Platsen är Östberlin och året är 1986. Katharina är 19 och Hans 53 år. Det står redan tidigt klart att Hans tidigare haft kvinnor vid sidan av sitt äktenskap och Katharina är inte den första älskarinnan. Middagar på restaurang Rathauskeller förgyller vardagen och Hans nyttjar sin pondus och status som byggts upp under åren. Men tiden går och Katharina har ambitioner, studier och vänner. De kommande faserna av förhållandet blir en utmaning – för att använda ett slitet uttryck.

Skildringar av förälskelser är inget nytt i litteraturen eller i filmkonsten. I mötet med bra verk, dras läsare och tittare med av bara farten. Ena stunden känns fjärilarna i magen och i nästa stund växer irritationen över dumdristiga beslut. I Kairos intar vännerna och arbetskamraterna mestadels en tolerant hållning till Hans och Katharinas förhållande. Erpenbeck likaså, hon ger plats åt den alltmer invecklade relationen och berättarrösten varken raljerar eller moraliserar. I viss mån tycks specifika tyska historiska företeelser inverka, men jag släpper mina amatörpsykologiska tankar när jag lyfter blicken och ser ut över världen av idag. Bråddjupen i människor yttrar sig på olika sätt och att författare fascineras av detta outsinliga ämne är jag som läsare mycket tacksam över.

Det där avgörande ögonblicket när livet får en annan riktning inträffar inte enbart i människors liv. Vid sidan av Hans och Katharinas passionshistoria visar Erpenbeck vad som händer i kulisserna på den politiska scenen. Nationen är genomsyrad av en kulturell atmosfär när demonstrationstågen blir allt längre i Leipzig. De gamla politikernas munnar fylls av standardfraser men medborgarna vill något annat. Mellan de två tyska staterna öppnas oväntat ett fönster 1989 och året därpå slås länderna samman till ett Tyskland. Ett snabbt skeende som inte ger utrymme till ett jämbördigt resonerande om bra och dåligt i respektive statsskick.

Erpenbeck hänger sig inte åt så kallad ”ostalgi”. Detta till trots skymtar jag en liten sorgkant på beskrivningarna av det snabbt förändrade livet för medborgarna i Östtyskland. De fick se sin historia slängd på sophögen.

Det som var hemvant håller på att försvinna. Det hemvana som var bra likaväl som det hemvana som var dåligt. Och även det bristfälliga som Katharina tycker om, kanske för att det kommer sanningen närmast. Istället ska det perfekta snart hålla sitt intåg – och utplåna eller införliva det som inte kan stå emot: från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver då. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.

Den svenska översättningen (av Ulrika Wallenström) är musikalisk och rytmisk, något som på ett egenartat sätt förstärker upplevelser som inte går att säga med ord. Erpenbecks lyssnande inåt och utåt fångar lågmält hur omöjligt det är att förutse framtiden vare sig det gäller individer eller samhällen. Ingen kan veta när ett fönster öppnas nästa gång.

Similar Posts:

• Unsere Papiere, bitte
• Lonely Planet DDR
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Längta hem
• Tysklands krig mot Tyskland

Även om regimen önskade se de tyska kvinnorna “kedjade” vid spisen, gjorde kriget det nödvändigt att också den kvinnliga arbetskraften nyttjades inom jordbruket, på fabriker och kontor, i koncentrationslägren etcetera. I synnerhet när krigslyckan så småningom vände.

I ämnet på svenska kan den som vill ta del av Wendy Lowers bok Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst (2014) samt Anna Maria Sigmunds trilogi Nazisternas kvinnor (2001-2004). Enskilda kvinnor har också porträtterats i Carin Göring skriver hem (1990) av Björn Fontander, Eva Braun: kvinnan som älskade Hitler av Heike B Görtemaker (2012) samt Magda Goebbels: en biografi (2013) av Maria Wölner-Hanssen.

Ser man till den totala bokutgivningen om andra världskriget är utgivningen naturligtvis försumbar, vilket den brittiske författaren James Wyllie tagit fasta på. Han finns tidigare representerad på svenska med en intressant bok om de väsensskilda bröderna Göring. Denna gång synar han nazistpamparnas hustrur i sömmarna. I Nazisternas fruar: Tredje rikets mäktigaste kvinnor är det främst Gerda Borman, Magda Goebbels, Carin och Emmy Göring, Ilse Hess, Lina Heydrich samt Margarete Himmler som figurerar, men även många andra kvinnor med nazistsympatier passerar revy. Hitlers flickvän Eva Braun finns förstås med på ett hörn, men hennes profil ser lite annorlunda ut än nazisttopparnas fruar.

