dagensbok.com » Sydafrika

Deon Meyer "Mörk flod"

Ingrid Löfgren — Sat, 01 Oct 2022 22:00:34 +0000

Att återigen få hänga med den slitne kommissarien Bennie Griessel och hans lojale (nuförtiden med mage försedde) kompanjon Vaughn Cupido på Hawks ryktbara rotel för grova våldsbrott är en ynnest. Även om de i Mörk flod, denna den sjunde delen i Deon Meyers förstklassiga kriminalserie, som så ofta, hamnat i blåsväder.

Det sydafrikanska landskapet är hänförande vackert med blånande berg. Det är september månad, vilket är lika med vår i Västra Kapprovinsen när våra vänner ställs inför polisens disciplinnämnd, anklagade för kardinalsynden att under ett ingripande vägra lyda order från en överordnad.

Straffet består i degradering och temporär förflyttning ut i tjotahejti och Griessel befarar att han, efter bedriften att ha hållit sig spik nykter i dryga halvåret, inte kommer kunna låta bli att ta till flaskan igen.

Till Griessels och Cupidos oerhörda lättnad får de i stället order om att inställa sig på polisstationen i det fashionabla Stellenbosch, en knapp timmes resväg från Kapstaden. Ett paradis för rika vitingar, som Cupido uttrycker saken, med praktfulla vingårdar, välansade golfbanor, ett prestigefullt, pampigt universitet samt pittoreska vitkalkade gamla hus från kolonialtiden. Kan det ligga något lurt bakom att de hamnar just här?

Det första fallet de får på sitt bord är till synes okomplicerat, men känsligt eftersom det involverar en försvunnen student, något som också berör Griessel lite extra då han själv har en son i samma ålder. Callie de Bruin är stipendiat, datasnille, högpresterande och inbunden. Han går under namnet ”spöket”, eftersom de nästan aldrig ser till honom på studenthemmet, där han bor. Griessel inser att det är något som inte stämmer när han upptäcker Callies flashiga dator, dyra märkeskläder och hemliga bankkonto, detta trots att han är son till en ensamstående mor utan tillgångar.

Samtidigt mår den attraktiva fastighetsmäklaren Sandra Steenberg pyton i en annan del av staden och värre ska det bli! På grund av att fastighetsmarknaden kollapsat är hon skuldsatt upp över öronen och har till på köpet trasslat in sig i en härva av lögner. Risken för att familjen blir av med taket över huvudet är överhängande.

När hon blir erbjuden att sälja godset Donkerdrif (som också är originalets titel) åt en randmiljardär och storsvindlare har hon därför inte råd att be honom flyga och fara, även om Jasper Boonstra får hennes inre varningsklockor att klämta för fullt. Han är en ful fisk, som hon inte vet var hon har, men också hennes enda chans att komma på fötter igen.

Fast Sandra hamnar istället ur askan i elden. Då Boonstras uppretade fru anmäler att hennes make sjappat får Griessels berömda magkänsla honom att misstänka att det är fastighetsmäklaren som varit honom behjälplig.

Jag kan bara konstatera att Deon Meyer vet hur en slipsten ska dras. Som vanligt när jag läser hans böcker slås jag – gång på gång – av hur skickligt han skriver. Meyer är en mästerlig intrigbyggare som lyckas hålla läsarens intresse vid liv från första till sista sidan. Perspektivet ligger i vartannat kapitel hos polisduon Bennie och Vaughn, och i vartannat hos den olyckliga fastighetsmäklaren Sandra. Ju längre romanen fortskrider skiftar också fokuset allt oftare, också inom ett och samma kapitel.

Ett stråk av humor genomsyrar författarens språk, enstaka ord på afrikaans berikar översättningen och personbeskrivningarna är frapperande livfulla. Långt om länge flätas intrigtrådarna samman i romanen.

Jag känner sådan respekt för författarens ambition att skildra de politiska komplikationerna i Sydafrika, som dras med en utbredd korruption, även inom polisväsendet. Ekonomin är skral, statliga företag plundras på sina tillgångar, järnvägen, vattenförsörjningen och elnätet tillåts förfalla, kriminella gäng härjar, und so weiter.

Men vad är egentligen en statskapning? Vadå för gruff med SSA? Och vad hade president Zuma för fuffens för sig? Jag blir tvungen att googla för att reda ut begreppen.

Summa summarum bjuder Deon Meyer återigen på en gedigen kriminalroman, som ger läsaren insikt i det nutida Sydafrikas utbredda oreda och därtill en dos spänning. Läsning anbefalles!

