Jag tycker om sorgliga berättelser och det här är en berättelse som får mig att gråta.

13-årige Conor har flera problem. Han är arg på sin bästa kompis, sin enda kompis. Han blir mobbad i skolan och de flesta andra eleverna och lärarna lägger knappt märke till honom. Han drömmer en och samma mardröm varje natt och det största problemet är att hans mamma är sjuk, riktigt sjuk i cancer.

En natt, prick sju minuter över midnatt vaknar han av att det står ett monster utanför hans fönster och ropar på honom. Det här är inget mardrömsmonster, det är ett uråldrigt klokt monster som har kommit för att berätta tre berättelser. I utbyte vill monstret veta det som Conor är allra räddast för att avslöja, sanningen. Och han måste avslöja sanningen själv.

Sju minuter över midnatt är skriven efter en idé av författaren Siobhan Dowd som dog i bröstcancer innan hon hann skriva boken själv. Patrick Ness fick äran att förverkliga idén. De vackra illustrationerna i boken är tecknade av Jim Kay. De är sublima, mörka och magiska. Bara de gör boken värd att läsa.

(c) Jim Kay

(c) Jim Kay

Egentligen blir jag illamående av moralkakor och Sju minuter över midnatt är en stor moralkaka serverad på det klassiska sago-manéret. Men, boken är så fin och budskapet är så tilltalande att man måste överse med det. Jag inser att moralkakor också kan vara goda. Monstrets berättelser syftar till att lära Conor att människor är komplicerade varelser som kan vara både själviska och godhjärtade.

Spoiler-varning!

Conors sanning är att han i mardrömen släpper taget om sin mamma när hon hänger över ett stup så att hon försvinner. Han vet att hans mamma kommer dö, trots att ingen säger sanningen till honom. Han vill det såklart inte och blundar liksom alla andra för det oundvikliga. Han tycker bara att det vore så skönt att slippa bära smärtan ensam.

(c) Jim Kay

”Historier är viktiga, sa monstret. De kan vara viktigare än någonting annat. Om de bär på sanningen.”

(c) Jim Kay

Jag sysslar med litteratur av samma anledning som monstret berättar sina historier. För att förstå vad som är viktigt för oss människor. Aristoteles var först med att säga att tragedin renar människan. Det är något för de vuxna att tänka på att inte böja för sanningen och våga prata om det svåra för då blir kanske bördan lättare att bära. Jag tycker att det här är en berättelse för vuxna att läsa tillsammans med sina barn, även om barnen är stora nog att läsa själva. Det här är ett snällt monster men det är ändå ett monster och de hanteras bäst i vuxet sällskap. Liksom att sanningen och sorgen är lättare att bära om man inte är ensam.