Det är lätt att få för sig att SS-männens fruar kände samma fascination inför sina män som kvinnor vilka förälskar sig i mördare och andra förbrytare i våra fängelser. James Wyllie tar mig emellertid snabbt ur den villfarelsen, då han påpekar att flera av kvinnorna till och med var mer fanatiska och antisemitiska än sina män. Inte någon av dem framställs som ett blåögt offer.

Gemensam nämnare var deras totala hängivenhet för Führern. De fick inte officiellt delta i politiken, utan deras inflytande var av informellt slag. De flesta kom från välbärgade familjer och drogs tidigt till Hitlers läror och karisma. Så träffade till exempel den adliga Gerda Buch (senare Borman) “farbror Adolf” redan i de tidiga tonåren. Eftersom hennes far var yrkesmilitär kom hon att träffa Hitler ofta. Gerda blev om möjligt mer fanatisk än fadern.

Ett annat exempel är svenskan Carin Fock, gift von Kantzow, som avgudade Hitler och var övertygad antisemit redan innan hon träffade Göring. Jag tänker att hon växte upp i en miljö där det föll sig mer eller mindre naturligt att ansluta sig till det nazistiska tankesättet. Det sägs att det var Carin som fick Hermann att gå med i rörelsen.

Ilse Hess var med och redigerade det första utkastet av Mein Kampf, som Hitler författade i fängelset efter den så kallade ölkällarkuppen 1923, då nazisterna misslyckades med att ta makten.

Lina von Osten förälskade sig i Reinhard Heydrich, som till skillnad från de övriga nazitopparna motsvarade den ariska idealbilden, då han var blond och atletiskt byggd. Även Lina hävdade att det var hon som omvände sin man till att bli nazist.

Det var viktigt för führern att han åtminstone såg ut att leva ensam, endast hängiven sitt folk. I själva verket hade han sin hemliga älskarinna Eva Braun. Hon var ung, blond och atletisk, men rökte, sminkade sig och följde modet. Hennes intresse för politik var lika med noll och hennes tillvaro strängt reglerad av Hitler.

Führern var också mycket förtjust i Goebbels fru Magda. Det var hon som fick rollen av rikets första dam under hans tolv år vid makten, med viss konkurrens från Emmy Göring. Magda var sjubarnsmor och mycket stilig. Hon och barnen syntes ständigt i tidskrifter som exempel på den perfekta nazistfamiljen. Samtidigt som man gjorde allt för att få de tyska kvinnorna att bli hemmafruar, föda många barn till Hitler (den som fick åtta dekorerades exempelvis med en guldmedalj) och klä sig traditionellt använde gräddans fruar gärna lyxvaror och smink.

Vid krigsslutet var det många som begick självmord. Kvinnor i Berlin bar med sig cyanidkapslar eller rakblad i handväskan. Magda Goebbels och Eva Braun (34 år gammal) valde döden tillsammans med Hitler.

De övriga nazistfruarna kom lätt undan. De ursäktade sig med att de inte förstod sig på politik. Emmy Göring fick ett kortare fängelsestraff. Vissa kom att förbli hängivna nazister hela livet, liksom deras barn. Lina Heydrich gav aldrig upp sin övertygelse och skrev en bok om sin make. Ilse Hess kämpade för att få sin man frigiven från Spandau.

Emmy Göring och hennes dotter Edda kände sig förbittrade över att Görings konstsamling beslagtagits. Både hon och dottern ansåg att Göring var oskyldig och att hans brott endast bestod i att han varit lojal mot Hitler. Edda levde livet ut i en nynazistisk miljö.

Jag tänker att det går att dra paralleller till IS-kvinnorna idag. De tilläts heller inte spela någon framträdande politisk roll offentligt. Deras uppgift var att föda barn, som skulle indoktrineras. De hävdar nu att de ingenting visste, liksom de kvinnliga nazisterna efter andra världskriget, och riskerar att slippa undan lika lättvindigt.

Boken är upplagd så att författaren går igenom de stora händelserna i kronologisk ordning. Alltifrån nazisternas väg till makten till det bittra slutet och efterspelet med Nürnbergrättegångarna. Inga egentliga förkunskaper behövs. Bokens svaga punkt är att vi därmed får följa kvinnorna parallellt, vilket tenderar att bli rörigt och gör att jag många gånger har svårt att hålla isär dem. Faktum är också att boken i själva verket handlar nästan lika mycket om de äkta männen(!). Författaren har antagligen känt sig tvungen att beskriva sammanhangen, men det känns likväl frustrerande för läsaren.

