Ja, just det! Hur levde man under vikingatiden? Det är just vad bilderboken Vikingar! av Mauri Kunnas handlar om. Bildvärlden som skapats av Kunnas är visserligen en värld som består av hundar, men det råder ingen tvekan om att omständigheterna är hämtade från människornas värld. Kläderna och redskapen som avbildas är i arkeologisk mening helt korrekta, liksom de geografiska namnen på platserna i Norden, Centraleuropa och de brittiska öarna.

Fantasin är det bärande elementet i de sammanlagt åtta historierna, som är lagom långa (eller korta?) för ”bara en till saga” när barnet inte vill att den vuxne ska sluta läsa. Min favoritsaga är ”Arne den lyckosammes saga”. Katt-vikingen Arne är på väg att ansluta sig till kejsarens livgarde i Miklagård och alla familjemedlemmar tar avsked. Alla ger honom något som han kanske kommer att ha nytta av på sin färd. En hjälm, en mantel, ett svärd och så vidare. Lillasyster ger honom en pincett. Innan Arne är framme i Miklagård har alla saker (utom pincetten) blivit använda på ett oväntat sätt, så som svärdet som en svärdslukare råkar svälja. Den dramatiska resan når sin kulmen när Arne träffar kejsaren som lider våldsamma smärtor på grund av en sticka i foten.

Fantasi saknas inte heller i bilderna. Minspel, gester och rörelser har tecknats i en livlig stil. Små, roliga figurer far och flänger på sidorna. Bilderna är i huvudsak kopplade till det som berättas men flera scener leder i väg på sidospår i människornas (förlåt hundarnas) samspel. Den lilla sömngångaren i form av en liten get med blå nattmössa och nattskjorta är en pärla!

Berättelsernas komposition liknar de isländska sagorna i sättet de lyfter fram stordåd, skryt och heta temperament. Men Kunnas har valt att berätta om hjältar som är lite klantiga. Något som förstärks av figurernas namn: Skalden heter Sigvard Kackel (och får alltid sista ordet) och Olav Slug får i slutet av sin saga namnet Olav Oslug. I en annan saga blir Karre Klant jagad av en bisvärm.

I en svensk jämförelse kan Mauri Kunnas jämföras med Sven Nordqvist. De har illustrerat och skrivit bilderböcker i ungefär lika många decennier och deras koncept är likartat – att teckna vardagsrealistiska miljöer med en humoristisk tvist som tilltalar både vuxna och barn.

Bilderboken Vikingar! är främst en bok i underhållningssyfte, men som jag nämnde inledningsvis är miljöns alla detaljer förankrade i vad historiker och arkeologer faktiskt vet. De två sista bokuppslagen består av snygga hänvisningar till källor och fynd som gör det möjligt att ana hur vissa delar av livet levdes under fornnordisk tid. Boken publicerades första gången år 2006 men har kommit ut i ny upplaga för nya läsare som vill förena fantasi med fakta – och en stor dos humor!

Similar Posts:

• Hundliv och Finlands historia
• Vikingar utan röd tråd
• Svårare än lätt
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?
• Onda gastar och smart godhet

Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Similar Posts:

• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Vikingar med tassen i historiska källor
• Till vikingens försvar
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet

Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland

På havet finns också ett vikingaskepp ute på irrfärd under ledning av den hänsynslöse unge prins Eidyr och hans försvurne, Dal. De söker efter Jotunheim, jättarnas rike. Besättningen knorrar, men prins Eidyr är fast besluten att komma hem med en jättes avhuggna huvud och alla tänkbara rikedomar, till ära och berömmelse.

När de halar upp den halvt medvetslösa Vei ur havet lovar hon att, i utbyte mot sitt liv, visa de asatroende vikingarna vägen till Jotunheim och jättarna, till sitt hemland och sina gudar.

Som framgår ovan utspelar sig Vei i ett litterärt landskap inspirerat av nordisk mytologi. Där är dock Jotunheim en ganska perifer värld som asagudarna besöker mest för att hämnas eller stjäla tillbaka saker från jättarna. Perspektivet i Vei är annorlunda.