Anna Charlotta Johansson "Sydafrika"

Klas Rönnbäck — Sat, 18 Dec 2021 23:00:10 +0000

När den rasistiska och diskriminerande apartheid-lagstiftningen äntligen avskaffades i Sydafrika på 1990-talet så hoppades många på att framtiden skulle bli mer rättvis, och att alla skulle få en chans till välstånd och lycka. Man skulle helt enkelt bli en ”regnbågsnation”, som inkluderade alla oavsett hudfärg. Någonstans på vägen kom den utvecklingen av sig. Sydafrika är idag ett land hårt drabbat av ekonomisk kris, korruptionsskandaler och enorma klassklyftor, som när detta skrivs dessutom förvärras av den globala pandemin.

Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Deon Meyer "Kvinnan i den blå slängkappan"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 22 Jun 2019 22:00:01 +0000

En kall, tidig majmorgon hittas en död kvinna uppe bland kullarna ovanför Kapstaden. Hennes nakna kropp är blekt och rengjord med klorin. Ingen känner kvinnan. Det handlar inte om ett sexualbrott. Det här är något annat.

Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer en Rembrandtlärling vid namn Carel Fabritius in. Han målade av Rembrandts unga gravida älskarinna Hendrickje Stoffels och det är den målningen som är den springande punkten i hela intrigen. Det är flera som vill ha den och den finns till och med i kopior: ”Damen i blått”. Men det jordbrukande ägarparet förstod själva inte alls vilken raritet som gått i arv i bondgården i generationer förrän frun läste Donna Tartts roman Steglitsan. Den lilla målningen av den ovanliga fågeln i sistnämnda roman är målad av samme Fabritius.

Det här är en pusseldeckare och polisdeckare med olika förvecklingar. Radarparet i fokus hos Hawks (roteln för grova våldsbrott) är poliserna Benny Griessel och Vaughn Cupido. Två manliga medelålders poliser med många typiska drag: ensamstående, alkoholiserade, lätt nördiga, överviktiga. Griessel, som levt nykter i över 150 dygn, står i beråd att fria till en förmögen, känd sångerska (nykter i mer än 700 dygn) och nu är hans största bekymmer att ha råd med en diamantring.

I slutet när Hawks-poliserna lyckas lösa konst- och mordgåtan belönas de med kändisskap och tidningsartiklar – på så vis kommer den sydafrikanska diamantringen närmare Griessel och hans sångerska. Det är nog en underdrift att jag personligen tycker att det här är stenålders mossigt – och det är av just den här anledningen som jag inte ofta läser deckare. Jag står inte ut med varken kvinnoskildringen (död eller åtrådd) eller könsrollerna (makt och medel).

Den största behållningen av läsningen är miljöskildringen. Här kommer det södra Sydafrikas natur, människor och språk fram på ett lågmält vis. De många olika etniciteterna och samhällsklasserna tangeras. Möjligen är det en sorts patriotism och nationalism som gör en lågmäld man till mördare. Han vill att konstverket ”Damen i blått” ska stanna i Sydafrika där det hör hemma sedan sekler. Bondgården där det hittas är också en väl bevarad kvarleva av ett Sydafrika för flera hundra år sedan med vita européer som inflyttare och överklass.

Även språket varvas ibland med uttryck och tilltal på afrikaans. Ett lite roligt ord i mina öron är “jissis” (“herrejävlar”) som poliserna kastar runt sig stup i kvarten. I österbottniska dialekter används (användes?) ofta “jesses” eller “jisses” som ett utrop av förvåning. Här finns något besläktat. Kanske via Rembrandts 1600-talsholländska?

Trevor Noah "Frukten av ett brott"

Gäst — Fri, 22 Mar 2019 23:00:58 +0000

Det finns böcker jag börjar läsa och de är som att få en blomknopp i sin hand som sedan under läsningen viker ut sig i ett antal kronblad som vart och ett har något att säga, men tillsammans ändå är en fullt utslagen blomma av värme, kunskap, kärlek, sorg, glädje och livsklokhet. När boken är utläst har jag fått en helhet som jag inte hade när jag började läsa. Frukten av ett brott är en sådan bok.

Trevor Noah har sina rötter i Sydafrika, han är komiker och talkshow-värd i USA, född 1984. På närmare 300 sidor berättar han om sitt liv fram till tjugoårsåldern. Han är huvudperson i sin egen historia men jag vill påstå att bokens verkliga huvudperson är Morsan med stort M, hans mor Patricia Nombuyiselo Noah eftersom boken på sitt sätt är en hyllning till alla morsor som kämpar för sina barns framtid. Boken är också dedicerad till Nombuyiselo: ”Till min mamma, mitt första fan. Tack för att du gjorde mig till en man.”

