Det är ju en originell idé. Ett barn, Benjamin Button, föds som en gammal man. Med åren blir han allt yngre, för att dö som spädbarn. En väldigt originell idé.

Frågan är vad som är poängen med denna idé. Vad vill F Scott Fitzgerald med sin berättelse? Jag har faktiskt ingen aning. Att döma av filmatiseringen som kom för några år sedan är det en kärlekshistoria, men där har filmen inte särskilt mycket gemensamt med novellen. Här är kärlek marginellt, något som blommar upp i vissa åldrar men är tämligen ointressant i andra. Det där filmmanuset tycks i allmänhet ytterst fritt baserat på Fitzgeralds berättelse.

Den har en torr och omständlig ton som under andra omständigheter hade kunnat bli komisk. Den har en desperation framför allt i Benjamins föräldrars oförmåga att anpassa sig till att deras nyfödda barn inte blev som de förväntat sig, vilket hade kunnat bli både gripande och angeläget. Men eftersom alltsammans summeras i en biografi från vaggan till graven på under femtio sidor så hinner det aldrig bli någondera.

Eller så spelar längden ingen större roll. Benjamin blir visserligen ofta missförstådd och illa behandlad, men han är vare sig särskilt sympatisk eller kommer läsaren särskilt nära på annat sätt. Jag bryr mig aldrig om den här berättelsen. Den är bara ganska konstig.

En originell idé. Vad annat kan man säga?