Här klampar asagudarna in som de maktlystna, falskspelande Andra i en ritualiserad maktkamp mellan asar och jättar, där Vei är utvald att spela en central roll. Det är Jotunheim som är hennes hem, en civilisation där varje by har ett relativt personligt förhållande till den jätte som är just deras gud. Ur Jotunheims perspektiv är asarna i flera betydelser småttiga.

Beståndsdelarna känns möjligen bekanta, men blandningen egen, fräsch och enormt välarbetad. Det märks att Bergmark Elfgren och Johnsson har arbetat länge och nära med Vei (som tydligen är en omarbetning av en berättelse som delvis publicerats i tidningen Utopi tidigare). Bild och text hänger sömlöst ihop. Det är filmiskt och snyggt, inte minst i det stiliserade återberättandet av bakgrundsmyten – och tycker jag mig inte se en visuell referens till Serenity i krigarflickan Veis seger över de andra klanernas ran ..?

Tyvärr är jag inte så bekant med Karl Johnsson sedan tidigare – även om Berättelser från Engelsfors var ett ovanligt lyckat seriekomplement till en värld som inte från början skapats som serieuniversum – men den som gillade Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs nytappning av häxmyter och populärkultur i Engelsfors-trilogin kan nog känna igen något av detta här. Vei utspelar sig visserligen långt ifrån det lilla svenska brukssamhället Engelsfors och dess fokus ligger mer på fysisk action än på relationer och psykologi, men den har samtidigt något av samma fräscha, uppfinningsrika större än delarna-berättande över sig.

Återstår bara frågan om när den andra och avslutande delen egentligen släpps?

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Realistiska häxor
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Mytologi på allvar

Karin Bojs och Peter Sjölund, som är författare till boken Svenskarna och deras fäder: de senaste 11000 åren, uppmanar därför sina läsare att DNA-testa sig. I bokens sista kapitel, ”Bli en medborgarforskare” beskrivs i detalj hur man går tillväga. Det är bara män som kan låta testa sin DNA; om du är kvinna, kan du låta testa din far eller någon annan nära manlig släkting. Allt detta för att få veta vilken gren på det världsomspännande släktträdet du tillhör. Ja, det borde ju vara i vars och ens intresse. Fast när jag betänker att många inte alls är intresserade av släktforskning, inte ens kring de allra närmaste generationerna, betvivlar jag att så många kommer att ha intresse av dessa test. Ja, det var min bittra och luttrade kommentar, eftersom jag själv är extremt intresserad av släktforskning.

I Bojs och Sjölunds bok, som är en gemensam uppföljare på de båda böcker som de tidigare skrivit var för sig, och som handlat om DNA, historia och släktforskning, får vi berättelsen om pappornas historia. Ja, det är inte könsdiskriminering det är fråga om, försäkrar de, utan av tradition har alltid släktleden studerats utifrån svärdssidan och det är dessutom absolut flest män som har låtit DNA-testa sig. Därmed ger just y-kromosomer särskilda fördelar. Det ges stora möjligheter att följa männens släktlinjer och de förflyttningar dessa män gjort genom invandring och utvandring – eller genom tillfälliga resor, då generna har spritts, vilket var fallet med vikingarna.

Det man slås av i denna genomgripande och grundliga bok, är det faktum att Sveriges befolkningssammansättning utvecklats under mycket lång tid. För 11 700 år sedan tog den senaste istiden slut och människor kunde vandra in och bosätta sig i Sverige. Dessa invandringar har sedan skett successivt, i relativt liten skala och under lång tid. Inte som det sker nu, då vi tvingas ha en alltför stor invandring på alltför kort tid, på grund av fruktansvärda och meningslösa krig och andra orättvisor. Länder mår naturligtvis bäst av en långsam befolkningsutveckling. Det var också tragiskt att mer än en miljon människor utvandrade från Sverige mellan åren 1860 och 1930.

