Huvudpersonen i Stilla är reinkarnerad. Om och om igen. Hon har levt genom århundraden och minns alla tider, om än vissa svagare än andra. I detta liv är hon gift med en arkeolog, A. Deras relation hotas av de minnen hon bär med sig från ett tidigare liv. Hon bodde i ett palats och var en av många fruar till en prins. Hon inledde en relation med en tjänare, S. En romantisk kärlekshistoria med ett tragiskt slut. Hon kan inte lämna det minnet bakom sig och hennes man, den rationelle vetenskapsmannen, kan inte förlika sig med att hon tror sig ha levt ett tidigare liv.

Parallellt med nutidshistorien berättas den flera hundra år gamla kärlekshistorien. På det här viset speglar romanens konstruktion huvudpersonens mentala tillstånd. Hennes minnen är lika levande som nuet. Naturligtvis kan de reduceras till vanföreställningar, man kan tänka sig att hon är galen. Men då går läsaren miste om en annan väg in i berättelsen där reinkarnationerna blir en bakgrund till större frågor. De tre mänen i berättelsen har olika strategier för att hantera hennes fria sinne. Prinsen förnekar henne, S. vågar inte lämna sin ödesbestämda roll och A. försöker att uppfostra henne. Alla tre, bundna som de är vid nuet, försöker de fylla tillvaron med mening, en ordning. Men hon som är tidlös kommer ur tomheten. Hon har genomlevt historiens "intighet" och vet att inte fästa sig vid det förflutna, nuet eller framtiden. Allting är i ständig rörelse.

Stilla är en förtätad, suggestiv saga. En roman som bara öppnar sig för den som läser uppmärksamt. Kanske är den lite för dimmig för att nå fram hela vägen. Lite för självmedvetet mystisk för att verkligen engagera. Karaktärerna är stöpta i sagoformens konturlöshet och det kan vara svårt att acceptera för en modern romanläsare. Men det är ett originellt litet prosaverk som är väl värt att spendera en eftermiddag på.