Boken Att vinna ett informationskrig tecknar porträttet av ett propagandageni, Sefton Delmer. Denne man stod med ena benet i den anglo-saxiska kulturen och med det andra benet i den tyska. Under andra världskriget gick han i britternas tjänst. Med sin djupa förståelse för det tyska språket och kynnet kröp han in under huden på den nazistiska propagandamaskinen. Nazisternas målsättning var att skapa Volksgemeinschaft, folkgemenskap. Delmers målsättning skulle bli att så split och åsamka Hitler-regimen så mycket skada som bara möjligt.

Britterna ansågs allmänt ha vunnit propagandadelen av första världskriget. Men under andra världskrigets första år, då de tyska militära framgångarna var förkrossande, tycktes Joseph Goebbles informationskrig ha initiativet.

Många britter lyssnade på de tyska propagandasändningarna med den så kallade Lord Haw-Haw, uppemot en av sex. BBC-sändningarna till en tysk publik nådde betydligt färre, kanske bara en av 80!
Den brittiska strategin hade under hela nazismens framväxt varit att försöka nå och engagera ”de goda tyskarna”. Man försökte vädja till deras demokratiska instinkter, humanism och anständighet.
Men frågan var om en sådan ansats hade någon potential. Med tiden växte insikten att strategin inte höll.

I detta läge fick Sefton Delmer fria tyglar att producera en av de tyskspråkiga radiostationerna. Delmer ansåg att tiden var förbi för en utomstående part att med framgång vädja till tyskarna att vända sig mot sina ledare. Istället gällde det att ”angripa människors koppling till nazismen vid rötterna: behovet att tillhöra en grupp, sadismen och den förenklade identiteten som den erbjöd”.

Författaren Peter Pomerantsev är liksom Sefton Delmer hemmahörande i mer än en kultur. 1977 föddes han i dåvarande Sovjetunionen. Som tioåring flyttade han med föräldrarna till Storbritannien där han numera är verksam.

Tyngdpunkten i boken är Sefton Delmers ljusskygga propagandaarbete i britternas tjänst under andra världskriget. Men Peter Pomerantsev drar gott om paralleller till vår egen tid.

”Om man ögnar igenom talen från samtida ledare från USA till Kina och Ryssland idag så kommer man att märka att de alla spelar på samma känslor av förödmjukelse”. Oavsett om det är Donald Trump, Vladimir Putin eller Xi Jinping så pratar de alla om hur deras länder har dragits i smutsen av yttre fiender. Men nu ska det bli ändring, deras länder har rätt att resa sig igen till en rättmätig stormaktsstatus.

Kremls TV-propaganda om ”den speciella militäroperationen” mot broderfolket i Ukraina hjälper ryssarna att både slippa undan ansvar och samtidigt sadistiskt njuta av att ha övertaget, argumenterar Pomerantsev. ”Detta var en del av det psykologiska avtalet som Kreml erbjöd folket.”

Delmer hade med egna ögon sett hur lockande den auktoritära propagandan var, hur den erbjöd folk en tydlig identitet i en tid av virvlande förändringar, hur den öppnade upp för människors behov av servilitet och sadism.

Men det stod också klart för honom att människor inte trodde blint på propagandan, de spelade med i den utsträckning det tjänade dem.

Sefton Delmer inriktade sig på sprida information, sann och falsk, om den nazistiska elitens korruption. Syftet var att slå in en kil mellan vanliga tyskar, som betalade med sina liv i kriget, och deras ledare som levde mera privlegierat. Ett vanligt tema var överdrifter om nazisternas sadomasochistiska vanor.

Ett annat grepp var att sätta ljuset på sådana för varje tysk uppenbara glapp mellan nazipropagandan och faktiska omständigheter. Om Adolf Hitler hade sagt att Sovjetunionen skulle vara besegrat redan 1941, påminde Sefton Delmer tyska lyssnare om att så inte var fallet, så snart året var över.

Det blev mer och mer effektivt i takt med att tyskarna började få det motigt i striderna.