Det är svårt att helt redogöra för ett innehåll i en bok, som omfattar så mycket fakta och visar på så mycket forskning och som redogör så i detalj för tidsepoker, folkvandringar och DNA med tillhörande släktlinjer, vilka utkristalliserats tack vare forskningen. Men något litet av det kan jag belysa: De första människorna kom alltså till Sverige för 11 700 år sedan, då den senaste istiden tog slut. Dessa var jägare och kom från södra Europa. Något senare kom det folk med ett mer östligt ursprung. Särskilt spännande är att forskarna ännu inte upptäckt att någon man i Sverige har raka fädernelinjer ända tillbaka till dessa tidiga stenåldersjägare. Men om många fler låter testa sig, kanske det visar sig att någon här i Sverige har sitt ursprung kopplat i rakt nedstigande led ända till den tid då isen nyligen hade smält undan. Här har varje svensk man sin chans att vara unik! TV-soffan väntar.

För 6000 år sedan kom bönderna till Sverige. På ett par hundra år spred sig bönderna och deras livsstil från södra Skåne upp till Dalälven. Länge dominerade de forskare som trodde att de jägare som redan beafann sig i Sverige vid denna tid ”omskolades” till bönder. Detta har alltså visat sig vara helt fel:

DNA-tekniken har äntligen kunnat besvara frågan. Det står nu klart att den nya livsstilen verkligen anlände med människor som färdades med båt och till fots, hela vägen från trakterna av nuvarande Turkiet och Syrien. DNA-tekniken har även hjälpt forskare att ringa in mer exakt var det europeiska jordbrukets vagga stod någonstans. De har till exempel kunnat knyta det första odlade vetet till bergen utanför staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet.

Men av någon anledning, på sin väg norrut, stannade dessa bönder i norra Tyskland under tusen år, innan de fortsatte och tog båten över till nuvarande Sverige. DNA-analyser visar att jägarna och de invandrade bönderna ibland fick barn med varandra, men det var inte så vanligt. Om det skedde var det kvinnor från jägarbefolkningen som flyttade in i jordbruksbyarna.

Boken fortsätter att redogöra, omfattande och detaljerat, för de följande årtusendena, med invandringen av herdar från Östeuropas stäpper för 4800 år sedan och med berättelser om de män som kom in under bronsåldern och vars släktlinjer nu dominerar helt i Sverige. Därefter berättas om samernas ursprung, om hur vikingarna spred sina gener västerut och österut, om hur kristendomen först fick fäste i västra och södra delarna av vårt land, om hur valloner och skogsfinnar invandrade och om vilka som flyttade till eller lämnade Sverige under stormaktstiden och under 1700- och 1800-talet. Det sista kapitlet handlar om att Sverige under det senaste halvseklet huvudsakligen blivit ett invandrarland.

Efter att ha läst Svenskarna och deras fäder: de senaste 11 000 åren känns det som en plikt att låta DNA-testa sig, eller i mitt fall, låta en manlig nära släkting testa sig. Det känns närmast kriminellt och i sanning otacksamt att inte göra det. Naturligtvis har jag tänkt på detta förut, men läsningen av boken har påverkat mycket och jag förstår nu att forskarna verkligen är i stort behov av att många fler testar sig. Bara på så sätt kan vi få konkreta svar gällande vårt ursprung och vårt lands utveckling. Detta är en bok som verkligen alla i detta land borde läsa, och det känns som att författarna medvetet gjort texten lätt att ta till sig för alla och envar.

DNA-testets resultat kan bli ytterligare ett litet steg mot målet att få svar på de eviga frågorna, som alla ställer sig: Vem är jag? Och varför? Vadan och varthän?

Similar Posts:

• Fusion är nyckelordet
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• På jakt efter samiskheten
• Lärd tegelsten med tydlig författarröst
• Passionerat om kampen för en förlorad värld

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bok tar sin utgångspunkt i den egna släkten, men som underrubriken ”De senaste 54 000 åren” antyder är det inte vilken släktforskning som helst det är fråga om. Det handlar om att med dna-teknikens hjälp spåra förfäderna ända tillbaka till de första människor som befolkade Europa.