Inte desto mindre ger Wyllie en livfull skildring av livet bakom kulisserna. Porträtten av kvinnorna ger viktiga inblickar i nazismens tankevärld. För att återknyta till den något provocerande rubriken vill jag därför hävda att det kan finnas fog för en bok som denna.

Similar Posts:

• Worst boyfriend ever
• A dictator in love
• Hitlers folkstat
• Att krypa under huden på Goebbels
• Dagarna före nazismens maktövertagande

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Volymen består, som sagt, av två berättelser. Den första, ”Olofs berättelse”, handlar, som jag precis nämnt, om berättarens uppväxt och den andra, ”Oswiecm” (byn där koncentrationslägret Auschwitz låg), får jag väl säga är en 260-sidig betraktelse från platsen i Sörmland där berättaren nu bor, av de bybor han omger sig med och deras i betraktarens öga ofta rätt enfaldiga syn på tillvaron. Parallellt med hur berättaren ofta sitter på fredagspuben och umgås med dessa bybor, växer en målning fram i det stora huset han bor. Det är i hans sambos ateljé däruppe, som vi penselstreck för penselstreck får skymta hennes mycket mörka förflutna.

Bland samtalsämnena i denna bys fredagspub återkommer de besvärliga markförhållandena, leran. Den kryper liksom hela tiden närmare inpå. Det finns andra sådana liknande bilder som också får liv i mitt huvud efter ett tag. Är inte det hus berättaren växte upp i, utanför Borgå, rätt likt det hus han nu bor i, utanför Nyköping?

Jag slås också av hans personteckning. I den första berättelsen är både farfar och framförallt farmor väldigt ömsint skildrade. När berättaren skildrar sina bybor, grannarna i den andra berättelsen, finns inte alls det tålamodet, där kryper snarare ett tillbakahållet ursinne fram. Framförallt över sverigedemokratens och kommunistens till synes outsinliga behov av att få vädra sina åsikter. Jag tycker berättaren här ibland skildrar många av sina grannar (inte alla) som lite väl småsinta och det perspektivet blir tillslut lite tröttsamt, måste jag medge. Även om det naturligtvis ibland inte går att låta bli att le åt författarens emellanåt rätt vassa humor. Jag skrattar högt när han beskriver sockenföreningens rätt nitiska revisor Nicole Reuter till exempel (”hennes min kostade lika mycket som vinet”).

Det finns en mycket varmare humor när han beskriver huset han växte upp i, i ”Olofs berättelse”. Jag tycker också om hur Tom Sandqvist byggt upp den delen av boken. Berättaren (Thomas) sitter på sin ålders höst och bläddrar igenom en pärm, Karlebypärmen, där storebror Olof skrivit ner sina minnen. Dem jämför berättaren med vad han själv kommer ihåg. Trots att de växt upp tillsammans, minns de helt olika saker. Snart förstår man också att det finns en konkurrens mellan bröderna. Det gör berättelsen intressant. Den spänningen infinner sig inte riktigt i ”Oswiecm”, hur mycket detaljer författaren än väver in från sin svärmor Hertha Hesselsons upplevelser av Nazityskland. Det bränner till här och där, men berättarperspektivet från Hertha, ”berättade hon heller aldrig” följt av en lång harrang om hur hemskt det faktiskt var, övertygar inte riktigt. Det är först mot slutet när man får en förklaring på varför Herta alltid var så tyst, som jag känner hur det tar tag i mig.

Sandqvist skriver med långa vindlande meningar, har ofta en korthuggen humor och i långa bitar finns en värme som gör boken, trots att den är över femhundra sidor, rätt lättläst. Hans sätt att berätta får mig att tänka på James Joyces medvetandeflöde i Odysseus och den första delen, ”Olofs berättelse”, tycker iallafall jag är besläktad med August Strindbergs lilla novell Ett halvt ark papper.