Goebbels höll noga koll på Delmers attacker (…). Tredje Rikets propagandaminister hade fastnat i ett klassiskt dilemma: om han avfärdade Delmer direkt skulle han bara stärka hans position; om han ignorerade honom innebar det att hans budskap fick stå oemotsagda. Han valde det senare.

Ett veritabelt informationskrig utvecklade sig mellan Goebbels och Delmer. Den senares radioprogram Der Chef avslöjades av tyskarna. Goebbels tvingades börja gestalta Hitler mer som en martyr än en segrare. Sefton Delmer utvecklade en rad nya radiokanaler och program.

Å ena sidan är det dystert att ännu en gång läsa om Tredje Riket och dess bisarrerier. Å andra sidan är bilden av propagandamaskineriet intressant. Tänk vad uppenbart det är att ryska och amerikanska informationskrigare kopierar det som Goebbels höll på med. Till och med svenska populister har lånat grepp från nazisterna för att vinna människors hjärtan.

En lärdom av Sefton Delmers alla ansträngningar under andra världskriget är att det inte finns några enkla metoder för att vinna ett informationskrig. Man måste ha begåvning, resurser och tid. Och man måste känna sin fiende.

Similar Posts:

• Dokusåpan det nya Ryssland
• Beevor bryter mönstret!
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Hitlers folkstat
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket

Man kan undra vad Putin tänker göra härnäst. Kommer han att använda kärnvapen? Det kan kännas som om allas vår säkerhet är i händerna på en känslokall galning. Om den framtida utvecklingen är det svårt att sia. Dock kan vi studera händelseförloppen fram till nu och bli lite klokare. Martin Kraghs bok Det fallna imperiet är i det sammanhanget utmärkt läsning.

Kragh är expert på att tolka signalerna som når ut utanför Kremls murar. Sedan urminnes tider är det en begränsad krets av äldre män som styr och ställer över världens största land. Oavsett om de titulerat sig tsar, generalsekreterare eller president har dessa härskare haft egennyttan för ögonen och ställt sig likgiltiga inför folkets lidanden. Åtminstone är det lätt att få för sig det. Tänk bara på tsarernas ofattbara rikedomar och utfattiga livegna bönder. Tänk på Josef Stalins olika svältkrig och folkförflyttningar riktade mot de egna.

Men Martin Kragh bidrar med nyansering. Trots att härskarna nästan alltid har varit farliga för folket, är det inte den starka staten som har skrämt ryssarna mest. Nej, resonerar Kragh, staten har betraktats som ett skydd mot oreda och ett allas krig mot alla. Med Putins inträde på scenen skulle den starka staten åter bli det centrala politiska projektet. Ofta traderas att Boris Jeltsin var på rätt väg och att det var efterträdaren Putin som förstörde allt. Men faktum är att den demokratiska utvecklingen kom av sig redan under Jeltsin. Då samlades mycket makt till presidentämbetet. ”Förutsättningarna för en auktoritär vändning byggdes in i landets DNA.” skriver Kragh om de konstitutionella förändringar som genomdrevs i december 1993. Statliga egendomar ”såldes” till en liten grupp män, oligarkerna. I och med Putin avpolletterades en del oligarker. Men nya kom i deras ställe.

Ryssland utkämpade sitt eget inhemska krig mot terrorismen på 00-talet som hade viss enande verkan. Trevande började Kreml utforma symboler och berättelser som skulle stärka den nationalistiska stoltheten. Putins parti, Enade Ryssland, triangulerade kommunisterna och liberaldemokraterna och blev störst i Duman från och med parlamentsvalet 2003. Under Putins tid har ungdomsrörelsen Nasji skapats. Dess syfte är ”att hindra en färgrevolution från att uppstå i Ryssland. Mandatet tolkades som liktydigt med att motverka någon som helst opposition – så länge denna uppfattades som liberal, prodemokratisk eller provästlig”. Viktiga fristående organisationer i civilsamhället har förbjudits eller klassats som ”utländska agenter”. Några fria medier finns knappast kvar.