Det som hände för ungefär 54 000 år sedan, i Mellanöstern, var att homo sapiens fick barn ihop med neandertalare och ett par procent av deras dna kom att följa oss genom årtusendena. Exakt vad som hände går förstås bara att spekulera kring. Bojs tror på våldtäkt (och ja, refererar till tantsnuskklassikern Grottbjörnens folk ett par gånger). Hon har svårt att tro att någon kunde finna de ”troll”-lika neandertalarna attraktiva nog att ligga med frivilligt.

Det här summerar förstås problemet med att säga någonting om förhistorisk tid: trots att dna-tekniken gjort enorma framsteg möjliga är det fortfarande – och kommer förmodligen alltid att vara – så mycket som vi helt enkelt inte kan veta. Det kan vara spännande att spekulera, och Bojs är för det mesta ganska tydlig med när hon gör det, men ibland går det mig också på nerverna. Ibland brodera hon ut och man tvingas bara i efterhand inse hur få belägg det faktiskt kan finnas.

Det hindrar förstås inte att det är spännande att undra. Dna-spåren pekar till exempel på att någon kvinnlig släkting på Bojs farmors sida kommit till Skandinavien från Skottland. ”Visst kan hon ha kommit som stadgad och gift med en framgångsrik viking. Men hon kan också ha varit en slavkvinna – ett offer för den tidens motsvarighet till trafficking.” ”Det är inte någon trevlig teori. Den gör mig rent ut sagt ledsen.”

Själv tycker jag kanske att släktforskarvinkeln egentligen är ganska överflödig – så där långt tillbaka i tiden är vi ju mer eller mindre släkt med varandra hela bunten – men den tycks onekligen på väg att slå igenom stort i människors förhållande till det förflutna. Personligen är jag nog mer berörd av att se människor komma vandrande från Syrien på nyheterna samtidigt som jag sitter och läser om hur bönderna, denna ursvenska idealtyp, faktiskt också kommit vandrande just från Syrien en gång. Människor har alltid rört på sig, och det är influenserna från olika håll, ”fusion”, som utvecklat samhällen. Lundborg och kompani var helt enkelt genuint ute och cyklade.

Att det är gedigen forskning som ligger till grund för Min europeiska familj är det knappast någon tvekan om. Bojs är påläst och har förmågan att tillgängliggöra sin kunskap. Själv hade jag nog behövt något mer hjälp vad gäller själva dna-tekniken, men hennes möten med både forskare och kvarlevor – inte minst grottmålningar och kultplatser – fängslar och levandegör. Mellan omständiga forskare och intresserad allmänhet utgör bra vetenskapsjournalister sannerligen något av ”den felande länken”.

Similar Posts:

• Vi är bara i början av forskningen kring svensk förhistoria – låt testa dig!
• Augustvinnarna 2015
• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Berättelsen utgör också en av få källor för information om Nordens samhällsstruktur under denna period, samt är den enda hågkomst som bevarats till eftervärlden avseende ett flertal dåtida kungar i de områden som idag utgör Danmark och Sverige.

Rimberts biografi borde därmed vara en intressant läsning för de flesta, även för den som inte är särskilt intresserad av just kyrkohistoria. Här skulle det varit på sin plats att jag själv hade läst Rimberts biografi, men tiden räcker som så ofta inte riktigt till, i alla fall inte just nu.

Ivar Lundgren tolkar Ansgarsgestalten på ett personligt sätt, vilket han påpekar i efterskriften till sin roman. Romanen kretsar mycket kring Ansgars inre liv, hans känslor och tro. När han bara var 5-6 år lämnades han av sin far i klostret Corbie, i Picardie, i nuvarande västra Frankrike. Då låg Corbie i den västra delen av det stora frankiska riket, lett av Karl den store. Ansgars uppfostran och utbildning i klostret gjorde honom redo för det som senare skulle komma. Efter att långt senare, en kort tid ha missionerat i Danmark, blev han 829 uppmanad av Ludvig den fromme, Karl den stores son och efterträdare, att bege sig till Birka för att missionera. Ansgar skulle starta en kristen församling och bygga en kyrka. En inbjudan hade också kommit från svearnas kung Björn. Troligen ville sveakungen skapa goda relationer med de mäktiga kristna i söder och gynna handelsförbindelserna.