Jag vill hur som helst fortsätta vara i berättarens närhet, långt efter att boken är slut. Lyssna på hans puttrande och fräsande rätt arga perkulator, dricka kaffe ur någon av alla hans otaliga Muminmuggar, känna lukten från någon av hans överfulla askfat, få njuta när han munhuggs med sina grannar på fredagspuben. Ett fint berättargrepp han har i sitt verk, är hur sambon Eva med jämna mellanrum griper in i berättelsen. På sidan 487 viskar hon:

- Thomas, du måste ta dig ur den här berättelsen så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Hundra år av finskt familjeliv
• Strapatser och förnumstighet
• Evolutionskonspiration
• På ny vandring genom Helsingfors
• Lågmält dramatiskt

Vad innehåller då källmaterialet? Vad brukar samtal sysslolösa och uttråkade män emellan innehålla? Män med gemensam yrkesbakgrund och likartade erfarenheter dessutom? Tja, det vanliga: rövarhistorier och trivialiteter, nördiga jobbdiskussioner och snusk, det senaste inom modern teknik, kärlek, drömmar – både löjliga och storslagna – en hel del skitsnack förstås. Ändå lär även den mest cyniske läsaren höja på ögonbrynen när hen upptäcker att den där lilla trivialiteten var en sporadisk avrättning, den pikanta historien handlade om en gruppvåldtäkt, att kärlekens pris var en matranson, att den där löjliga drömmen gick ut på att få skjuta en människa med en kulspruta från nära håll.

Soldater är ett försök att förstå hur alla dessa människor kände inför, rättfärdigade och resonerade kring allt det våld som pågick omkring dem och som de själva utövade. Källmaterialets art tillåter oss att öppna en tidskapsel och ta del av ett tvärsnitt av tiden, utan tillrättaläggningar, efterklokhet eller efterhandskonstruktioner.

Neitzel bidrar med ett historiskt perspektiv, ett fridyk i 30- och 40-talet. En komplex och nyanserad bild av dåtidens tyska samhälles vardagshistoria målas upp i syfte att rekonstruera de historiska och samhälleliga referensramar som de avlyssnade människorna befann sig inom. Welzer, beväpnad med sina beteendevetenskapliga verktyg, mejslar å sin sida fram de sociopsykologiska referensramarna. Författarna lyckas sammanväva de båda perspektiven på ett otvunget sätt. Kanske då inte bara tack vare sin skicklighet, utan snarare på grund av att deras förklaringsmodeller båda delar samma humanistiska ursprung. De strävar efter att betrakta soldaternas agerande ur en icke-normativ synvinkel, att se situationen eller handlingen så som den var upplevd, inte som den ter sig för oss och nu. Moral är inget absolut begrepp, konstaterar författarna och det finns väl knappast någon värd att lyssna på som kan opponera sig emot ett sådant påstående. Det nationalsocialistiska samhället var inte omoraliskt, utvecklar författarna tesen, det hade en bara annan moral. Vår allmänna samtidsnormativa och populärhistoriska bild av det förgångna börjar vackla när den möter modern historievetenskap.

Sin något stela vetenskapliga framtoning till trots har Soldater helt klart ett underhållningsvärde, och inte bara för dem som råkar tända på skildringar av våld och dödande i sin sommarläsning. Det fanns gott om anmärkningsvärda passager intill vilka jag så småningom började sätta utropstecken i marginalen. Passager som punkterar samtidens bild av dåtiden, och i och med det – även samtidens bild av sig själv. Ta bara som exempel ett påstående om att ”…förintelseapparaten sköttes av ett representativt tvärsnitt av den tyska befolkningen…” och inte en liten procent perversa psykopater och själsliga krymplingar. Eller en sådan observation som att högre utbildning inte verkar ha haft en humaniserande effekt på dess bärare, snarare tvärtom. Eller soldaternas berättelser som motsäger den allmänna uppfattningen om att kriget nötte ut den individuella moralen och brutaliserade den i grunden normala soldatmänniskan: nej, soldatmänniskan visade sig vara fullt kapabel att utföra sina första övergrepp redan under krigets inledande strider.

Trots att Soldater står sig på samma bokhylla som till exempel Peter Englunds Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel eller Tystnadens historia och andra essäer kan jag inte låta bli att undra hur resultatet skulle te sig om källmaterialet hade hamnat hos Englund istället. Tyskarnas bearbetning av materialet är utan tvekan effektivt, fruktgivande och oerhört intressant, men jag saknar Englunds poetiska sinne i detta sammanhang. Men jämförelsen är kanske orättvis. Det bör tilläggas att just det faktum att två tyskar står för författarskapet ger läsningen en annan dimension. Läsaren slipper moralkakor ur en anglo-amerikansk skrivfåtölj, eller politiskt korrekta efterklokheter från ett mer neutralt håll. På ett sätt känns boken som en form av bekännelse och det är den också, som en del i kontexten för vad tyskarna kallar vergangenheitsbewältigung, en bearbetning av det förflutna, en långt gången diskussion som få icke-tyskar är medvetna om.