Utrikespolitiskt har Putins regim agerat förutsägbart, argumenterar Kragh. ”Det klassiska antagandet inom utrikespolitiken, att stater konkurrerar i en anarkisk världsordning, blev en grundläggande utgångspunkt i Rysslands förhållande till andra länder.” Följaktligen har Kreml startat lågintensiva krig i flera av grannstaterna för att tynga ner och försvaga dem. Väst har utmålats som en fiende. Men det är inte Ryssland som inlett fientligheterna, enligt Kremls sätt att se det. Bara genom att vara liberalt och demokratiskt utgör väst ett hot eftersom den ryska befolkningen kan ta intryck och börja önska reformer i den riktningen även hemmavid. Relationen mellan väst och Ryssland är därför dömd att vara olycklig. Åtminstone tills de eller vi ändrar oss.

Martin Kragh har ett utsökt språk, hans skildring är nyanserad och precis. Boken präglas av bredd och djup i sin pålästhet. Kragh kan ösa ur alla möjliga slags källor. Det kan vara från tiden då Lenin ersattes av Stalin. Eller så kan han dra fram skeenden från Peter I:s 1700-tal eller Alexander II:s 1800-tal.

Analysen av Putins personlighet och märkliga karriär är intressant. När östtyskarna 1989 sökte befria sig var Putin KGB-agent i Dresden. Tillsammans med kollegerna brände han dokument på kontoret tills kaminen sprack. När folket slog en ring kring ryssarna ringde de den lokala ryska militärbasen. Men därifrån skickades ingen hjälp. Beskedet till KGB-agenterna var att det saknades order. ”Moskva var tyst” fick de veta. Där och då insåg Putin att imperiet hade fallit samman inifrån, har han berättat. Sovjetkollapsen tog honom hårt, på ett personligt plan.

Putins ambition kan mycket väl vara att försöka återupprätta Rysslands ära efter den näsbrännan. Lägg till att kretsen kring Putin är systembevarande för sin egen skull samt att Ukrainas närmande till väst i allmänhet och EU i synnerhet bedöms kunna ha smittande effekter på ryssar. Putinklickens krig är existentiellt.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Rysslands baksida

Den här skildringen upprepar i grunden precis samma narrativ som redan dominerar svensk medierapportering om Ryssland. Innehållsmässigt således gammal skåpmat. Skildringen hade kanske kunnat tillföra något om den hade gått mer på djupet än vad som är möjligt i en vanlig nyhetsartikel i en dagstidning: om den till exempel hade byggt på grävande journalistik eller en fördjupande analys. I brist på det kanske man åtminstone hade kunnat få gedigen skildring baserad på seriösa och tillförlitliga källor. I den här boken får vi tyvärr varken eller. Lauréns skildring av den ryska regimen framställs tvärtom som en sanning, som inte behöver beläggas alls.

I vissa fall ägnar sig författaren till och med åt ren och skär spekulation. För att ta ett enda exempel fascineras Laurén vid ett tillfälle över att Putin-anhängare hon stöter på vägrar ställa upp på intervju, och blir irriterade över hennes frågor. Efteråt, skriver Laurén, undrar hon över det egentliga skälet till varför dessa personer inte vill ställa upp på en intervju. När hon senare skriver den här boken ”vet” hon helt plötsligt varför: de var egentligen inte alls Putin-anhängare utan tvingade att låtsas vara det, och ville bara inte behöva skämmas inför en utländsk journalist. Hur hon numera ”vet” detta får vi läsare aldrig veta. Att Laurén ibland tar till den här sortens argumentation gör att jag till slut inte vet om jag kan lita på några påståenden alls i boken.

