Heinrich Bölls roman från 1974 – eller, inte roman, säger han i sitt efterord tio år efter ursprungspubliceringen, ”denna till berättelse utklädda pamflett” – nystar på ett utredande, lite omständigt språk och med torr, torr humor upp hur Katharina Blum hamnade i den här sitsen. Hur polisens och framför allt den stora skvallertidningens förföljelser och förtal leder fram till den desperation som till slut gör henne till just det hennes belackare hela tiden hävdat.

Det är mot tidningen (i Bölls språkbruk helt enkelt TIDNINGEN) pamfletten riktar sig, som den not-so-much-disclaimer som inleder romanen uttrycker det:

Personer och handling i denna berättelse är fritt påhittade. Skulle skildringen av vissa journalistiska metoder tyckas ha likheter med metoderna på den tyska tidningen Bild-Zeitung, är dessa likheter varken avsiktliga eller slumpmässiga utan oundvikliga.

Nu är ju mediedrev knappast något okänt fenomen i dagens Sverige heller, men Bild-Zeitungs metoder och förgreningar – och Bölls förbittring emot dem – framstår ändå som något i särklass. Per Svenssons avslutande essä sätter in romanen i sitt historiska sammanhang och det är en högst välkommen kontextualisering.

Västtyskland i mitten av 1970-talet är ett extremt politiserat sammanhang och om Bölls berättelse verkar tecknad med stora ilskna kolkritelinjer så har de sin motsvarighet där. Böll kritiserade Bild för hetsjakten på framför allt Ulrike Meinhof och Röda Armé-fraktionen. Polisen svarade med razzior mot Bölls familj och vänner – razzior som trycktes i Bild innan de ens inträffat.

Det är en tid med ett tonläge så högt att det är svårt att föreställa sig. För Bild tycks alla ha varit ”sympatisanter”, kommunister och terrorister; för RAF var alla svin och nazister. Och som Svensson lakoniskt konstaterar: ingen anklagelse var sådär alldeles uppåt väggarna. Kretsarna kring RAF tog emot pengar från DDR, medan företeelser de reagerade emot, som de gamla nazisternas fortsatta dominans i det västtyska rättsväsendet, uppenbarligen också var ett faktum. 1958, refererar Svensson, innehades 33 av 47 ledande poster inom rikskriminalen av före detta SS-män.

Alltsammans är med andra ord väldigt spännande. Men är det för den skull bra litteratur? Jag är nog inte riktigt säker på det. Katharina Blums förlorade heder är en intressant roman, berättelse eller pamflett, men i sättet den är skriven på ligger en oerhörd distans och åtminstone för mig blir det ett hinder. Vi kommer aldrig Katharina Blum eller de andra karaktärerna inpå livet.

Det är säkert inte heller Bölls avsikt. Metoden känns igen från andra tyska vänsterförfattare. Verfremdung, publiken ska tänka snarare än känna, och allt det där. Men även om idén om en alternativ dramaturgi alltid har tilltalat, eller kanske snarare fascinerat mig, tror jag att den i grunden faktiskt bygger på ett feltänk. Man blir inte klokare av att inte känna. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• En terrorist nära dig
• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Välskrivet men föga överraskande

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Grönt är förstås den elaka häxan Västans färg från L Frank Baums barnboksklassiker, och inte minst filmen, Trollkarlen från Oz. Grön är Elphaba, flickan som växer upp till häxa i Gregory Maguires Wicked. The Life and Times of the Wicked Witch of the West. Att växa upp som oönskat grön dotter till en fanatisk missionär och en avdankad societetsflicka skulle nog få vem som helst att känna sig lite utanför, men kanske är det också utanförskapet som gör Elphie lyhörd för hur grupper som de antropomorfa djuren diskrimineras och förföljs allt mer medan den diktatoriske Trollkarlens grepp om Oz hårdnar.

Maguire skrapar på ytan av sagostereotyperna och visar hur utelämnade sagoländernas befolkningar alltid är åt godtyckliga härskare. Han frågar sig vems prioritering det är att lägga landets resurser på flådiga huvudstäder i smaragd och vem som får slita i gruvorna eller med att lägga gult tegel till extravagant infrastruktur – och naturligtvis vem som avgör vem som är häxa, vem som är ond eller god.

