När jag skriver det här har USA just börjat bomba Afghanistan. I ett brutalt svar på terrorn mot World Trade Center och Pentagon, vräker man nu ut bomber över ett land som tillhör världens fattigaste, ett land som under lång tid redan har bombats sönder och samman. Precis som under kriget mot Irak kommer man säga att bombningen är kirurgisk. Men vi vet ju att det är lögn. Oskyldiga kommer drabbas. Frågan är nu bara om de blir fler eller färre än de oskyldiga i World Trade Center.

Terrorn mot World Trade Center, och mot Afghanistan, sätter dock in ett annat fenomen i ett nytt ljus – nämligen kravallerna i Göteborg, i juni 2001. I media talades det när det hände vitt och brett om tyska terrorister, huliganer och galningar. Men den diskussionen förefaller mig närmast patetisk i jämförelse med terrorns sanna ansikte.

Men det som verkligen hände i Göteborg var däremot inte patetiskt, utan djupt tragiskt. Vem av alla oss som var där kommer inte att minnas det? Och vem av alla – av både de som var och de som inte var där – har inte en uppfattning om vad som ”egentligen” hände?

Här är en bok som kanske kan få somliga att tänka, och tänka om, och fundera på vilket samhälle vi verkligen lever i. De allra flesta demonstranter som var där kommer nog känna igen sig bland alla vittnesmålen. Jag gör det i alla fall till nästan hundra procent.

Det är alltså inte precis någon idé att göra en hemlighet av det. Jag var i Göteborg. Jag demonstrerade för en rättvisare och bättre värld. Men Göteborg kom verkligen att krossa min bild av Sverige som en något så när fungerande rättsstat, och rämna mina illusioner om att polisen är på vanligt folks sida. Kanske borde jag inte varit så naiv.

Den bilden bekräftas mer än tillräckligt i den här boken. Vittnesmål på vittnesmål visar på idiotin i polisens agerande, på hur polisen gång på gång provocerade fram reaktioner från demonstranterna. Nästan varje gång det blev bråk mellan polis och demonstranter så var det polisen som började med att klanta bort situationen; börja puckla på människor utan anledningen, rida in med kravallhästar för att skingra folksamlingar som inte har gjort något, och så vidare. Att man sen helt urskillningslöst slår på vem som än kommer i närheten, ger motstridiga order, kastar gatsten mot demonstranter – och till slut även skjuter skarpt, gör ju inte saken bättre. Och dessutom ska hämnas det de blivit utsatta för, varför man går in med automatvapen mot helt oskyldiga (till stor del minderåriga) som sover i en skola. Är det så här demokrati ser ut?

Somliga kommer kanske avfärda Wijks bok som en partsinlaga, som opålitlig eller kanske rent av ljug. Men tänk efter; hundratals vittnen från så många olika (och ofta rivaliserande) organisationer – och även journalister från etablerade tidningar (SvD, DN, AB etc) vittnar många gånger om precis samma sak. Övergrepp en masse. Självklart finns det många luckor – luckor som kanske kommer att fyllas ut av andra. Det är framförallt synd att så få poliser har vågat komma ut med sina erfarenheter. Har polisledningen lagt locket på i frågan? Men Wijks bok är trots det ett oerhört viktigt dokument om det samhälle vi lever i.