Så, Laurén är ingen anhängare av Putin-regimen, det blir övertydligt i den här boken. Men det ryska folket då? I bokens andra och tredje del finns det ett antal kapitel med fokus på det ryska folket och på vardagsliv i det ryska samhället. Laurén upprepar här vid ett par tillfällen att hon älskar Ryssland för folket som lever där. Men det är då inte precis någon varm och kärleksfull bild som tecknas i dessa kapitel. Ryssar (för Laurén generaliserar flera gånger friskt om ryssar över lag) är i författarens skildring intoleranta, chauvinistiska och byråkratiska nej-sägare. De är mästrande och tillrättavisande. De lyckas sällan tala ur skägget eller göra sig begripliga i intervjuer. De är översittande småpåvar så fort de har minsta lilla makt att vara det. Och de är oförmögna att göra upp med sin egen historia. Det enda positiva ryska karaktärsdrag som jag hittar att Laurén framhåller är ryssarnas humor. Det är faktiskt länge sen jag läste någon som oblygt generaliserar så grovt om människor. Och det framstår, efter ett sånt karaktärsmord, som ganska märkligt att Laurén ändå påstår sig älska detta ryska folk.

Bara något enstaka kapitel lyckas i slutändan därför lyfta något över de övriga. Det som förenar dem är att Laurén här låter ryssar (framförallt då oppositionella) själva komma till tals. Det ger de här kapitlen en viss substans till skillnad från bokens övriga kapitel. Totalt sett ger dock den här boken föga mer kunskap om Ryssland än vad man redan kan inhämta i vanlig massmedia.

Similar Posts:

• Kampen om Ukrainas framtid
• Att leva i Ryssland under Putin
• Det är komplicerat
• Better the devil you know
• Kan man förstå Putins Ryssland?

Tjugo år senare återvänder Melén till sin tid som student, med hjälp av dagboksanteckningar, tidningsartiklar och egna hågkomster, för att teckna en bild av hur Ryssland då var, i syfte att försöka förstå hur Putin kunde komma till makten. Hon hoppar i bokens andra del fram till nutid, och återknyter kontakten med sina ryska vänner idag för att med deras hjälp förstå vad som har hänt under Putins styre sedan dess.

Boken försöker alltså väva ihop en skildring av Meléns vistelse och vänner i Ryssland, med en skildring av Rysslands politiska utveckling, till en gemensam berättelse. De egna upplevelserna blir en levande och personlig skildring av hur Ryssland tedde sig vid millennieskiftet, fullt med anekdoter om allt ifrån barhäng till Tolstoj.

Det känns däremot som om boken mest skrapar på ytan när det handlar om landets politiska utveckling. Ett centralt exempel är frågan om vem som egentligen utförde de terrorbombningar som drabbade Moskva den höst då Putin kom till makten. Skulden kom snabbt att läggas på tjetjenska islamister, men genom åren har en del aktörer spekulerat i att det kanske var FSB (som KGB numera heter) som egentligen utförde handlingarna – kanske i syfte att skapa en yttre fiende som kunde ena den ryska nationen. Den här frågan ges uppmärksamhet flera gånger i boken, men huruvida de här idéerna faktiskt har en reell grund eller bara är vilda konspirationsteorier blir man som läsare i slutändan inte klok över. Det känns också något symptomatiskt för den här boken. Politik reduceras nämligen ofta till att handla om mot eller för Putin personligen. Boken nämner många politiker vid namn men diskuterar knappt alls vad vare sig Putin själv, eller någon av alla oppositionella politiker, egentligen står för politiskt. Vet man alltså inte vad 1990-talets centrala ryska aktörer som Michail Chodorovskij eller Anatolij Sobtjak stod för så blir man tyvärr inte så hemskt mycket klokare av den här boken. Den senaste i raden av internationellt kända Putin-kritiker – Aleksej Navalnyj – omskrivs även han bara som oppositionell, men inget alls om vad han faktiskt förespråkar för politik. Viktiga frågor i det samtida Ryssland – om allt ifrån korruption till Rysslands inblandning i Ukraina – blir likaså alltför ofta hängande i luften efter kortare påståenden utan någon fördjupning.