Med Wicked har Maguire skapat ett fullödigt land av Baums ganska platta sagokuliss. Maguires Oz har politiska maktstrider, religiösa motsättningar, diskriminering, utbildningssystem, myter och godnattsagor, regionala självständighetsrörelser, sexklubbar. Det är långt ifrån någon saga för barn och det är otroligt häftigt skrivet.

Nästan lite för häftigt, faktiskt. Ibland blir det svårt att hitta fokus bland alla detaljer. Det är så mycket folk och perspektiv, så mycket tid som passerar utan att vi får veta särskilt mycket om vad vår huvudperson upplever eller har för sig, att man inte kommer henne särskilt nära. Först i slutet närmar vi oss egentligen Elphies eget perspektiv och det tycker jag är synd.

För om Oz i all sin brutala härlighet kan bli lite överlastat så är berättelsen om hur en engagerad ung flicka förvandlas till sagans onda häxa spännande och angelägen. Maguire åstadkommer en mänsklig sagofigur någonstans mellan Shrek och Ulrike Meinhof och det är inget annat än fängslade.

Att det är fråga om en radikal omtolkning av Baums originalsaga råder väl knappast något tvivel om, men samtidigt håller sig Maguire ofta underhållande nära den. Han skriver mellan raderna, han fyller ut hålen och han ger nya, mer problematiserande perspektiv fyllda av roliga små vinkar.

Wicked är långt ifrån det sista vi hör av invånarna i Oz. Maguire själv har skrivit en fortsättning på sin roman. Musikalversionen av Wicked är vad jag förstår ganska mycket en omtolkning i sin tur, och en filmatisering ska vara i faggorna. Det kan bli spännande.

Grönt är färgen. Svart-vitt blir det långt ifrån.

Similar Posts:

• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här
• ”The lady’s NOT for turning”
• Karatebrudar och grodkyssartanter
• Myter och människor
• ”There’s another one in Cleveland”?

Baader-Meinhof gruppen och RAF har haft stort inflytande på den politiska debatten och fortsatte att ha det, trots att det rent politiska arbete som bedrevs av gruppen egentligen var begränsat, beroende på hur man ser deras verksamhet. Av alla deras högtflygande revolutionära planer blev en tumme, vilket Ditfurth inte väjer för, men heller inte problematiserar i så hög grad som man kanske hade kunnat önska. Att hon har sina sympatier hos Meinhof tydliggörs redan i boken inledning. Det behöver inte innebära ett problem. Men det blir ett problem när hon ställer sig ensidigt på Meinhofs sida och hävdar att de känslor och de tankar hon tillskriver Ulrike Meinhof är belagda – men de redovisas aldrig vilka som är källorna till denna information, och hur det kommer sig att de sitter inne med den. Ibland lyser bristen på källor igenom, som när några av Meinhofs åldriga släktingar ges väldigt stort utrymme i skildringen av Meinhofs tid i fängelset – helt enkelt för att de var de enda som besökte henne.

Den mest intressanta delen av biografin blir därför den del som behandlar uppväxt och tiden före äktenskapet med Klaus Rainer. Den unga Ulrike Meinhof känns verklig, det känns som att henne kommer läsaren tätt inpå, liksom journalisten med det starka sociala engagemanget. Det är svårare med aktivisten/terroristen och även modern Ulrike. Barnen, tvillingflickorna som under långa perioder inte får träffa sin mor, som skickas iväg från sina föräldrar vid späd ålder för att bo hemma hos Renate Riemeck och senare hos främlingar i Italien. De blir brickor i spelet mellan Meinhof och Rainer, brickor som, får man känslan av, ses som ägodelar av modern snarare än barn med behov av sina föräldrar. Rainer är en endimensionell figur, som en karikatyr av den dålige äkta mannen och frånvarande fadern. Riemeck och Rainer är bokens bad guys, fullständigt demoniserade av Ditfurth. De beskrivs som helt i händerna på den västtyska statsapparaten och deras agerande under de turbulenta åren i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet beskrivs som helt hänsynlöst och den enda förklaringen verkar vara deras gemensamma vilja att sabotera för Meinhof. En konspirationsidé som blir väldigt överdriven och enkelspårig.