Bokens konstaterande, ibland nästan skrämmande neutrala, akademiska ton, när kvantifierade fakta gång på gång illustreras med hjälp av utdrag ur avlyssningsprotokoll med efterföljande kvalitativ tolkning, kan upplevas som aningen mekanisk. Stram och saklig, Soldater är dock en djupt medmänsklig bok och dess humanism har en välgörande effekt. Den smittar av sig och gör en ödmjuk. Men det är inte utan att jag, när jag hör de tyska soldaternas historier eka från boksidorna, ibland kommer på mig själv med att vara smånöjd över att en olycklig del av deras kollegor fann sig själva i en annan typ av fångläger på andra sidan av det som kom att bli ”järnridån”. Jag är inte mer än människa.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Såpa, skurmedel och Bosse Schön
• Vad ska man tro?
• En hedrande tredjeplats
• Tysklands krig mot Tyskland

Historien som sådan har nämligen just den doft av semi-podfilisk underkastelse som annars mest tilltalar danska filmregissörer som gärna lägger till ett von till sitt namn. En sextonårig flicka har efter trassel hemma flyttat till sin pojkväns familj och har efter ett möte med den hårdkrökande, fyrtioårige grannen Herner, vilket juridiskt inte kan klassas som något annat än en våldtäkt, blivit så förälskad att de inleder en hemlig relation. En relation där han har vänligheten att vara den sexuellt erfarne läraren och växlar mellan att ibland vara vänlig och ibland vara hårdhänt. Flickan, Maria, fylls av dåligt samvete inför sveket som ju inte bara drabbar hennes pojkvän Johannes utan hela hans familj som tagit henne som en av de sina. Ändå är hon beredd att ge upp allt, sitt umgänge, framtida studier, ja hela den tillvaro som hör tonåren till för att få vara med Herner.

Även om det är svårt att se några förmildrande omständigheter vad beträffar Herners agerande så finns det ändå flera för Daniela Krien, då hennes debutroman trots allt har en hel del element som gör den läsvärd. Som roman betraktat är det ett gott hantverk där både de lantliga miljöerna och romanens karaktärer beskrivs väl. Maria, som är jagpersonen, är tveklöst en bra gestaltning av en tonåring som söker någonting men inte riktigt vet vad. Men även alla bipersoner som den av fotografi närmast besatte pojkvännen Johannes, dennes lite kärva men ändå hjärtliga familj, Maries mamma som är ensam och olycklig då hon tvingas bo kvar med sin exmakes föräldrar medan denna flyttat ihop med en nittonårig ryska och för all del den lätt alkoholiserade och svårmodige Herner, levandegörs på ett sätt man inte alltid finner hos debuterande författare. De lantliga miljöerna i en östtysk avkrok, men nära den tidigare stängda gränsen beskrivs på ett finstämt, nästan lite vemodigt sätt.

Allra mest intressant är dock själva platsen för scenen, DDR under dess sista månader som egen statsbildning. Gränsen är öppen, men även om det bara är att sätta sig i sin Trabant och åka några kilometer för att komma till det paradis de tidigare drömt om så finns den mentala gränsen kvar, starkare hos de äldre förstås men även högst påtaglig hos de yngre. Även om de drömmer om att bosätta sig där, på andra sidan, så är de hopplöst bortkomna och bara att beställa en kaffe på ett kafé med alla de valmöjligheter som står till buds ger dem panikkänslor.

Det är givetvis en mycket tacksam tid för en berättelse, då förändringen mellan det gamla och det nya är så påtaglig och även om den bara ligger som en bakgrundsfond så tar den till stor del över den egentliga berättelsen. Vilket i detta fall måste ses som positivt, för hade romanen saknat den historiska inramningen och istället bara utspelats någonstans på landsbygden hade de 173 sidorna känts ganska ointressanta.

Similar Posts:

• Lonely Planet DDR
• Inte bara sjukhus
• Det förflutna gör sig påmint
• Spionen som glömde bort
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier

Det är, förstås, hopplöst naivt. Om detta vore en Hollywoodhistoria regisserad av Spielberg skulle de ha en chans, men nu är det skrivet i all hast av en döende antinazist, kort efter kriget, och löst baserat på en sann historia. Och det som kunde blivit en relativt enkel historia om Frihet och Rättvisa och Hjältemod blir här något mycket mer komplicerat; på ytan en rak spionthriller, med de rättviseälskande lagbrytarna och den pliktbundne Gestapoofficeren som jagar dem med alla moderna kriminologiska metoder han kan komma på. Men när Otto Quangel placerar ut det där första kortet

Moder! Führern har mördat min son!

skapar det ringar på vattnet, och in dras alla möjliga andra. Hitlerjugendmedlemmen i lägenheten intill, lodisen nere på gården, den gamla judinnan som gömmer sig i lägenheten ovanpå, sonens fästmö, Gestapofolk som gör allt för att främja sin egen karriär… Det är ett fantastiskt persongalleri, där många förenas av ett och samma brinnande ideal: ”Här gäller det att akta sig så man inte råkar illa ut!”