Nu utger sig ju boken förvisso inte för att vara en faktareportage-bok utan en ”berättelse” om Putins Ryssland. Bokens behållning är också när Melén skriver om de egna upplevelserna, och kanske främst då hon skriver om sina vänners syn på utvecklingen i Ryssland. I det senare fallet tecknas en entydig bild av uppgivenhet. Någon har tidigare engagerat sig politiskt, men gör det inte längre. Flera av dem vill inte alls diskutera politik, tror inte att det går att förändra längre. Nu är det ju som läsare omöjligt att få en uppfattning om hur utbredda såna här uppfattningar är – Meléns vänner är ur många perspektiv inte så representativa för den ryska befolkningen. Inte heller får man veta något om hur Putins anhängare ser på utvecklingen – de skildras bara indirekt, som exempelvis föräldrarna till en av hennes vänner, som beskrivs genom dotterns ögon som ”zombier” som okritiskt rapar upp statlig propaganda.

Den här bokens skildring av Rysslands politik utveckling förefaller i sin helhet alltså allt för många gånger ytlig. I slutändan känner jag mig inte mycket klokare vad gäller den frågan än jag tror att jag var när jag började läsa boken. Men kanske att bokens mer personligt hållna delar om hur det var och är att leva i Ryssland passar bättre för den som gillar memoarer och biografier, mer än vad boken gör för den som är intresserad av landets politik.

Similar Posts:

• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Kan man förstå Putins Ryssland?
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• Better the devil you know

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

Inledningsvis slås jag av hur naiv Aljochina verkar ha varit till en början – eller åtminstone framställer sig som. När en vän i förväg exempelvis varnar dem för att deras kommande performance i Moskva-katedralen kan komma att bli mycket kontroversiell, avfärdar de tanken. När myndigheterna efter aktionen söker efter Pussy Riot-medlemmarna, inbillar de senare sig att konsekvenserna kanske kommer att bli några veckor i häkte. Verkligheten blev hårdare än de tydligen hade trott – två år i sibiriskt fängelse.

Skildringen av de två åren i fängelse går undan. Aljochina förefaller konstant ha varit igång med nya protester, nya aktioner, nya överklaganden, nya hungerstrejker – allt för att förbättra den bedrövliga situationen i fängelset för sig och för sina fängslade medsystrar. Och får man tro hennes skildring så ger kampen resultat. Det handlar om förändringar i det lilla – som nya halsdukar till de fängslade eller andra små förbättringar. Men det blir åtminstone bättre tack vare kampen.

Samtidigt blir jag fundersam. Aljochina framställer det hela som en kvinnas kamp mot systemet. Det är hon själv – möjligen med visst stöd från sina advokater – som står för all den kamp som förbättrar situationen. Ingen annan på fängelset verkar göra något. Ja, förutom att tacka Aljochina för hennes insatser då. Kanske är det så det var. Kanske, vilket hon nämner som hastigast vid ett tillfälle, så spelar det in att hon – till skillnad från de andra fängslade kvinnorna – har tillgång till mer resurser och hjälp från professionella advokater. Men kanske speglar det också det faktum att Aljochina i stor utsträckning försattes i isolering – självklart en grym behandling från fängelsemyndigheterna – och därmed inte lyckas få reda på i vilken utsträckning andra fängslade kvinnor också aktivt kämpar för att förbättra sina villkor.

Och möjligen speglar det också delvis Aljochinas egen världsbild. Tidigt i boken skriver hon att Pussy Riot tog på sig sina välkända masker för att ge associationer till superhjältar. Kanske var det på skämt. Men tanken på superhjältar kommer tillbaka när jag läser hennes skildring av kampen i fängelset – för precis som superhjältarnas kamp inte framställs realistiskt, så förefaller den här skildringen inte helt realistisk därför att så mycket verkar utelämnas. Här finns nämligen inte mycket utrymme för djupare reflektioner kring tvivel eller ångest, saknad eller smärta – kort sagt kring priset för hennes kamp …

