Titus Jensen är en avdankad, alkoholiserad romanförfattare som spenderar största delen av sin tid bakom bardisken på ”Föreningen” tillsammans med liksinnade. Eddie X är en svincool estradpoet med tungan rätt i munnen och kärleksdikter i fickorna. De båda författarna möts på en sommarfestival och under ett fyllesamtal kläcker de tillsammans idén som ska bli upptakten till Peter Stjernströms roman. De ska skriva världens bästa bok. Den ska vara spännande, matnyttig och välskriven på samma gång. Dessutom ska den vara en crossover mellan alla tänkbara säljande genrer, så att den kan toppa försäljningslistorna i alla kategorier.

På varsitt håll börjar de skriva och det blir en kampens sommar. Vi får följa Titus, som åker direkt från festivalen till sin förläggare Astra på storförlaget Winchester. Astra nappar på Titus storslagna planer på att skriva världens bästa bok och lovar att ge ut boken om Titus bara följer hennes instruktioner och – håller sig nykter. Titus kämpar för att hålla sig från alkoholen och för att lyckas med romanen. Samtidigt smider Eddie X egna planer för att skriva vad som på pappret ser ut att kunna bli boken som har allt.

För en skrivande människa och för alla som har minsta intresse av den svenska bokbranschen är det här naturligtvis en handling som är svår att motstå. Peter Stjernström sitter, liksom karaktärerna i sin roman, på en alldeles lysande utgångspunkt för en bok som skulle kunna intressera många. Åtminstone i teorin.

I praktiken innebär det också att boken måste genomföras lika lysande som tanken på den är, vilket är mer tveksamt. Världens bästa bok är en satir och ska läsas som en sådan. Med satirer följer, tyvärr, allt för ofta karaktärer som är mer eller mindre karikatyrer av de skildrade personerna. I det här fallet är det Ulf Lundell-figuren Titus Jensen, som nästan fram till romanens avslutande del, passerar blodlös genom sidorna och verkar sakna relation till det mesta utom spriten, boken och sin förläggare. Har Titus Jensen inget förflutet? Minnen? Kanske någon gammal kärlek han tänker på? Vänner? Uppväxt? Förutom några korta episoder där Titus minns sin far, och de ögonblick när han tänker fram en motivationsbild till skrivandet, får vi inte veta mycket alls om honom. Det är synd, eftersom Titus Jensen tillhör den sortens offentliga personer som lätt bara blir just karaktärer och allt för ofta skildras ur samma perspektiv. Därför skulle jag önska att Peter Stjernström fördjupade sig mer i sin huvudkaraktär nästa gång. Det må vara en satirisk bok, om en bransch och en värld som många gånger gör parodi på sig själv. Men för att verkligen möta och spegla den världen vill jag hellre se huvudkaraktärer som är mänskliga, som läsaren kan känna igen sig i även inifrån. Någon sådan är tyvärr varken Titus Jensen eller Eddie X.

Ibland blir boken lika förutsägbar och plastig som det den försöker skildra. Om man kan bortse från de platta karaktärerna och de ofta styltiga dialogerna som fyller Världens bästa bästa bok, går det att dock hitta en del intressant här. När den är som bäst visar Världens bästa bok bokbranschens funktioner och inneboende logik på ett både träffsäkert och lärorikt sätt. Peter Stjernström får till slut ihop en historia om skrivandets och författarens villkor i en tillvaro som är minst sagt skör, samtidigt som man helst av allt vill skratta åt den. En underhållande tankeställare för alla författaraspiranter där ute.