Hur går det till när en författare glöms bort, egentligen? Den första bok jag läste av Hans Fallada var debuten Kleiner Mann, was nun? (med den oturliga svenska titeln Hur ska det gå för Pinnebergs?), skriven 1932 och inte utgiven på svenska sedan 60-talet, trots att det är en helt mästerlig skildring av ett ungt par som försöker bygga ett liv i ett samhälle på väg att glatt marschera mot populism och fascism. Ensam i Berlin blev hans sista roman, skriven 1946 med facit i hand, och jag hittar samma sak här: ett mikroperspektiv, där vi aldrig skymtar de högt uppsatta och de stora händelserna, utan får historien som den ser ut nere på gatan, på arbetsplatserna, på krogarna. Att den inte släpps i fullständig version förrän 2012, just när alla kultursidor börjar bestämma sig för att det är nog med Hitler nu, känns både försenat och löjligt vältajmat. Den skrevs ju innan Hitlertyskland hunnit bli den där gigantiska kitschiga klichébilden av den effektiva fasciststaten där alla marscherar i takt, där folk antingen är brinnande nazister eller hedervärda motståndsmän. Hos Fallada blir 40-talets Berlin skrämmande normalt: Gestapo är bara en poliskår (om än extra brutal), motståndsmännen föga mer än insändarskribenter (om än med lite högre insats när de gnäller ”Så här får man ju inte säga i det här landet, men…”), och alla andra… Han vågar göra både sina hjältar och sina skurkar fega, naiva, slarviga, han vågar se den oerhört svarta humorn i alltihop. Och trots det tappar han aldrig bort allvaret i botten. Paret Quangel borde inte behöva vara hjältar, det de står för är ju så självklart. Det finns miljoner normala, hederliga, hjälpligt moraliska människor runtomkring dem. Så varför står de ensamma?

Är det nog snackat om Nazityskland än? Tja, om det enda vi är fascinerade av är uniformerna, Hitler och den självgoda vetskapen att det inte kan hända igen är det kanske lika så väl. Så läs inte detta som en studie av Nazityskland. Läs det som det det är: en gripande, spännande sträckläsarroman om ett samhälle där det lättaste är att ducka, tacka för maten och sätta sig själv främst. Och de som trots allt inte gör det.

Similar Posts:

• Tysklands krig mot Tyskland
• Ingen natt är svart nog
• Hitlers folkstat
• Relativt trovärdigt
• Akta föraktet för mänskoföraktet

Uwe Tellkamps roman Tornet får kanske lite extra skjuts av ostalgievågen men att ställa den vid sidan av nyproducerade träningsoveraller med hammaren, passaren och vetekärven eller för den delen vid sidan av den utmärkta filmen Good bye, Lenin! är ändå inte en rättvis beskrivning. Dels för att den som roman hade stått sig väl oavsett det nyvunna intresset för DDR-staten och dels för att den bild av samma stat som målas upp knappast ses utifrån det nostalgiska perspektivet. Nej, romanen är väl snarare som undertexten lyder, en historia från ett sjunket land, historien om DDR:s döende slutfas. En historia som knappast ger en positiv bild av den paranoida övervakningsstaten men som med sin detaljrikedom skildrar vardagslivet där allt ändå inte är jämmer och elände utan en stat där livet trots allt har sin gång med sina upp- och nedsidor.

Framförallt är dock Tornet en stor roman. Med en ramberättelse som kretsar kring den borgerliga läkarfamiljen Hoffman uppvisar Tellkamp ett imponerande författarskap där berättarstilen skiftar och där perspektiven byts. I några delar är stilen rapp och dialogbunden medan andra delar går sakta fram med närmast poetiska miljöbeskrivningar. Där finns också Nemos, den intellektuelle morbrodern till familjen, anteckningar som i en slags dagboksform ger berättelsen ett moment av filosofisk eftertänksamhet. Det omfattande persongalleriet ger läsaren möjlighet till en ingående studie av hur livet gestaltar lsig för de olika medborgarna i den officiellt klasslösa staten som givetvis ändå har sina starka hierarkier.