Jag trodde jag hade en aning om vad sydafrikansk apartheid var, den som avskaffades 1994 – att det handlade om förtryck av den svarta befolkningen i landet. Trevor Noah beskriver situationen som betydligt mer komplicerad än så. Kolonialismen kom, såg, segrade och drog upp gränser som sår mellan olika folkslag, ärren finns kvar än idag. Det handlade om de olika svarta folkslagen Zulu, Tsonga, Xhosa med många flera, varje folk med sitt språk och sin specifika kultur, till exempel är kvinnorna i Xhosa som Nombuyiselo tillhör, mer självständiga än kvinnor som tillhör Tsongafolket, samt att apartheidregimens indelning inte bara gällde svarta och vita utan också färgade och indier.

När Trevor Noah föddes var det en kriminell handling om en svart person hade sex med en vit person – var det kvinnan som var svart kom hon i fängelse och barnet som eventuellt föddes omhändertogs. Den vite mannen fick en reprimand, en grabbig tillsägelse om att hålla byxknapparna knäppta… Därav bokens titel – att Trevor Noah överhuvudtaget föddes var ett brott eftersom hans far var en vit tysk och hans mor en svart kvinna. När han som litet barn träffade sin far fick det ske i smyg och under stort hysch-hysch. Hur fullständigt absurt och galet apartheid var blir tydligt när Trevor Noah skriver om hur svarta inte fick äga företag, inte fick gå vissa utbildningar eller förflyttades med tvång till vissa homelands eller kåkstäder. Och hur regimen härskade genom att söndra, var man färgad (rasuppblandning mellan svart och vit sedan kolonialismens första tid) hade man mer privilegier än en svart person. Det fanns alltid någon som var längre ner i hierarkin. Men Trevor Noah var mixed, han hade ljus hy, inte riktigt vit men heller inte svart. Detta gav honom ett utanförskap för han hörde egentligen inte till i någon grupp och han var därför ett ensamt barn. När han började i ungefär motsvarande högstadiet, tvingades han välja och han valde att identifiera sig som svart.

Det var Trevor och morsan mot resten av världen under hans första nio år innan han fick styvfar och lillebror. Trevor Noah beskriver sig som ett olydigt och bråkigt barn, en ”Emil i Johannesburg”, och morsan gav honom smisk men talade också om varför enligt den gamla devisen ”den man älskar agar man”, för sådana var uppfostringsmetoderna vid denna tid på denna plats. Nombuyiselo Noah är kristen och söndagarna tillbringades med ett antal kyrkobesök. Denna hennes Gud-som-haver-fromhet imponerar med sin tillit även om gossen Trevor hellre gjorde hyss än gick i kyrkan.

Trevor Noah växte upp i knapphet, ibland rent armod, med våld och hopplöshet runt sig och våldet närmast ökade när apartheid försvann för då slogs de olika etniciteterna om makten, att på gatorna se sönderbrända lik med bildäck runt kroppen, var inte ovanligt. Han berättar om hur de vid ett tillfälle under en månads tid fick äta de äckliga maskar som bara de allra fattigaste överlevde på. Morsans allt överskuggande mål var att han skulle göra något av sitt liv, hennes kärlek var gränslös, fast och förmedlad med ett bastant självförtroende över vad hon menade var bäst för sin son. ”Du har ansvaret om du ställer till det för dig”, sa hon. ”Det som hänt dig var kanske förfärligt, men det är ditt ansvar att lägga det bakom dig och gå vidare i livet.” Här går det verkligen att tala om en livets hårda skola.

Det berättas också om kvinnors utsatta situation, hur Nombuyiselo förvägras göra en polisanmälan när Trevors styvfar har misshandlat henne, det gör hennes självständighet och kamp än mer beundransvärd. Det finns inte en enda rad i boken som antyder sentimentalitet eller offerroll. Klart och på ett enkelt språk, berättas olika episoder ur Trevor Noahs liv. Jag kommer inte ifrån känslan att det kan ha varit en spökskrivare inblandad i skrivandet av boken, att Trevor Noah har berättat om sitt liv för den personen och sedan godkänt urvalet och hur det framställs. Om så vore gör det inte boken sämre. Jag tror också att Trevor Noah är lite mer begåvad och framåt än vad som framgår av texten, men det är en ödmjukhet som är mycket sympatisk, sympatisk är också den stilla humorn och självdistansen.

Frukten av ett brott handlar om ett barn som mot alla odds och tack vare morsans stöd, klarar sig trots att han nuddar vid kriminalitet och utanförskap. Hans språkkunskaper är honom också till stor hjälp. Han talar många av de afrikanska språk som talas i Sydafrika, han talar flytande engelska och kan också en del afrikaans, kolonialistättlingarnas språk. Angående språk skriver han på ett ställe om språkets betydelse för tillhörighet och citerar Nelson Mandela: ”Om du talar till en man på ett språk han förstår, går det till hans förstånd. Om du talar till honom på hans eget språk, går det till hans hjärta.” Trevor Noah instämmer och tillägger: ”När du anstränger dig för att tala någon annans språk, även om det bara är enstaka fraser här och där, säger du till dem: Jag förstår att du har en kultur och en identitet som finns bortom mig. Jag ser dig som en människa.”

