livet av sig. Trelkovsky förhandlar med den motsträvige hyresvärden: inga barn, inga husdjur, inga flickor på rummet och han försäkrar värden om att det har han inte tänkt sig. Ett problem kvarstår, den förra hyresgästen Simone Choule lever fortfarande och ligger på sjukhus. Men när vi lämnat andra kapitlet har detta löst sig. Det ser ljust ut för den timide Trelkovsky när han flyttar in. Han blir rörd av all uppmärksamhet han får av sina vänner från kontoret när han får vara mittpunkten i sin egen inflyttningsfest. Lägenheten livas upp, man är tyst när han berättar en historia, man upprepar hans namn, det är Trelkovsky hit och Trelkovsky dit. För en gångs skull är han sitt bästa rätta jag. Festens kung. Men tillställningen avbryts av att en störd granne knackar på dörren och han känner sig tvingad att köra ut sina gäster som nu blir hånfulla och retsamma då han visar sin svaghet.
De följande dagarna ansträngde sig Trelkovsky för att inte ge grannarna någon anledning att irritera sig på honom. Hädanefter skulle han gå nerför trapporna med höjt huvud, en helt vanlig hyresgäst, eller åtminstone delvis. För han kunde inte undfly känslan av att man trots alla hans ansträngningar inte förlåtit honom för den beklagliga festincidenten.
Men grannarna har inte glömt och visar inget överseende . Deras gradvist upptrappade intrigerande blir till en mardröm för den nya hyresgästen som blir alltmer ljudkänslig, paranoid och isolerad.
Att boken filmatiserats är begripligt. Den svarta sagan är stadigt berättad och händelseförloppet inger starka visuella scener i avgränsade avsnitt. Roland Topor var förutom författare även konstnär och filmarbetare och var med och grundade Panique, den parasurrealistiska paniska rörelsen. I efterskriften till Hyresgästen skriver Kristoffer Noheden utförligt och hänförd både om Topor och hans livsverk. Noheden ger läsaren en palett av uppslag att idissla över och borra vidare i under titeln ”Den svarta humorns ramaskri”. För visst finns här en bisarr humor och bitade surrealism och lite för var och en som har studerat eller kan bli manad att studera Sigmund Freud eller andra studenter av det mänskliga psyket. En fientlig värld med grannar som bultar i väggarna bara du flyttar en stol. Exkrementer. Förakt och fascination inför de egna kroppsliga funktionerna. Skräpet som växer i lägenheten och skammen över att de egna soporna är de äckligaste i hela huset. Mysterierna i huset som förblir mysterier. Ensamhet och utsatthet. Manligt och kvinnligt. Kastrationsångest. Febersyner och drömlika tillstånd. Alienation. Den lilla människans försök till motstånd och revolt i en bräcklig tillvaro. Och inte minst identitetsförskjutning. För Trelkovsky blir snart varse att grannarnas mål är att bryta ner hans jag och förvandla honom till den förra hyresgästen. I ett bakvänt försök till försvar går han frivilligt in i metamorfosen till Simone, en roll han inte helt ogillar:
Han lyfte ner spegeln från väggen för att bättre kunna se de olika stadierna av förvandlingen. Han klädde av sig. Nu var han helt naken, med undantag för peruken. Han tog fram rakkniv och raklödder och rakade sedan omsorgsfullt benen från anklarna upp till låren. Han satte på sig strumpebandshållarna sedan rullade han upp strumporna och fäste dem, släta och spända i de små gummiknäppena. I spegeln såg han sina lår och könet som dinglade mellan dem. Det irriterade honom. Han tryckte in sin penis mellan låren för att dölja den. Illusionen var nästan fullkomlig, men för att inte röja den var han tvungen att hålla låren sammanpressade och ta mycket små steg. Han lyckades ändå dra på sig sina genomskinliga spetstrosor och de var oerhört mycket skönare än kalsongerna han brukade bära. Sedan satte han på sig den fyllda behån, underklänningen och klänningen. Till sist de högklackade skorna. Det var bilden av en kvinna han såg i spegeln. Trelkovsky förundrades. Det var alltså inte svårare att skapa en kvinna!
I boken kommer man nära Trelkovskys myllrande tankar och tappra livsstrategier, som att tänka igenom alla möjligheter för att inte bli tagen på sängen då ödet bara agerar i det fördolda och därför som en besvärjelse tänka igenom allt som kan gå fel. Samtidigt förblir han anonym boken igenom utan ett förflutet, utan någon framtid och med ett till synes ofrånkomligt öde.
Hyresgästen ges ut av Sphinx bokförlag, som ger ut ”prosa och teoretiska texter i surrealismens, absurdismens och den ohejdade tankens anda” och här passar Hyresgästen som hand i handske. Elias Wraak har gjort ett utmärkt arbete med översättningen som både har skärpa och spänst. Berättelsen är tidlös och kan i en bokcirkel ge upphov till flera animerade diskussioner om livets och människans yttre och inre villkor.
Topor funderade över det faktum att människor avskyr ljudet av andra människor, vilket inspirerade honom till boken och kanske är det så. I TV3 engagerar programserien ”Grannfejden”. I tidningen Hem & Hyra kan man läsa om ett par i Italien som kallblodigt sköt ihjäl sina högljudda grannar och konstaterade att natten som gått mellan dådet och tills de blev gripna var den första på länge som de kunde sova riktigt gott, då var det äntligen tyst.
Hyresgästens klibbigheter kan också fungera som en avspegling av dagens kusligheter i samhället och på arbetsplatser, där den lilla enskilda människan kommer i kläm när marknader kollapsar, sparbetingelser hetsas fram och julbord ställs in efter det att chefernas bonusar delats ut. De platser vi trodde vi kände är inte längre trygga och det finns dolda agendor, hemlig påverkan som för oss närmre fönsterbrädet. Hyresgästen är en hårt skruvad berättelse. Här erbjuds inget fredagsmys, och introspektiva resor där vågor av äckel kan möta dig måste gillas. Kittlas man av absurditeter och kan se en humor däri, kommer man däremot att omfamna Trelkovskys irrfärder in i en alltmer surrealistisk tillvaro som kanske är patologisk men kanske egentligen bara logisk. Utgångspunkten för boken är genialiskt simpel, då de flesta är eller har varit hyresgäster och därmed befunnit sig i en beroendeställning till såväl grannar som hyresvärdar. Så för oss som är tillvarons hyresgäster kan vi bara stämma in i den stilla bön som Bob Dylan framför: ”Dear landlord please don’t put a price on my soul…”
Publicerad: 2009-10-03 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-29 19:48
En kommentar
Skitbra recension!
Jag har sett The Tenant och älskar den. Det konstiga är att jag gått förbi den här boken flera gånger på biblioteket och inte fattat vilken bok det faktiskt är. Måste läsa den snart!
Och du får extra pluspoäng för Dylanreferensen på slutet!
#
Kommentera eller pinga (trackback).