I boken Att skriva för film hävdar författarna Kjell Sundstedt och Alexandra Kumlin att det finns ett 30-tal konflikter som utgör grunden för alla intriger, det vill säga alla berättelser som någonsin skrivits, vare sig de presenteras på film eller i litteratur. Alla nyskrivna berättelser är bara variationer av dessa grundkonflikter. Hur intressant och spännande en berättelse blir beror på hur man som författare varierar och sätter sig egen prägel på den givna grunden.

På baksidan av serienovellsamlingen Jamen förlåt då står att läsa att Anneli Furmark är "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag". Och visst är det då synd, att en av Sveriges främsta serieberättare idag ger ut en novellsamling som ofta känns hopplöst tråkig. Furmark misslyckas i den här novellsamlingen alldeles för ofta med det som Sundstedt och Kumlin anser att en bra berättare ska lyckas med – att sätta sin egen prägel, att variera urhistorien.

Furmark har själv sagt att hon fascineras av det vanliga, och visst är hon en vardagsskildrare. Det handlar om alldeles vanliga människor och deras alldeles vanliga problem. Här i Sverige är formatet med vardagsorienterade dramaserier förhållandevis nyss och relativt litet. Vi har som serieläsare inte för vana att läsa om så vardagliga ting i svenska serier. Så då är frågan: bara för att den här typen av serier inte har funnits i Sverige särskilt länge, är det då befogat att återanvända samma gamla historier som otaliga gånger förut tagits upp i litteratur, film och musik, utan att tillföra någonting eget, bara för att det inte tagits upp i just det här formatet, i just det här landet, tidigare? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är skittråkigt, det gör mig nästan lite arg faktiskt.

Inte ens Furmarks tecknarstil är så pass spännande eller vacker eller ens unik att det blir en räddande kvalité. Varation kan inte vara så fruktansvärt svårt. Nog måste man som författare förstå att det kanske är lite upprepande att skriva ännu en historia om en tjej som blivit dumpad, tror att världen har gått under, blir full, tar hem ett meningslöst ragg, vaknar på morgonen och tänker "världen har nog inte gått under trots allt"? Eller ännu en historia om en snäll häst-tjej i tonåren som träffar en tuff kompis som introducerar henne för öl, cigaretter och killar, men som i slutändan lämnar den "onda" tonårsvärlden och åker hem och är trogen sina hästar? Så här ser det ut i många av novellerna: klyscha på klyscha på klyscha. Det blir nästan så tätt mellan klyschorna och stereotyperna, att man som läsare kan missa guldkornen som faktiskt döljer sig i denna dimma av förutsägbarhet.

Som novellen "Tant Oro slår en signal" som är helt fantastisk, och där Furmark verkligen visar att hon besitter en unik berättarstil. Eller i den något långtråkiga "Torka mina tårar på din klänning" där huvudpersonen, på ytan, genomgår sin första kärlekshistoria, men också måste hantera det norrländska ljusklimatet, sin pappa och sin framtid. Furmark visar här att hon är en skicklig människoskildrare, genom att belysa den vardagliga balansgång mellan olika orosmoment i en människas närhet, utan att det blir det minsta rörigt för läsare. Också i den tokroliga "Tornedalen – kortversionen" och den drömska "På vinterväglag" kommer hon verkligen till sig rätt, och visar glimtar av det där som fick baksidestext-författaren att kalla henne för "en av de främsta serieberättarna i Sverige idag".