Frukten av ett brott är trots att den behandlar många svåra upplevelser i Trevor Noahs och hans mors liv, en mycket varm bok som aldrig ger mig en känsla av sorg eller av något som är för otäckt att läsa – värmen överskuggar. Den innehåller en klokskap som inte skriver på näsan. Språket är rakt och lättläst och som läsare har man lust att vända blad för att se vad som händer på nästa sida.

Till sist – jag har köpt varsitt exemplar av Frukten av ett brott till mina yngsta söner och hoppas de ska dra slutsatsen att kanske var morsan sträng ibland, men nu förstår vi varför. Det är nämligen inte utan att jag identifierar mig med Nombuyiselo i hennes kamp för att göra folk av sina barn. Grabbarna vet också att skänker morsan mig en bok betyder det att det står något i den som jag kan ha glädje av att ha med mig här i livet. Just en sådan bok är Frukten av ett brott.

Andreas Karlsson "Det nya Sydafrika"

Klas Rönnbäck — Tue, 27 Nov 2018 23:00:04 +0000

I april 1994 hölls de första demokratiska valen i Sydafrika. Fram till dess hade en liten minoritet av ”vita”, europeisk-ättade sydafrikaner, styrt landet, under ett system som kallades apartheid. Alla andra folkgrupper i landet – av apartheid-regimen klassificerade antingen som ”svarta” eller ”färgade” – förtrycktes brutalt; de fick inte bo eller äga egendom var som helst, de fick inte ta vilka arbeten som helst, de fick inte röra sig vart som helst, de fick inte gifta sig med vem som helst och så vidare. Massiv repression drabbade alla de som protesterade mot regimen. Men 1994, efter årtionden av aktiv kamp, så var apartheid-tiden till slut till ända. Äntligen kunde landets samtliga vuxna medborgare få vara med och bestämma om vem som skulle styra landet hädanefter. En av apartheid-politikens mest namnkunniga motståndskämpar, Nelson Mandela, blev vald till president. Den här boken handlar om det Sydafrika som har vuxit fram sedan dess, efter apartheid-politikens fall.

Den unga demokratin har haft många problem att bekämpa: hög kriminalitet, utbredd fattigdom, extremt hög socio-ekonomisk ojämlikhet, omfattande korruption inom den offentliga byråkratin, och en växande hiv-epidemi, för att bara nämna några av landets alla utmaningar… I vissa fall har det handlat om rena arv från apartheid-tiden. I andra fall är det problem som har växt betydligt sedan demokratiseringen. Karlsson skriver på ett enkelt och lättillgängligt vis om detta nya Sydafrika. Fokus ligger i hög grad på det politiska spelet, och några av de mer centrala politiska aktörerna i landet. Där spelar självklart partiet ANC, som innehaft regeringsmakten ända sedan demokratiseringen, en stor roll. Andra partier – som exempelvis Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytarfalang ur ANC, eller oppositionspartiet Democratic Alliance – skildras dock också tämligen ingående.

Under senare år så har Sydafrika upplevt ett allt större ”demokratiskt underskott”, i takt med att det statsbärande partiet ANC har blivit allt mer fjärmat från folket som en gång lyfte partiet till makten. Kanske kan den utvecklingen sägas ha kulminerat under landets förra president Jacob Zuma, som lyckades sitta kvar under flera år trots att hans tid som president kantades av en rad politiska skandaler. Författaren till den här boken verkar därför mer hoppfull om att Zumas ersättare på presidentposten, Cyril Ramaphosa, kan bidra till att förbättra läget för landet. Porträttet som ges av just Ramaphosa – i kontrast till Zuma, som i hög grad skildras som en ganska inkompetent och korrupt president – kunde i det sammanhanget dock kanske ha varit lite mer kritiskt. Frågor som hur Ramaphosa på kort tid har lyckats bli en av världens mest förmögna män, efter att under apartheid-tiden ha varit tämligen fattig, kunde då ha ägnats större uppmärksamhet.

I sin helhet är det här dock en lättläst och snabb introduktion till det moderna Sydafrikas samtidshistoria – och därmed också en bok om landets framtid.

Thordis Elva "På andra sidan förlåtelsen"

Ella Andrén — Fri, 08 Jun 2018 22:00:28 +0000

På andra sidan förlåtelsen har legat i min att läsa-hög ett bra tag. En sådan där ”Jomen, den vill jag verkligen läsa, fast kanske inte riktigt just nu”-bok. Det är efter att jag sett SVT:s Uppdrag gransknings inslag om #MeToo och Fredrik Virtanen som jag till slut tar upp den, och det är en intertext som följer med mig läsningen igenom.

