Ett romanprojekt vägrar lyfta. En sömnlös natt börjar Lina Wolff tvivla, kanske borde hon skaffa ett vanligt jobb? Men så står med ens en vålnad vid sängen. Det är stoikern och kejsaren Marcus Aurelius. Av honom får hon uppgiften att under 40 nätter genomgå ett reningsbad. Därefter, om allt faller ut som tänkt, ska hon stå ensam med ”skrivguden”, bortom förställning, egoism och oförmåga.
Det som följer är 40 korta kapitel om var och en av de drömda nätterna. Succén och uppmärksamheten kring romanen De polyglotta älskarna har förföljt Lina Wolff. Även samtalen hon fört i offentligheten om sina romaner har en oroande, plågsam efterklang i hennes huvud. Det känns som att göra apkonster, en lika pinsam som farligt beroendeframkallande verksamhet. Besöken hos förlaget i Stockholm understryker bara ytterligare den outsiderposition som författaren upplever sig ha.
Försöken att få till en fast relation med en man går i stöpet. I drömmarna. En tinderdejt leder till en padda som hon råkar trampa ihjäl. Under ett besök på ett berg visar det sig att mannen som bor där vaktar en av helvetets portar. En natt spelas en trovärdig gestaltning upp av ett yxmord utfört av en kvinna mot sin man. Inte nödvändigtvis en mardröm, dock. Det bisarra och köttsligt påtagliga är författarens följeslagare. Textens psykologiska realism för tankarna till hur Michail Bulgakov tog sig an Jesu korsfästelse i Mästaren och Margarita.
Ensamhet, självmedveten ruelse, mordfantasier. Alltsammans låter mycket allvarligt när det listas så här. Dock ska påpekas att tonen i reningsdrömmarna är mestadels munter och alltid saklig. Stilen har Lina Wolffs schvung. Det kommer att leda framåt, om Marcus Aurelius har rätt, vill säga.
Jag har många gånger tänkt att de där samtalen och intervjuerna om sina böcker som författare tvingas göra för marknadsföringens skull, att de inte är nyttiga. Läsaren berövas sin självständiga läsning. Författaren, som redan sagt sitt, riskerar att känna sig som en prostituerad. Litteratur är ingen simpel handelsvara.
Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har varit på många berikande författarsamtal. Med värme minns jag Lina Wolffs sommarprat om översättningsarbetet med Hundra år av ensamhet. Den läsande publiken är en krävande ”fanbase”. Författare som vägrar göra apkonsterna riskerar att bli ignorerade, deras böcker att glömmas bort.
Det är en märklig liten mellanbok som Lina Wolff har skrivit. Jag gillar mellanböcker och önskar att författaren efter sitt reningsbad erövrade just det där oberoendet bortom förställning, egoism och oförmåga som Marcus Aurelius försöker uppamma i henne.
Guden måste ha känt sig manad att ingripa, för han viskade i mitt öra:
– Du har en uppgift.
– Vad för uppgift? svarade jag.
– Författarens uppgift, sa guden, att vara modig, att utstå smärtan efter misslyckanden och skriva om denna smärta och dessa misslyckanden för din samtid.
– Men på vilket sätt skulle samtiden vara hjälpt av mina misslyckanden? sa jag.
– Det vet du mycket väl, ropade guden, att människor är hjälpta av varandras smärta, av varandras misslyckanden och förvirring!
Publicerad: 2025-01-08 00:00 / Uppdaterad: 2025-01-04 10:59
Inga kommentarer ännu
Kommentera