Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.