Jag har ingen aning om vad som hänt mellan Virtanen och Cissi Wallin eller några andra kvinnor. Jag skulle önska mig betydligt bättre pressetik – såväl vad gäller belägg och uthängningar som vilka dumma frågor som ställs till potentiella brottsoffer – men också att den viktiga #MeToo-rörelsen inte ständigt i debatten fick stå till svars för helt enkelt dåligt journalistiskt omdöme.

Det som ständigt gör sig påmint i läsningen av Thordis Elvas och Tom Strangers bok är något annat. Det handlar om Virtanens sätt att slå ifrån sig. Återigen, jag har ingen aning om vad han har gjort eller inte gjort, men det han beskriver, en tillvaro av massor av festande, av alkohol, droger och minst sagt luddiga minnen av tveksamma sexuella möten – kan det ens vara möjligt att vara helt säker på att man aldrig någonsin har skadat någon? Jag skulle nog inte våga vara det.

Det är i den här betydelsen Thordis Elva verkar närmast … avundsvärd. Jo. Det är en oerhört störd sak att skriva, men jag ska försöka förklara.

Thordis Elva är sexton år när hon möter sin första kärlek, den australiensiska utbytesstudenten Tom Stranger. De blir tillsammans. De har sex. Allting är fantastiskt. Tills en kväll, efter ett juldisco, när Thordis blir alldeles, alldeles för full. Tom tar hand om henne. Bär hem henne till flickrummet. Där utsätter han henne för en utdragen och våldsam våldtäkt.

Ingen av dem pratar om det efteråt. Han gör slut och lämnar Island. Båda gör de sitt bästa för att förtränga vad som hänt. Försöker leva sina liv i högt och riskfyllt tempo och lämna det förflutna bakom sig. Tills hon en dag tar kontakt, och de långsamt påbörjar en bearbetning av vad som hänt mellan dem, en mejlväxling som till slut utmynnar i ett möte, en vecka i Kapstaden drygt 16 år efter den där kvällen efter discot.

Det är knappast någon bruksanvisning för våldtäktsoffer. ”Boka in en resa till andra sidan jorden, ensam med din förövare.” ”Se turistattraktioner, drick öl, prata ut på hotellrummet.” På andra sidan förlåtelsen blir nästan som en amerikansk film, så slimmad och snygg och perfekt med vackra scenerier, dramatiskt väder och välregisserade symbolhandlingar. Thordis och Tom kämpar, de är klädsamt medvetna om hur privilegierade de är mitt uppe i alltsammans, och när de uppriktigt kämpat kan de komma ut på andra sidan traumat, gå vidare och leva i hälsosamma och lyckade relationer.

Jo, det är lätt att raljera. Samtidigt är det en unik process Thordis Elva och Tom Stranger ger insikt i, bjuder in till. Det här är något unikt, där både offer och gärningsman vågar vara öppna för att försöka förstå och hantera det som hänt mellan dem. Det är inte minst en enorm resa för hans del, att acceptera och försöka leva med att han faktiskt gjort något fruktansvärt, som fått enorma konsekvenser för bådas del.

Jag undrar just hur vanlig den där öppenheten är. Hur många som begår den här typen av brott och lyckas leva med det, utan att förneka det, utan att lägga skulden på sitt offer eller någon annan.

Med det menar jag inte att låta gärningsmannen stjäla allt fokus från den utsatta, men jag tror att, medan hon tvingas hantera det hon utsatts för, och alla märkliga skuldkänslor det fortfarande innebär i vårt nutida samhälle, är det kanske ändå lättare att som våldtäktsman skjuta ifrån sig alltsammans. Tänka att sådant där görs av monster, och jag är ju inget monster. Vi var ju tillsammans. Vi hade ju haft sex tidigare.

Det var kanske dåligt sex. Vi var ju så fulla. Men våldtäkt, det är ju något som begås av monster, och jag är väl ändå inget monster?

Åsa Foster "Man måste inte alltid tala om det"

Ella Andrén — Wed, 19 Mar 2014 23:00:54 +0000

Den handlar om Sydafrika, Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Om och om igen läser jag det i olika recensioner. Sydafrika. Och det gör den naturligtvis, men den första novellen i samlingen utspelar sig faktiskt inte där, och jag tänker att det finns en poäng i det.

I inledningsnovellen ”Dimma” lever och arbetar Gary i USA när han mitt i natten väcks av ett telefonsamtal hemifrån Sydafrika. Hans föräldrahem har fått våldsam påhälsning av rånare. Hans pappa är skjuten och opereras. Men också i den sunkiga stadsdel där Gary befinner sig härskar våldet, klassklyftorna, misstron. Våld föder våld.