Aljochinas och övriga Pussy Riots kamp mot den ryska statsapparaten är utan tvekan beundransvärd. Men det är samtidigt en kamp som verkar ha haft ett oerhört högt pris – fysiskt, psykiskt och socialt. Det är dock ett pris som Aljochina tyvärr pratar väldigt lite om. Att reflektera mer över det priset hade nog gjort boken betydligt mer personlig, mer intressant – och kanske också mer inspirerande. Som det nu är så lämnas jag som läsare nämligen med en huvudsakligen obesvarad fråga om deras kamp verkligen var, eller är, värd priset. Det förefaller inte optimalt om nu poängen är att ”alla kan vara Pussy Riot”.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Punkig aktivisthandbok
• Porträttsamling från fängelset
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt
• Hur samsas vi på torget?

Det ryska folkets historia handlar mycket om brist på kontroll. Materiell nöd, sönderslagna familjer, oförutsägbara ledare, alkoholism och våld.

Med Framtiden är historia har Masha Gessen skrivit en rysk nutidskrönika. Halva boken handlar om de knappt 20 åren med Vladimir Putin. Men hela eran efter murens fall, med liberaliseringen under Mikhail Gorbatjov och Boris Jeltsin finns med, liksom rikligt med tillbakablickar på Sovjetunionens historia.

Skildringen sker genom sju personers upplevelser och bygger på närgångna samtal. Resultatet är personligt och övertygande. En av de intervjuade är Zjanna, dottern till Boris Nemtsov, den liberala politikern som mördades 2015. En annan person som vi får följa är Marina, psykoanalytiker vars yrkesutveckling tar fart när Sovjetunionen gått under. En tredje, Ljosja, är homosexuell och lyckas mot alla odds skriva avhandling om HBTQ-människors rättigheter. Dessutom Serjozja, barnbarn till Aleksandr Jakovlev, arkitekten till Gorbatjovs perestrojka.

När Sovjetunionen kollapsade kastades många ryssar ut i en oreda av pyramidspel, mutor, nyrika och organiserad brottslighet. Dessutom förnyades det politiska förtrycket.

Bitvis är berättandet lika stökigt som den samhällsomvandling som skildras. De olika turerna kring Sovjetunionens upplösning, försöken till kupper i Moskva samt Jeltsins framgångar och bakslag ligger så pass nära i tiden att mycket fortfarande är okänt, omtvistat eller felaktigt betonat.

Skeenden längre tillbaka i tiden är mer tillrättalagda. Den som läst Svetlana Aleksijevitj känner igen de små sovjetiska köken och överflödet av tid som den sovjetiska människan ägnade åt privata samtal och köande. ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala”. Men ju närmare nutid vi kommer, desto snårigare blir det. Jeltsin överlämnade presidentmakten till en man som var okänd för de flesta. Putin kom från underrättelsetjänsten och tillhörde inget parti. Efter några år som president skapade han partiet Enade Ryssland som nu har 74 procent av rösterna i Duman, en kvalificerad majoritet.

Det är nyttigt att påminnas om anhalterna i avvecklingen av fria medier, partiväsende, civilsamhälle och fri forskning. Putin hade tur med världspriset på olja, en rysk exportprodukt. Priset steg under presidentens första år och ekonomin framstod som urstark.

Dramatiska händelser, sådant som Kreml redan haft förstånd att blåsa upp till egen fördel, ges mindre plats i skildringen. Attentatet mot Dubrovkateatern i Moskva är ett sådant exempel.
Masha Gessen anser uppenbarligen att det finns annat som behöver utförligare redogörelser. Putinklanens angrepp mot de väldigt förmögna, de så kallade oligarkerna, var första steget efter maktövertagandet. Oligarkerna anklagades ofta för någon byråkratiskt krånglig överträdelse typ skatte- eller bokföringsbrott. De frihetsberövades under utdragna rättsprocesser. Eller tvingades i exil. Därefter kunde egendom exproprieras.