Huvudpersonen i berättelsen är Christian, sonen i läkarfamiljen, som i berättelsens början går på gymnasiet med ambitionen att följa sin far och studera till läkare. För att nå dit måste man dock först göra sin plikt inom folkarmén. Christian delar vissa självbiografiska drag med författaren som också växte upp i samma typ av borgerlig DDR-miljö och därtill i samma stad som berättelsen utspelas, Dresden. Genom morbrodern Nemo, som kan beskrivas som den främste av många birollsinnehavare får man en inblick i såväl den lite rebelliska kultursfären som i den privilegierade nomenklaturan, den samhälliga elit där alla har medlemskort i SED och tillgång till västprodukter. Att scenen är Dresden och inte Berlin ger ytterliggare en dimension av provinsiell prägel. Eliten här är trots allt långt från maktens centrum och Dresden låg i vad Östtyskarna kallade de ovetandes dal, det område i DDR där invånarna inte kunde få in tv-sändningar från Västtyskland.

Utöver det språkliga och det rika persongalleriet lyckas även Tellkamp förmedla en överhängande känsla av klaustrofobi. I ett samhälle där alla vet att informatörer finns överallt, men där man aldrig vet exakt vilka som är det, får man lära sig inom vilka sfärer man kan säga vilka saker. Och rädslan var befogad då det i slutet av 80-talet, när Tornet utspelar sig, fanns mångdubbelt fler Stasi-agenter per capita i DDR än vad det fanns i såväl Sovjetunionen som i Nazityskland.

Klaustrofobin sträcker sig dock längre än så då man genom berättelsen, vars kronologi kan följas genom världshändelser vilka passerar revy, märker hur staten sakta men oundvikligt vittrar sönder. När man läser Tornet blir det tydligt att händelserna den 9:e november 1989 knappast var ett ögonblick i historien som dök upp från ingenstans utan snarare klimaxen på en långvarig process där även de insatta och troende insåg att hela staten var på väg in i en oundviklig konkurs. En ekonomisk konkurs likväl som en politisk och moralisk konkurs.

Att ta sig igenom de 961 sidorna ger läsaren därför lika mycket en litterär upplevelse med ett rikt och levande persongalleri som en gedigen insikt i hur livet tedde sig i den totalitära statsbildning som under fyrtio år fanns knappa tio mil söder om Trelleborg. Romanen ger mig samma känsla som när jag nyligen var i det helt autentiska kaféet på Stasi-museet i Berlin och det plötsligt slog mig att i just detta rum satt ledningen och smidde sina planer. Här tänkte de ut de bisarra övervakningsinstrumenten och lade upp riktlinjerna för övervakningen och fängslandet av de 17 miljoner invånarna. Och det inte för länge, länge sedan (eller i en galax långt, långt borta), utan de gjorde det när jag själv gick på högstadiet på Stigslundskolan i Gävle. Det är nämligen bra att ha i åtanke när jag själv förförs av DDR-estetiken och den realsocialistiska arkitekturen. Min egen ostalgi som existerar utan att jag ens varit i Tyska Demokratiska Republiken.

Similar Posts:

• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR
• Tysklands krig mot Tyskland
• Spionen som glömde bort
• Intressant men ojämnt
• Historiens brasklapptäcke

Med systematisk tydlighet visar Aly hur detta var möjligt. Den nationalsocialistiska regeringen stal pengar från de ockuperade nationalstaterna, ”ariserade” de mördade judarnas tillgångar, använde sig av slavarbetskraft och lät människor svälta för att kunna skicka mat från Europas alla hörn hem till Tyskland (”jag struntar i om ni säger att folk svälter ihjäl hos er. Låt dem göra det då, så länge det inte är tyskar som svälter ihjäl”, som Göring sa till de tyska ståthållare som tvekade vid det kloka i att låta människor svälta). Nazisterna utvecklades från traditionella missnöjespolitiker, ständigt upptagna med frågan om hur de skulle kunna bättra på folkets humör, till herrar över en i grunden bankrutterad stat som bara kunde fortleva med hjälp av en hänsynslös utsugningsstrategi.