Riemeck beskrivs hela tiden som Meinhofs fostermor, vilket blir märkligt med tanke på att hon i många år levde tillsammans med Meinhofs mor och senare tog hand om Ulrike och hennes syster efter moderns bortgång. Styvmor hade klingat bättre, vilket kan vara en märklig översättning eller en vilja att markera avstånd.

Det är också en god historielektion för dem som, liksom jag, tillhör den historielösa generationen. Undervisningen tog slut i och med andra världskriget. Eller, ja, sen var det ett krig i Vietnam också, som ingen ville ha men som tydligen utkämpades ändå. Oklart varför. Och så fanns det något som hette Sovjetunionen. Den delen illustrerades med en bild på en skördetröska. OchÂ…det var det.

Översättningen är tyvärr inte helt klockren och hade mått bra av lite ytterligare bearbetning. Ditfurths ambition är att förklara varför, hur den ansedda journalisten från den övre medelklassen blir en bankrånande terrorist. Hur förklarar man en logik som går ut på att ta till våld för att man anser att samhället är odemokratiskt? Eller att man, trots att man säger sig arbeta för folket utför attentat och begår brott som drabbar just den lilla mannen?

Trots att boken stundtals är lysande, och trots det ambitiösa upplägget, infinner sig fler frågor än svar. Varför blir aldrig därför.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Välskrivet men föga överraskande
• Pär Thörn på Lava i Stockholm
• Vad är egentligen motstånd?

Och Politkovskaja skräder inte orden när hon beskriver Putin och hans styre. Den före detta KGB/FSB-officeren Putin beskrivs som ett led i ett nästan ändlöst ryskt elände. Han löser gisslandramat på Moskva-teatern med att sätta in gas mot både terrorister och gisslan; han ger fullständigt tusan i om lojala soldater ställs utan legala försörjningsmöjligheter – ”Det verkar nästan som om det ligger i statens intresse att det finns så många högkvalificerade yrkesmördare som möjligt i ligorna” – och han förefaller bli omåttligt populär på kuppen. Putin vilar som en skugga över Politkovskajas Ryssland, men det är trots allt inte han som är huvudpersonen.

Politkovskajas många huvudpersoner finns istället i krigets Tjetjenien, i Soldatmödrarnas kommitté, i avlägsna militärförläggningar, i nyrika våningar i Moskva, i gränderna och på bårhusen. De är soldater som regelmässigt misshandlas av sina överordnade, ignorerade anhöriga till terroroffer, de är krigsflyktingar i terrordådens antitjetjenska efterdyningar och omutliga militärer som tvingas leva på svältgränsen.

Vi möter enskilda individer, noggrant beskrivna skeenden och rättsfall. Det är både bokens stora styrka och något av en svaghet. Samtidigt som de personliga ödena målas upp enormt levande och drabbande är det svårt för den som inte är särskilt väl bevandrad i det ryska samhället att få något verkligt grepp om hur representativa dessa fall och individer är.

Ändå är Putins Ryssland skriven just för en ickerysk publik. Den är skriven för att väcka opinion i väst, eftersom det är det enda som enligt Politkovskajas erfarenheter tycks kunna i någon utsträckning rubba Putin. Ett exempel ser hon i fallet Budanov, en rysk överste som kidnappat, våldtagit och mördat en tjetjensk tonårsflicka. Fallet blir omtalat och en pinsam förfrågan från den tyske förbundskanslern Schröder om hur det kan komma sig att även åklagarna bara verkar intresserade av att frikänna krigsförbrytaren gör att översten till slut, om än bara symboliskt, ställs till svars.

I Ryssland med sin bysantinska underdånighetstradition kan sådan småsaker mycket väl förändra historiens gång och få en domstol att fatta beslut som innebär att Putin inte ska behöva känna obehag vid möten där han bara vill känna trivsel.