Framtiden är historia är oundgänglig läsning för den som vill förstå nationalismens nuvarande framgångar. I Ryssland, men även på andra håll. Falska nyheter, cyberattacker och påhittade folkrörelser är grepp som prövas lite varstans för att undergräva mänskliga fri- och rättigheter. Folk försöker visserligen göra uppror. Och mycket av upproret axlas av kvinnorna. De ryska soldatmödrarna, journalisten Anna Politkovskaja, punkbandet Pussy Riot… Det är ett motstånd som just nu kantas av nederlag. Den löftesrika framtiden tycks ligga bakom oss.

Masha Gessen har gjort ett solitt arbete, ett begåvat försök att pussla ihop Putins väg till den totala makten utifrån hur ett antal ryssar upplevde det. Dock är urvalet intervjupersoner subjektivt. Dessutom är den allra närmaste nutidshistorien svår att bringa reda i.
Starkt plus för det viktiga ämnesvalet och för modet att genomföra granskningen, således. Men ett försiktigt minus för att korsväxlingen av privata upplevelser och samhällsskeden potentiellt är ett manipulativt grepp. Naturligtvis finns det många andra berättelser, från andra perspektiv, som också behöver offentliggöras för att vi en dag ska kunna förstå.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• Rysslands baksida
• ”Jag trodde … ”
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Svetlana Aleksievitj?

”Det nya Rysslands surrealistiska själ” är undertiteln på Peter Pomerantsevs Ingenting är sant och allting är möjligt. Pomerantsev föddes i Kiev i dåvarande Sovjetunionen, men emigrerade tio månader gammal med sina oppositionella föräldrar och växte upp i Storbritannien. 2001 började han arbeta i Moskva, som någon sorts konsult i det postsovjetiska landet och framför allt som teveproducent på kanalen TNT. Ingenting är sant och allting är möjligt handlar om människorna han mött och filmat under nästan ett decennium i Vladimir Putins Ryssland.

De är gangstrar, affärsmän, mediemän – inte sällan allt på samma gång, eller obehagligt tätt inpå vartannat. Allt flyter, allt hänger ihop. Allt är fragmenterat, motsägelsefullt. Omöjligt att få ihop. Pomerantsevs Ryssland är en postmodern dystopi, ibland mörkt komisk och oerhört oroväckande.

Gangstrar, affärsmän, mediemän – kvinnornas roller tycks betydligt mer begränsade. Någon enstaka affärskvinna, men annars drömmer de om att bli fotomodeller, älskarinnor, prostituerade. I något fall jihadister, ”svarta änkor”. Pomerantsev följer ett par unga modeller som begått självmord efter att ha gått ett slags sektliknande självhjälpskurser. Det är en slags mysticism som finns överallt, också på bästa sändningstid. Han försöker fånga allt det där, men på TNT klagar de. Människor vill ha glada historier.

Då och då öppnar sig luckor, när en maktkamp mellan olika toppar i säkerhetsorgan försöker manipulera ut varandra. Då går det att berätta om kvinnan som fängslats för att hennes städgrossistföretag säljer det de säljer. Kemikalier som över en natt klassats om som narkotika, för att säkerhetspolisen vill ha sin del av kakan. Så kan president Putin ta i med krafttag och ”rensa upp” och luckan stängs igen.

Fast det handlar inte främst om åsiktsförtryck, menar Pomerantsev ändå. Den ryska strategin, direkt ur KGB:s handböcker, är inte i första hand att förtrycka utan att förvirra. Det tycks omöjligt att veta vad som gäller, vilka samhällsgrupper, från oppositionspartier till nykonservativa motorcykelgäng, som är eller inte är styrda från Kreml.

I slutet av boken har Pomerantsev bytt ut det olycksbådande glittrande Moskva mot ett inte särskilt mycket mindre glittrande London. Här hamnar en stor del av de ryska pengarna och människorna, och kanske finns där också en nyckel till varför västerländska slagord om demokrati och mänskliga rättigheter tycks ringa så tomt i ryska öron? Är det inte också här pengar och kontakter som talar?

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Att krypa under huden på Goebbels