Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789197892780 |
Sidor | 25 |
Illustratör | Katarina Dahlqvist |
Vi har kommit fram till den tredje boken om de homosexuella girafferna Jösta och Johan och deras krokodildotter Junior. När boken tar sin början är Junior sjuk och har fått stora gula prickar över hela sin gröna kropp. Vilket gör henne glad då de får henne att likna sina föräldrar.
Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist har redan i de tidigare böckerna tagit upp viljan att hitta likheter mellan föräldrar och adopterade barn för att öka känslan av samhörighet. Istället för att hjälpa Junior att förstå och uppleva att hon trots att hon på utsidan är olik sina föräldrar, hör ihop med dem kommer Jösta och Johan med en annan lösning. De ska skaffa ett syskon till Junior, som liknar henne. Precis som i Jösta och Johan ger de två girafferna sig ut på jakt efter ett syskon.
Leoparden erbjuder generöst en av sina nyfödda ungar, men eftersom den fortfarande är så liten måste den stanna hos sin biologiska mamma en liten stund till. Glada skyndar papporna hem till Junior, men hon blir inte alls nöjd. Hon vill inte ha ett leopardsyskon, hon vill ha ett syskon som ser ut som hon och de finns i ägg.
Och vi är tillbaka på ruta ett där det inte finns något utrymme för att vara lika och känna syskonskap trots yttre olikheter. Det är ungefär här som jag tröttnar på Junior och tycker att hon är bortskämd då allt går ut på att behaga henne.
Som tur är tar berättelsen en annan vändning och Junior tvingas acceptera sitt nya syskon som tillslut kommer ut ur ett ägg men som trots det inte liknar henne speciellt mycket. Men då är skadan redan skedd och jag ställer mig kluven till pedagogiken i Junior vill ha syskon.
Texten i serien om Jösta och Johan är skriven på vers. I den första boken var språket rimmande och flödande och behövde inte underkasta sig handlingen. I Junior vill ha syskon är resultatet tyvärr inte lika självklart. Händelseförloppet tillåts ta större plats, texten är full av utropstecken och styckeindelningen är. Men emellanåt glimrar det till:
Leoparden är trött
där hon klättrat upp på trädets gren.
Hon försöker fånga upp
sex vilda ungar från att falla ned.
Och visst kan Jösta och Johan
få ta hand om en unge som sin.
Men de får vänta nån vecka
för varendaste en är nyfödd och blind.
Däremot är Katarina Dahlquists bilder lika varma som tidigare. Och varmt är det på savannen. Färgerna går i gult och rött och solen är stor och strålande. I djungeln är det grönt och massor med träd i floden grönt och blått och lerigt. Dagarna slutar med röda solnedgångar och det känns ända ut till läsaren hur värmen försvinner från savannen.
Vi är många som följt Jösta och Johans längtan efter familj och när den stora längtan uppfylls blir det inte alltid så mycket kvar. Nästa bok i serien Juli slår knut, är planerad att komma ut senare i höst och jag ser fram emot att se hur författarparet lyckats problematisera familjelyckan.
Publicerad: 2012-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-15 10:56
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).