Det går inte att jämföra, hävdar Gary. ”Ta den värsta amerikanska gangstern och jag lovar dig att minsta afrikanska småbuse skulle skrämma skiten ur honom!” Det är precis som med dimman hans amerikanska kollegor varnar honom för. Då har de inte sett den sydafrikanska dimman, fnyser Gary. ”Som om det här skulle vara dimma.”

Foster arbetar ofta med två plan på det sättet – med på en gång skitig realism och tydliga symboler. Suggestivt blir det inte minst i novellen ”Semester vid kusten” (tidigare publicerad i tidskriften Granta), där aporna som gör ständiga räder i jakt på turisternas kvarglömda läckerbitar blir ytterligare en påfrestning på huvudpersonens äktenskap. Hennes man har varit otrogen, tycks notoriskt opålitlig. Något djuriskt tränger sig på, hotar hela tiden lugnet och ordningen på det som är tänkt av vara en helande, idyllisk familjesemester.

Någon gång blir det en smula övertydligt, men överlag är Man måste inte alltid tala om det en imponerande stilsäker och angelägen debut. Foster rör sig mellan olika miljöer med en sådan lätthet att det ibland för tankarna till Nam Les fantastiska novellsamling Båten. Huvudpersonerna är gamla, unga, fattiga, välbeställda, friska, sjuka, svarta eller vita eller något oroande däremellan som aldrig fått plats i apartheidregimens definitioner.

Sydafrikas problem slutar inte med avskaffandet av apartheid. För personerna i Man måste inte alltid tala om det är apartheid det ofrånkomliga arvet, men ojämlikheten är långt ifrån avskaffad. Grymheten lurar hela tiden runt hörnet, så nära inpå att man ofta läser med en klump i magen. Den maktlöse tycks alltid kunna hitta någon än mer maktlös att utnyttja, och också välgörenhet bedrivs själviskt och okänsligt.

Det sista gäller inte minst i ”Det afrikanska namnet”, den berättelse som kanske allra mest biter sig fast i mig. Där lever ett hembiträde ett svalt och välordnat liv i sina arbetsgivares inhägnade övre medelklassområde i veckorna, för att till helgen resa hem till kåkstaden och sin otacksamma, aidssjuka man. När han akut blir sämre visar arbetsgivarnas välvillighet inga gränser. Mannen flyttas hem till arbetsgivarna så att hembiträdet – om vilken vi bara får veta att hon lämnar sitt afrikanska namn i vaktkuren vid områdesgränsen och föredrar sitt kristna på arbetet – ska kunna vårda maken utan att de för den sakens skull ska behöva avvara henne.

När de båda världar hon så nogsamt hållit isär i expressfart kolliderar visar sig den oändliga välviljan naturligtvis ha alldeles oöverstigliga gränser – liksom muren det nygifta paret i en annan novell låter uppföra för att skydda sig och sitt nya hem.

Problemet med murar är ju att de sällan fungerar bara i en riktning. Hur tjocka och höga de än är, är gränsen tunnare mellan att stänga ute och att stänga inne.

Damon Galgut "Bedragaren"

Ella Andrén — Wed, 04 Jan 2012 23:00:05 +0000

Den danska dramatikern Line Knutzon har skrivit något om trådar. En människas relationer utgörs av trådar fästa i andra. Alltför många trådar kan man trassla in sig i, men det är samtidigt trådarna som ger oss ett sammanhang, håller oss uppe. Med alltför få trådar står man och svajar.

Adam Napier står och svajar. På jobbet har han ersatts av den unge, svarte praktikant som han självt lärt upp och det mumlas om raskvotering. Nu har han inga pengar, ingenstans att bo och ingen familj förutom den betydligt mer framgångsrike och pragmatiske brodern, som lånar honom ett försummat gammalt hus någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

I öppningsscenen till Bedragaren är Adam på väg till det där huset, blir stoppad av en polis och bötfälld eftersom han vägrar att muta honom. Därpå får han en utskällning av brodern, som inte kan begripa varför han ska krångla till allting med principer och verklighetsfrånvända drömmar. I det nya Sydafrika gäller det att anpassa sig.

Samma attityd återkommer när Adams stillsamma tillvaro som självutnämnd poet med evig skrivkamp i det lilla huset störs av mötet med Canning, en före detta skolkamrat som Adam inte har mage att erkänna att han faktiskt inte minns. Canning å sin sida tillskriver ett samtal med Adam från skoltiden en ödesdiger betydelse, och drar in Adam i sitt eget luxuösa liv ute på en privat viltfarm. Motvilligt låter sig Adam förtrollas, både av viltfarmen och av den vackra Baby, Cannings svarta troféhustru – inget säger tydligen modern sydafrikan så slagfärdigt som ett rasblandat äktenskap – med sitt dunkla förflutna.

