Krönika

Det handlar om makt

Idag har det blivit dags att recensera Eld här på dagensbok.com, andra delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ungdomsbokstrilogi om häxorna i Engelsfors. Hajpen fortsätter – och det är fortfarande så välförtjänt.

I bästa Joss Whedon- eller John Ajvide Lindqvist-anda blandar Strandberg och Bergmark Elfgren vardagsrealistisk småstadstristess med magi. I det fiktiva lilla brukssamhället Engelsfors visar sig gymnasieskolan vara mystiskt centrum i kampen mellan gott och ont och sex helt vanliga – och sinsemellan väldigt olika – tonårstjejer är häxor som måste bekämpa ondskan och världens undergång.

Därmed inte sagt att författarparet presenterar något radikalt nytt. Det är nog faktiskt inte så framgångsrika berättelser fungerar. Snarare har Strandberg och Bergmark Elfgren kokat ihop en häxbrygd på referenser och idéer som redan är i omlopp – och gjort det bra. Om John Ajvide Lindqvist bevisade något ingen riktigt tänkt sig förut, att vampyrer kan bo i svenska miljonprojektsområden, så bevisade väl Strandberg och Bergmark Elfgren, tja, att Buffy the Vampire Slayer lika gärna kunnat växa upp i Borås.

Men vare sig häxor eller magi är något nytt motiv i ungdomskulturen och som med de flesta populärkulturella ikoner finns inte en enda berättelse om häxan, utan flera parallella. Häxor kan vara skurkar eller hjältar, men berättelserna om dem tycks nästan alltid, på ett eller annat sätt, ha att göra med makt.

Den kanske mest traditionella häxan är förstås den som fortfarande lever och frodas inte minst i disneyfierade folksagor. Hon finns också i barnlitteraturklassiker som Roald Dahls Häxorna, i CS Lewis Narnia, eller i en nyare fantasyserie som Catherine Fishers Snöhäxans son. De här kvinnorna är fiender och nidbilder av kvinnlig dygd och moderlighet. De är onda, inverterade mödrar, som istället för omsorgsfulla, fruktbara och osjälviskt kärleksfulla är hotfulla, destruktiva och maktgalna.

I svenska ungdomsböcker är det emellertid en annan typ av berättelse som varit vanligast: den historiska realistiska häxberättelsen. En utsatt, fattig kvinna har lärt sig lite läkekonster och riskerar att brännas på bål. Inte sällan behövs en manlig hjälte som kan rädda henne, men i bästa fall kan hon, som Maj Bylocks populära häxhjältinna Anneli, åtminstone rädda sig själv.

De här skildringarna hade sin storhetstid på 70-, 80- och 90-talen, när också kvinnohistoriker arbetade med att lyfta fram kvinnors erfarenheter, utsatthet men kanske också möjligheter till motstånd. Samtidigt kunde populära skönlitterära författare som Marion Zimmer Bradley och Margit Sandemo skapa samhällen och gestalter som på olika sätt (men förstås sällan oproblematiskt) just gjorde motstånd eller utgjorde alternativ till den patriarkala världen.

På 90-talet fick häxorna, främst i amerikanska teveserier, ett uppsving som postfeministiska ikoner. Här existerar visserligen magin, makten, som en faktisk realitet, men det finns också en stark betoning på hur allt man gör får konsekvenser. Parallellt med att bekämpa ondska måste tjejerna i serier som Förhäxad och Sabrina – tonårshäxan gå till skolan eller jobbet, klä sig snyggt, försöka behålla en pojkvän eller uppfostra småbarn. Ofta är det som om de här berättelserna säger ”Okej, nu har vi makt, nu har vi fått allt. Hur ska vi hantera det? Har det ett pris?”

Engelsforstrilogin blandar som sagt också magi och vardagsliv samtidigt som den utforskar det där med makt. Hur får man uppföra sig och i namn av vad? Vem bestämmer vad som är maktmissbruk eller inte?

Inte minst det sistnämnda är ett framträdande tema i Eld, där vi får veta mer om det mystiska Rådet som vill styra tonårshäxorna i Engelsfors. Är de dem de utger sig för att vara? Med vilken rätt kontrollerar och bestraffar de medlemmarna i det magiska samfund man börjar kunna ana konturerna av?

Stelbenta krav från ett patriarkalt och maktfullkomligt Råd är knappast heller något nytt motiv. Jag kan faktiskt inte komma på några populärkulturella häxor de senaste decennierna som inte haft den typen av institutioner att förhålla sig till. Ändå tycker jag att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckas bygga vidare på diskussionen och utveckla den.

Det finns något djupt mänskligt och träffande tonårsaktigt i Engelsforstjejernas utforskande av det magiska samhälle de börjar upptäcka att de ingår i. De växer och utforskar vilken makt de har, men de upptäcker också att världen och makthavarna omkring dem har anspråk på dem, vill bestämma vad som är rätt och fel för dem. Nu måste de i sin tur besluta sig för om de direktiven är rimliga och Rådets anspråk över huvud taget legitima.

Så trasslar mina fjortisläsarnerver förtjust ihop sig med mina statsvetarnerver och allt vad det är. Frågorna verkar komma igen, oavsett om jag läser Cirkeln och Eld eller fackböcker om den ekonomiska krisen: är det egentligen vi som behöver makthavarna eller de som behöver oss? Är det inte nästan magiskt?

Ella Andrén

Publicerad: 2012-05-07 10:00 / Uppdaterad: 2012-05-09 14:49

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?