Men Putin väcker sällan större protester. I synnerhet Silvio Berlusconi agerar som Putins ”språkrör i Europa” och inte heller Blair, Chirac eller Bush sätter sig direkt på tvären. Det finns förstås också tydliga paralleller mellan Putins kamp mot den tjetjenska ”internationella terrorismen” och George W Bushs. Hela avsnittet om korruptionen i det nykapitalistiska Rysslands undre värld får mig för övrigt mest att associera till JR:s intriger i Dallas.

Putins Ryssland är en ganska löst sammanhållen bok, där drivkraften snarast består av Politkovskajas djupa och uppenbara indignation. Det är en stil som normalt gör mig lite obehaglig till mods – jag vill ha utrymme för föreställningen att det är jag som läsare som tar ställning till en bok, snarare än författaren som tar ställning åt mig. Men det är svårt att inte sympatisera med Politkovskajas engagemang, ilska och ibland stora trötthet. Varför reagerar inte folk i större utsträckning på korruption och orättvisor? Varför är det så lätt att foga sig under en stark ledare och ensidig mediarapportering och blunda för allt som inte direkt drabbar en själv?

Politkovskaja är varken den första eller sista mördade journalisten. Mina tankar går ändå till vad som väl får kallas ett särfall, inte desto mindre en annan samhällskritisk journalist i ett annat samhälle statt i snabb förändring. Ulrike Meinhof protesterade mot det tyska samhällets ovilja att göra upp med nazisterna. I Politkovskajas Ryssland är det de gamla kommunistagenterna som biter sig fast. Ideologierna ändras, men makthavarna är i stor sett desamma. Det fick Meinhof att förlora tron på det skrivna ordet och ta till våld. Politkovskaja höll istället fast vid den tron och vann omvärldens respekt. Men vad mer?

Similar Posts:

• Det bortglömda krigets fasor
• Bäst före-datum: 2024-05-07
• På plats i hotfullt Ryssland
• Better the devil you know
• Att leva i Ryssland under Putin

En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig

I romanen Will Shakespeare har författaren John Mortimer gjort något liknande, om än på ett ganska ensidigt sätt. Han har utgått ifrån William Shakespeares liv och i någon mån verk och totat ihop en mustig historia full av medeltida skitighet, alkohol, barkonor och depraverad överklass.

Men det finns en anledning till att det inte är fullgubbar som Trettondagsaftons Sir Tobias, narren Feste eller ens knasbollen Malvolio som är huvudkaraktärer i pjäserna. Det skulle bli väldigt onyanserat och långtråkigt. John Mortimer har tagit fasta på de mer folkliga sidorna hos Shakespeare. För visst har dramatikern en hel del under-bältet-humor. Men det är framför allt kombinationen och balansen gentemot även andra sidor som gör den så smart och underhållande.

Lika mastig som romanens underrubrik – ”Den komiska och tragiska berättelsen om William Shakespeare, men en Skildring av hans Erövringar och Kärleksaffärer, hans Jalousier och Hat, hans Kamp och Framgång, sådan den berättas av Jack Rice, en gång gosseaktör i Shakespeares trupp” – blir hela berättelsen. Vitsig, visst. Lite kul. Men för mycket i samma stil. Och inte så himla trovärdig.

Nå, spelar det någon roll om en roman baserad på en historisk person är trovärdig? Hur mycket har Joyce Carol Oates Blonde att göra med den verkliga Marilyn Monroe? Steve Sem-Sandbergs Theres med den riktiga Ulrike Meinhof? Sara Stridsbergs Drömfakulteten medValerie Solanas? Det kan man förstås inte veta. Men man måste kunna tänka sig möjligheten.

På Mortimers Shakespeare blir jag mest irriterad. Och får inte ihop det. För att skriva, producera och spela i en mängd fantastiska pjäser, som offentlig person streta sig fram i tidens politiskt laddade klimat utan att bli halshuggen, försörja en familj och klokt investera sina vinster kan man helt enkelt inte vara hur flummig som helst. Jag är kanske för mycket diskbänksrealist, men tro mig, ingen romantiker får heller tillfredställande vatten på sin kvarn av den här boken, såvida han inte är av sällsynt burdust och gubbigt material.