Det krävdes stort mod att våga sig så långt norrut där det bodde krigiska vikingar, som ville behålla sin gamla traditionella religion. Ansgar hade detta stora mod. Som munk var han otränad för strid och vapenlös, men lyckades under strapatser ta sig till Birka, startade en församling och höll gudstjänst. Men han fick uppleva stort motstånd från nordborna, och levde under ständigt hot. Att försöka kristna vikingar var förenat med livsfara. Han stannade knappt två år i Birka, och hans nästa och sista besök där 853, innebar heller ingen större framgång för kristnandet av området, även om hans kyrka på Birka leddes av ytterligare två präster, vad man känner till. En biskop från Bremen som besökte Birka en bit in på 900-talet, 936 eller 937, uppgav att ingen präst hade verkat på Birka under de senaste 70 åren.

Genomgående tycker jag romanen är intressant och spännande att läsa. I en våldsam och krigisk tid som vikingatiden, måste det finnas med våldsskildringar, men de är få och fyller en funktion. De tar aldrig överhanden. Det berättas i romanen om att det har skett djur- och människooffer, men ingen sådan skildring finns med. Historien är koncentrerad på den kristna tron, och Ansgars uppdrag, men den är också en äventyrsroman och naturligtvis en historisk roman. Den historiska romanen kan ofta ge mer liv åt historiska personer än vad en biografi i allmänhet kan ge. Ivar Lundgrens Ansgar har gjort mig mycket mer intresserad av den förkristna historien och av hur de första missionärerna hade det och mottogs av nordborna, än vad jag var förut. Författaren har lyckats levandegöra Ansgar.

Romanen väcker också en del frågor. Till exempel undrar jag på vilket språk Ansgar talade med vikingarna när han först kom i kontakt med dem? Han kan ju inte från början ha kunnat deras språk, fornnordiska. Kunde en del vikingar tala latin? Eller fanns det något annat allmänt känt språk som kunde användas?

När Ansgar efter ett och ett halvt år på Birka återvände till sitt hemland, blev han år 831 utnämnd till biskop i Hamburg, och långt senare, strax före sin död, blev han ärkebiskop i Hamburg-Bremen, ett ärkebiskopsdöme som då hade ansvar för kristnandet i norr. Hela Norden låg snart under detta ärkesäte. Först 1104, då Norden fick sitt eget ärkebiskopsdöme, med ärkestiftet placerat i Lund, förlorade Hamburg-Bremen sin betydelse.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Svårare än lätt
• Till vikingens försvar

Först förstår Halvdan inte varför hon inte bara bränner och tar vad hon vill, men snart fattar han. Asta vet inte att bebyggelsen på de bägge sidorna av floden är två byar som avskyr varandra. På ena sidan kristna, på andra sidan vikingar. Om hon förstod det skulle hon genast skövla allt.

Halvdan behöver allt sitt skarpsinne för att både få det att framstå som om byarna är enade och för att få tag på det avsågade huvudet och det oöppnade skrinet.

Jag var en smula skeptisk till del ett i den här serien. Det var som om Widmark och illustratören Vänehem ville vara både folkbildande och berätta en mustig historia.

Det blev en krock. Man ville säga något sant om vikingatiden och om fiendeskapet mellan kristna och hedningar. Och man var samtidigt följsam mot äventyrsberättelsens krav på endimensionella karaktärer och tydliga motsättningar mellan det goda och det onda och mellan det smarta och det korkade.

I del två har de – och det gillar jag skarpt – släppt idén om att säga något sant om vikingatiden. Här är vikingarna lika nyanserade som tjuvar och riddare i Robin Hood eller som romer och galler i Asterix och Obelix.

Asta och hennes hejdukar är onda gastar som på inget sätt liknar vanliga människor. Och precis som det skall vara i äventyrsberättelser så står intelligensen på det godas sida. De onda kan verka smarta, men till sist så besegras de av sina blinda drifter och glömmer förnuftet.