Hitlers folkstat är kontroversiell därför att den flyttar perspektivet. Naziregimen överlevde inte tack vare en gammal tysk underdånighet inför auktoriteter. Trots Hitlers politiska förmåga kunde inte hans utstrålning, den mytiska kraften i nationalsocialismen, hypnotisera det tyska folket i över tio års tid. Götz Aly menar att antisemitism i sig inte heller är en förklaring, även om den fanns där så var det hos de flesta bara i en passiv form. Ett ointresse, en oförmåga att identifiera sig med de människor som mördades. Det som verkligen höll moralen uppe på hemmafronten var paketen med lyxartiklar som soldaterna skickade hem, det var skattesänkningarna och pensionshöjningarna, det var de väl tilltagna matransonerna som regeringen med populistisk fingertoppskänsla såg till att höja vid rätt tillfällen. De som fick betala var judarna, straffångarna och människor över hela det ockuperade Europa.

Det är inte konstigt att Hitlers folkstat är en kontroversiell bok. Icke desto mindre är den mycket intressant. Den tar inte bort ansvaret från maktens män. Men den berikar och nyanserar synen på nazisternas tid vid makten.

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Om kulmen på dårskapen
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Inga raka svar

Baader-Meinhof gruppen och RAF har haft stort inflytande på den politiska debatten och fortsatte att ha det, trots att det rent politiska arbete som bedrevs av gruppen egentligen var begränsat, beroende på hur man ser deras verksamhet. Av alla deras högtflygande revolutionära planer blev en tumme, vilket Ditfurth inte väjer för, men heller inte problematiserar i så hög grad som man kanske hade kunnat önska. Att hon har sina sympatier hos Meinhof tydliggörs redan i boken inledning. Det behöver inte innebära ett problem. Men det blir ett problem när hon ställer sig ensidigt på Meinhofs sida och hävdar att de känslor och de tankar hon tillskriver Ulrike Meinhof är belagda – men de redovisas aldrig vilka som är källorna till denna information, och hur det kommer sig att de sitter inne med den. Ibland lyser bristen på källor igenom, som när några av Meinhofs åldriga släktingar ges väldigt stort utrymme i skildringen av Meinhofs tid i fängelset – helt enkelt för att de var de enda som besökte henne.

Den mest intressanta delen av biografin blir därför den del som behandlar uppväxt och tiden före äktenskapet med Klaus Rainer. Den unga Ulrike Meinhof känns verklig, det känns som att henne kommer läsaren tätt inpå, liksom journalisten med det starka sociala engagemanget. Det är svårare med aktivisten/terroristen och även modern Ulrike. Barnen, tvillingflickorna som under långa perioder inte får träffa sin mor, som skickas iväg från sina föräldrar vid späd ålder för att bo hemma hos Renate Riemeck och senare hos främlingar i Italien. De blir brickor i spelet mellan Meinhof och Rainer, brickor som, får man känslan av, ses som ägodelar av modern snarare än barn med behov av sina föräldrar. Rainer är en endimensionell figur, som en karikatyr av den dålige äkta mannen och frånvarande fadern. Riemeck och Rainer är bokens bad guys, fullständigt demoniserade av Ditfurth. De beskrivs som helt i händerna på den västtyska statsapparaten och deras agerande under de turbulenta åren i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet beskrivs som helt hänsynlöst och den enda förklaringen verkar vara deras gemensamma vilja att sabotera för Meinhof. En konspirationsidé som blir väldigt överdriven och enkelspårig.

Riemeck beskrivs hela tiden som Meinhofs fostermor, vilket blir märkligt med tanke på att hon i många år levde tillsammans med Meinhofs mor och senare tog hand om Ulrike och hennes syster efter moderns bortgång. Styvmor hade klingat bättre, vilket kan vara en märklig översättning eller en vilja att markera avstånd.

Det är också en god historielektion för dem som, liksom jag, tillhör den historielösa generationen. Undervisningen tog slut i och med andra världskriget. Eller, ja, sen var det ett krig i Vietnam också, som ingen ville ha men som tydligen utkämpades ändå. Oklart varför. Och så fanns det något som hette Sovjetunionen. Den delen illustrerades med en bild på en skördetröska. OchÂ…det var det.

Översättningen är tyvärr inte helt klockren och hade mått bra av lite ytterligare bearbetning. Ditfurths ambition är att förklara varför, hur den ansedda journalisten från den övre medelklassen blir en bankrånande terrorist. Hur förklarar man en logik som går ut på att ta till våld för att man anser att samhället är odemokratiskt? Eller att man, trots att man säger sig arbeta för folket utför attentat och begår brott som drabbar just den lilla mannen?

Trots att boken stundtals är lysande, och trots det ambitiösa upplägget, infinner sig fler frågor än svar. Varför blir aldrig därför.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Välskrivet men föga överraskande
• Pär Thörn på Lava i Stockholm
• Vad är egentligen motstånd?