Sydafrikanske Damon Galgut har jämförts med Paul Auster och Bedragaren har onekligen något på en gång suggestivt och svalt som kan föra tankarna i den riktningen. Bara osäkerheten kring vem titeln egentligen syftar på – vem är det som är bedragaren? Är Canning verkligen den han utger sig för att vara? Är kanske alla i detta nya, korrupta Sydafrika bedragare? Eller är det rent av huvudpersonen, Adam, som bedrar – sig själv eller andra – med sin ouppnåeliga poetroll, sin önskan och oförmåga att hålla avståndet till det ganska brutala samhället omkring sig?

Osäkerheten, mystiken, ger Bedragaren ett visst driv. Skildringen av det moderna Sydafrika ger en viss skärpa. Att romanen samtidigt är lågmält skriven, med en smak av Auster och noir, räddar den säkert från en hel del inte alltför avlägsna fallgropar. Ändå når den med sin svalhet liksom inte under huden på mig. Här finns å ena sidan glimtar, inte minst i huvudpersonens dilemma – anpassa sig till ett övermåttan cyniskt samhälle eller stå där, svajande trådlös, ensam och fattig – som jag känner stor sympati inför. Å andra sidan det där lite tröttsamma Ödet, som liksom bara forsar på, som driver handling och karaktärer med sig, men i slutänden lämnar mig stående på stranden med en ganska dyster känsla av att inget egentligen går att påverka.

Nils Resare "Mutor, makt och bistånd"

Ella Andrén — Fri, 17 Sep 2010 22:00:10 +0000

1999 köpte Sydafrika 28 Jas 39 Gripen-plan av svenska Saab – en affär som kostade landet cirka 17 miljarder kronor. Redan då var kritiken omfattande, både i Sydafrika och i Sverige. Den unga demokratin borde satsa pengar på att bekämpa den omfattande aids-epidemin snarare än på att bygga upp ett enormt försvar, menade många, och folkrörelser i båda länderna var kritiska till Sveriges sätt att utnyttja de relationer och det goda rykte man byggt upp under decenniers engagemang mot sydafrikansk apartheid.

Snart var också mutskandalerna ett faktum. Stora belopp hade betalats ut till suspekta agenter och funnit väg ner i sydafrikanska politikers fickor. De utlovade satsningarna i Sydafrika, alla de svenska ”motköp” som skulle skapa utveckling och arbetstillfällen i landet, visade sig ofta dåligt planerade, misslycklade, korrumperade eller helt enkelt påhittade.

Journalisten Nils Resare har med Mutor, makt och bistånd. Jas och Sydafrikaaffären skrivit en lättläst bok i en komplicerad fråga. Den handlar om vad som hände i Sydafrika, men också om hur denna solkiga historia om svensk korruption snarare tycks höra till reglerna än undantagen.

Att vapenhandel är ett spel om enorma summor och med närmast obefintliga moraliska skrupler förvånar förmodligen inte särskilt många. Att svenska regeringar så ohämmat ställt både den egna integriteten och skattebetalarnas pengar, bland annat i form av bistånd, i industrins tjänst förvånar, och berör, kanske mer. Bland andra Göran Perssons stora insatser som stridsplansförsäljare framstår som – i bästa fall – oroväckande naiva och fullkomligt frampressade av det svenska försvarets ”gökunge”, flygplanet som dragit så mycket över budget att man helt enkelt var tvungen att lyckas exportera det.

Det är en viktig bok Resare har skrivit, men också vansklig. Problemet med att skriva den är att nästan ingen har dömts för flertalet av de brott den handlar om – även om det efter Resares grundliga genomgång är svårt att tvivla på vad som faktiskt hänt. Framför allt den brittiska korruptionsmyndigheten har, eftersom brittiska flygplanstillverkaren BAE också varit inblandade, utrett, men i slutänden nöjt sig med en förlikning. Inte minst i Sydafrika, där de mutanklagade hör till toppskiktet inom regeringspartiet ANC, har det varit locket på. Obekväma personer har stängts av från utredningskommissionen och utlåtanden har redigerats till oigenkännlighet. Så har svensk vapenexport bidragit till korruptionens utbredning i den unga demokratin.

Inte minst delarna om den svenska korruptionsutredningen är på en gång tröstlösa och provocerande. Här skulle inte bara Sydafrikaaffären, utom också liknande utredningar om försöken att sälja Jas i Tjeckien och Ungern liksom flera inhemska mutskandaler, utredas av överåklagare Christer van der Kwast på Riksenheten mot korruption. Det här är en myndighet där arbetet förutom av överåklagaren själv utförs av en enda polis och en ekonom som jobbar deltid. Med hög bevisbörda, stort beroende av andra länders samarbete och en preskriptionstid på korta fem år är det kanske inte helt underligt att ingen av utredningarna ledde fram till åtal.