Låt oss hoppas att serien fortsätter i den här andan. Att det blir mustiga berättelser där – precis som hos historieromanens uppfinnare Walter Scott (Ivanhoe) – den historiska verkligheten bara är en spännande bakgrund för att ännu en gång få berätta om den eviga kampen mellan det goda och det onda.

Similar Posts:

• Att döda ”dom”
• Gammeldags nutid
• Snäll kanin med onda ögon
• Mysterier för läslust
• Skuggor i Stockholm 1919

Om en åttaåring droppade den kommentaren efter att ha läst första boken i storsäljande och produktive Martin Widmarks nya serie Halvdan viking skulle jag inte ha något bra svar.

Samma sak verkar ha slagit förlaget och författaren. Både i baksidetexten och i ett, för barnböcker ovanligt, förord diskuteras om det här är fakta eller fiktion.

Förordet frågar sig: ”Vikingarna, vilka var de egentligen?” Widmark svarar själv och säger att de nog var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga, ”men om du ändå vill läsa den här boken, så glöm inte att jag varnat dig.”

Hövdingens bägare är en fartfylld historia. På ena sidan floden bor vikingarna, på andra sidan de kristna. Fiendeskapet mellan byarna är så djupt att när Halvdan – bokens hjälte – för första gången ser en kristen famlar han efter sin kniv.

Språket är roligare och mer varierat än i till exempel LasseMajaböckerna, texten är längre och här är fler svåra ord och en del fakta om vikingatiden. Målgruppen är någonstans mellan 8 och 10 år.

Den som läst Widmark tidigare känner igen sig. Halvdan är en rimsmed i stil med Ryslige Roland från Rakelböckerna. Precis som i Lassemaja och Nelly Rapp är det smarta barn och korkade vuxna. Och barnen löser problem genom att tänka, inte genom fysiskt hjältemod.

När vikingar ska göra vikingasaker så är det vuxet och manligt. Vikingar bråkar, super, slåss och har sex. Det som är spännande med vikingar har inte med barn att göra.

Kanske är det därför barnen, till skillnad från andra Widmarkare, inte gör så mycket. Vikingarna skall åka över till den kristna sidan och festa och tävla i manliga idrotter. Halvdan får reda på att de kristna tänker fuska men blir stoppad från att avslöja detta, först för att vikingarna är asberusade och inte lyssnar och sen för att en slug, elak munk kidnappar honom.

För att den åttaårige läsaren skall förstå att barnen är smarta och de vuxna dumma så måste de vuxna vara rysligt korkade. Och kanske är det här det blir problematiskt med vår ursprungsfråga: ”Har det här hänt på riktigt?” Widmark har alltid haft problem med sina bifigurer, de är stereotypa, så också i denna berättelse. Vikingarna är rå naturkraft och de kristna är civiliserade, elaka sillmjölkar.

De kristna måste fuska för att vinna, det inser de själva. Vikingarna, å sin sida, är så naiva att de inte ens kan tänka sig att någon skall fuska. Halvdan och hans sidekick, en tjej från kristna sidan, är en snäll mix av bägge sidorna, levnadsglada och nyfikna som vikingar, smarta och civiliserade som kristna.

Eftersom de här motsättningarna mellan kulturer och religioner har funnits på riktigt – och såklart finns ännu idag – så kan jag inte svälja att vuxenvärlden blir så endimensionell. Utgångspunkten i berättelsen är en krock mellan vi och ”dom”, mellan vårt sätt att vara och deras sätt att vara.

Vikingahövdingen tycker det är rätt att döda så länge den person man dödar tillhör ”dom”. Det här sättet att beskriva världen hör till sagan, pojkboksäventyret och actionfilmen (och Sverigedemokraterna). Jag hade blivit glad om Widmark i förordet hade betonat att det här är en mustig rövarhistoria istället för att hävda att det han visar fram stämmer överens med verkligheten.

Similar Posts:

• Onda gastar och smart godhet
• Skuggor i Stockholm 1919
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Mysterier för läslust
• Vilken bok!