För det här känns mest fördomsfullt. Att inte leva samman med sin familj behöver inte betyda att man övergett dem i bohemisk skräck för en borgligt trygg tillvaro. Att män spelar alla kvinnoroller inte att dessa män var depraverade fjollor (intet ont om sådana). Och så vidare. Will Shakespeare framstår lite för mycket som en utlevelse av gubbiga fantasier under finlitterär skylt. Kanske är den också i viss mån ett barn av sin tids allmänna vilja att plocka ner auktoriteter. Och sådant kan ju alltid behövas. Men man bör kanske också fråga sig vad man egentligen ska ha dem till när man väl fått ner dem i dyn.

Similar Posts:

• Vem var Shakespeare?
• Verkligheten är den nya fiktionen
• Lite om nästan allt
• Shakespeare 400 år
• Går det att såga Shakespeare?

Thörn skiftar under en halvtimme identitet och är bland annat Alexandre Kojéve, Ulrike Meinhof, Leon Larsson, Ahmed Agiza och Pär Thörn. Detta mentala arbete kombineras med overheadapparat, cd-spelare och radio.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Intressant men ojämnt
• Diskriminering och motstånd ovan regnbågen
• Rysslands baksida
• Någon annans tur att vara rädd?

Ulrike Meinhof är medelklasstjejen som blev terrorist. En välutbildad, välrenommérad journalist som tappade tron på möjligheten att påverka inom systemet. En tvåbarnsmamma som dog i fängelse. Det här går att förstå. Och det är lite läskigt.

”Man ser med hennes ögon” har förlaget valt att citera ur DN på omslaget. Men det är en grov förenkling. Det är mycket sällan man som läsare kan vila i en entydlig bild av Meinhof som person. Istället är det olika versioner av henne och de övriga i Röda Armé-fraktionen, av det historiska sammanhanget som sådant, som ställs mot varandra.

Sem-Sandberg blandar replikskiften ur rättegångsprotokoll och förhör med tidningsutklipp, radioinslag, listor och tankar. Den romanform han skapar är både enormt spännande i sig och fyller en stark funktion. Den är fragmenterad, mångtydlig. Sanningen, människan, är inte så lätt att få grepp om. Det finns så många olika bilder.

De övriga RAF-medlemmarna kommer man mindre nära. Men visst går de att känna igen. Inte minst Andreas Baader och Gudrun Ensslin och den nästan religösa dynamiken kring dem. Den dogmatism och personkult som omvandlar ifrågasättande och politisk vilja till en sekterism som Sem-Sandbergs Ulrike får allt svårare att identifiera sig med. Hon väljer bort det övriga samhället för gruppen och deras metoder bara för att finna sig vilsen också i detta. Och för sin osäkerhet stöts hon ut. Därav ”Theres”, det kodnamn som Ensslin ger Meinhof i fängelset. Alla andra får namn ur Moby Dick. De är besättningen som kämpar mot den stora valen. Hon döps efter helgonet Theresa av Ávila. Särlingen, den skenheliga.

Vilken del Ulrike Meinhof egentligen hade i RAF:s våldsaktioner låter Sem-Sandberg förbli osagt. Samtidigt som det stämmer överens med romanens öppenhet framstår det – i synnerhet därför att författaren i slutet faktiskt tar ställning till självmordet (som det ju finns diverse konspirationsmodeller kring) – som en något enkel utväg. Så mycket lättare för läsaren att ta till sig en kvinna som kanske inte deltog i det faktiska avhumaniserande en terrorakt innebär – att kunna bortse från faktiska människor och döda symboliskt.

Men det som hänger kvar är ändå uppgivenheten. Att gå över en gräns därför att man inte ser några alternativ. Vilka möjligheter som faktiskt finns att förändra samhället. Och det stora frågetecknet efter.

Steve Sem-Sandberg hör till de mer intressanta författarna under senare tid. Hans förmåga att berätta historier i relevanta och fascinerande former utan att låta det formella överskugga innehållet är djupt imponerande. Jag vet att jag är långt ifrån den första recensenten att inse detta. Men jag lär inte bli den sista heller.

Similar Posts:

• Intressant men ojämnt
• Fiktiva fakta-personer
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• När samhället bara vill skydda de starka
• Verkligheten är den nya fiktionen