Denna resursbrist både vad gäller juridiska möjligheter och personaltillgång har Sverige fått internationell kritik för ifrån både OECD och EU-kommissionen. Den svenska Justitiekanslern gör analysen att korruptionsenheten misslyckats med utredningen kring Jas-projektet just på grund av resursbristen. En 15 specialutbildade poliser menar van der Kwast skulle behövas, men regeringen har valt att inte lyssna på det örat och den riksdagsdebatt som Resare återger, där Fredik Reinfeldt frågas ut om varför man inte vill utreda korruption bättre, är rena Goddag yxskaft-historien. Han avsätter istället 15 poliser för att jaga ungdomar som fildelar.

Det är en liten jämförelse Resare helt lågmält smyger in, men visst är den tankeväckande. Fildelning kontra miljardmutor i internationell vapenhandel. Femton poliser och omfattande lagändringar kontra en polis och noll intresse för lagändringar. Amerikansk underhållningsindustris vinstintressen kontra mänskliga rättigheter, demokratisk kontroll och en rimlig användning av skattemedel. Hm.

Jag säger bara det. Hm.

Håkan Thörn "Solidaritetens betydelse"

Maria Carlsson — Wed, 11 Aug 2010 22:00:14 +0000

Mina föräldrar är konsekvent ganska ointresserade av politik och när jag kommer dragandes med politiska brandtal av olika slag inbillar jag mig att de i smyg ler lite åt mig, sådär överseende. Trots detta bojkottade mina föräldrar under senare åttiotalet och tidiga nittiotalet företag med intressen i Sydafrika. För mig säger det något om hur utbredd och allmänt accepterad antiapartheidrörelsen måste ha varit vid den tiden om till och med mina föräldrar aktivt valde att ta ställning mot regimen.

I sin bok Solidaritetens betydelse redogör Håkan Thörn för hur antiapartheidrörelserna såg ut i England och Sverige, samt vad de hade för betydelse för det slutliga avskaffandet av apartheid 1994. Och även om mina föräldrars bojkott till en början får mig att tro att antiapartheidrörelsen under hela sin verksamma tid hade ett brett och allmänt stöd inser jag snart att så inte är fallet. Thörn påminner mig, gång på gång, om att det inte var en enkel process att nå fram till det allmänna konsensus som tillslut rådde kring apartheidregimens vara eller icke vara, utan att det låg åratal av hårt arbete bakom den sociala acceptans som med tiden växte fram.

Det är alltså solidaritetsrörelsen och inte själva skeendena i Sydafrika som är bokens huvudfokus. Apartheidregimen och dess utveckling sätts enbart i relation till hur solidaritetsrörelsen ser ut under olika tidpunkter och hur dess utveckling följer de nationella proteströrelsernas utveckling. För mig är det framför allt intressant att läsa hur debatten och tongångarna i Sverige var, men det är ändå spännande att även få veta hur debatten såg ut i England, som ju är en gammal kolonialmakt.

Gränsen mellan att ge en allt för övergripande bild, eller att förlora sig i detaljer är ofta hårfin, men Thörn klarar för det mesta balansen med bravur. Endast under kortare sektioner blir han för ingående och ofta hade man snarare önskat att det var lite mer djupgående. Men hellre för övergripande än för grundligt om man får välja. Det är liksom inte lika lätt att tappa tråden då.

Det finaste med Solidaritetens betydelse är att Håkan Thörn visar att gräsrotsrörelser har ett inflytande på den politik länder för, att det lönar sig att engagera sig på olika sätt. Detta må kanske inte vara hans syfte med boken, men i slutändan framstår det ändå så, som att hela boken är en hyllning till den enskilda människans engagemang för andra människor. Solidaritet alltså, vilken grej.

dagensbok.com » Sydafrika

Deon Meyer "Mörk flod"

Similar Posts:

Anna Charlotta Johansson "Sydafrika"

Similar Posts:

Deon Meyer "Kvinnan i den blå slängkappan"

Similar Posts:

Trevor Noah "Frukten av ett brott"

Similar Posts:

Andreas Karlsson "Det nya Sydafrika"

Similar Posts:

Thordis Elva "På andra sidan förlåtelsen"

Similar Posts:

Åsa Foster "Man måste inte alltid tala om det"

Similar Posts:

Damon Galgut "Bedragaren"

Similar Posts:

Nils Resare "Mutor, makt och bistånd"

Similar Posts:

Håkan Thörn "Solidaritetens betydelse"

Similar Posts: