Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Först i boken presenteras aktörerna i frågan (här borde kanske ännu fler aktörer funnits med och även samtligas fotografier – foton av en del av dem presenteras först senare i bildsektionen), men presentationerna ger en bra och överblickbar grund att stå på, de är kortfattade och relevanta. Därefter berättar Odelberg i kronologisk ordning om vad som hände dag för dag. Han väljer de datum då det hände viktiga saker som har med frågan att göra. Första valda datumet är 29 september 1911. Det utspelar sig i Stockholm:

Statsminister Arvid Lindman stod på perrongen och tog emot då tåget med den kungliga vagnen rullade in på Stockholms Central. Gustav V kom från älgjakt i Skåne. Det var fredag morgon den 29 september 1911. Rösterna i andrakammarvalet till riksdagen hade räknats. Valet var historiskt. Det första i Sverige enligt principen en man en röst (med betoning på en man eftersom kvinnorna inte omfattats av rösträttsreformen). Resultatet rörde om.

I sin bok använder sig Odelberg av ett rikt källmaterial, både publicerat och opublicerat. Försvarsstriden skildrades, förutom i de offentliga trycken, även mycket i tidningar, och personers mer privata tankar om den framställdes i dagböcker, memoarer och brev. Dessa tankar använder han sig också av. För att få berättelsen riktigt fängslande har Odelberg även, som han skriver i sitt förord, förvandlat indirekt anföring i källmaterialet till direkta repliker och replikskiften. Dessa repliker och tankar, tillsammans med en viss dramatiserad framställning totalt sett, gör boken mycket fängslande:

Fyra dagar efter konseljbeslutet om F-båten, den 19 december, sköt en man upp porten till Norra Blasieholmshamnen 5B, gick uppför trapporna och ringde på dörren med skylten Doktor Sven Hedin […] Mannen som ringde på hans dörr hade inte träffat Hedin tidigare och hans ärende var delikat. Hur skulle den store upptäckaren reagera? Det gällde att lägga orden rätt.
- Major Gabriel Hedengren vid generalstaben, presenterade han sig då han blivit insläppt. Jag anhåller om ett förtroligt samtal med doktorn.

Läsaren kan nästan tro att boken är ett inlägg i den nuvarande försvarsdebatten, 100 år senare. Men Odelberg förklarar att så inte är fallet, det är en slump att den sammanfallit med boken. Att Bondetåget genomfördes för 100 år sen, den 6 februari 1914, gjorde att boken snarare blev en jubileumsbok. Men Med kungen som verktyg skrevs egentligen som ett komplement till Odelbergs stora biografi om Sven Hedin: Äventyr på riktigt. Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Hedin spelade en stor och avgörande roll i den stora försvarsstriden och för Bondetåget, trots att han själv inte var politiker, och detta fick i sin fulla detaljerade helhet inte plats i biografin, därav denna nya bok. Om Hedins för omvärlden obegripliga stöd för Nazityskland har Odelberg också utförligt berättat om i en separat bok.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• Vecka 15: patchad prosa

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria
• Hemma hos August en oktobereftermiddag
• En frisk, skön galenskap
• Stillsamt överskridande noveller

De kvinnliga nazistsympatisörer som var författare gjorde till sin uppgift att förmedla den nazistiska ideologin till läsarna, de presumtiva anhängarna, vilka i detta fall huvudsakligen utgjordes av kvinnor. Det är om dessa författare och deras texter som denna studie handlar.

När den nazistiska rörelsen växte fram under 20- och 30-talet var den en närmast totalt manlig rörelse. Man hyllade manliga hjältar och manliga ideal. Ledarna bestod uteslutande av män, och kvinnor deltog sällan i offentliga sammanhang. Historikern Heléne Lööw, som Bibi Jonsson hänvisar till i Bruna pennor, menar att ett av nazismens grundläggande drag är just att hävda mannens överordnade ställning gentemot kvinnan. Ändå anslöt sig kvinnor, naturligtvis i Tyskland men också i viss utsträckning i Sverige, till denna rörelse och arbetade för att driva dess politik – en politik som alltså vilade på grunden att kvinnan inte är mannens jämlike. Detta var kvinnor som propagerade för att kvinnor som grupp skulle befrias från det politiska livet och istället helhjärtat tjäna sitt land inom de tre områdena Kirche, Kinder, Küche (Kyrka, Barn, Hushåll).

Varför anslöt sig kvinnor till en tydligt antifeministisk ideologi? Vad var det som lockade i den konservativa synen på kvinnans roll i samhället? Det är några av frågorna som drivit litteraturprofessor Bibi Jonsson att analysera samtida litteratur, det vill säga litteratur utgiven under 20- och 30-talet, skriven av svenska kvinnliga författare. Utifrån viljan att ta reda på om det under den här tiden fanns någon kvinnlig nazistisk litteratur i Sverige, analyserar hon så väl politiska pamfletter som skönlitteratur, och så väl barn- som vuxenböcker. Även om fokus ligger på författare som haft en tillhörighet i eller uttalad sympati för nazistiska organisationer, så ingår även verk där författaren inte haft uttalade nazistsympatier, men där litteraturen ändå kan läsas som färgade av nazistiskt idéinnehåll.

Formmässigt förenas mycket av den nazistiska litteraturen i studien genom att ligga mycket nära eller inom melodramens gränser, med dess dramatiska händelseutveckling och starka stilistik avsedd att påverka läsaren känslomässigt. En komponent som ger litteraturen sin nazistiska tendens spårar Jonsson i hur rastemat behandlas. Att litteratur från den här tiden har rasstereotypa karaktärsskildringar, eller schablonmässiga beskrivningar av judar eller romer, är i sig inte nog för att den ska kunna kategoriseras som nazistisk. Men den nazistiska litteraturen bar nästan alltid på detta rastema. Andra komponenter, som i sig själva inte kan definieras som nazistiska men som ingick i den nazistiska litteraturens konstruktion, är, menar Jonsson, särartshävdande och moderskult.

Jonsson ger i sin studie en gedigen redogörelse för den nazistiska rörelsen i trettiotalets Sverige, hur den kommer till uttryck både som utopi och som reell politisk agenda. Likaså kartlägger hon olika nazistiska nätverk, publikationer, skribenter och kritiker, samt förklarar det nazistiska idéinnehållet och dess relation till det svenska folkhemsbygget. Det är för mig, som inte tidigare hittat en ingång till nazismens historia, inledningsvis fruktansvärt fängslande. Redogörelsen ger mig sammanhang, aha-upplevelser och får mig att ställa nya frågor. Jonsson använder Alma Hedins dagboksanteckningar från sina många besök i Tyskland, tillsammans med sin bror Sven Hedin, som en slags röd tråd genom texten. Det fungerar väldigt bra. Men när analysdelen tar sin början blir jag tyvärr en smula vilsen.

Totalt ingår 35 titlar i studien. Ett stort antal olika skribenter står bakom dessa. Det är här jag får problem. När Jonsson presenterar sin analys gör hon det uppdelat dels efter olika författarskap, dels efter olika teman. Det gör att allt vävs samman – i texten kastas vi mellan jämförelser av karaktärsskildringar i en författares olika verk, mellan olika teman, mellan texten i sig, hur den mottogs av samtida recensenter och hur den relaterar till andra författares verk. Jag tappar snart fotfästet och minns inte längre kronologin eller vem som nu var vem av alla de namn som det hänvisas till. Dispositionen av analysen är det som brister i den här studien, vilket jag också misstänker är anledningen till att jag upplever den som väldigt ‘framtung’ – jag har helt enkelt mer glädje av den teoretiska genomgången inledningsvis än av själva analysen avslutningsvis.

Detta till trots är det en bok som uppmärksammar kvinnornas del i att sprida de nazistiska idéerna, och som därmed tillför ett annars relativt outforskat perspektiv. Riktigt intressant är Jonssons avslutning i vilken hon presenterar en alternativ läsning av den kanske mest namnkunniga svenska nazistiska författarinnan, Annie Åkerhielm, där tendensen i en av hennes mest lästa romaner kan tolkas som kvinnoemancipatorisk snarare än traditionellt antifeministisk.

Att kvinnor engagerade sig i den nazistiska rörelsen framstår även efter analysen som paradoxalt. Ja, Jonsson hävdar rent av att det inom nazismen inte gavs någon plats för kvinnor. I skönlitteratur och pamfletter hyllas kvinnan för sin moderlighet, men hon ges alltid en biroll på mannens väg mot den sanna nazistiska övertygelsen eller livsvalet. Kvinnan förstås som i första hand potentiell mor, som en funktion av sitt kön, och i andra hand som en representant för den ariska rasen. Hon är sitt kön före sin ras. Jonsson avslutar genom att kommentera detta:

En nazistisk kvinna skulle enligt detta resonemang vara i högre grad kvinna än nazist. Med denna logik skulle det överhuvudtaget inte finnas någon nazistisk kvinna. Som jag förmodade inledningsvis ger inte heller nazismen utrymme för någon sådan: en nazistisk kvinna har inte något existensberättigande och heller ingen existensform.

Och ändå verkade de lojalt i de nazistiska leden, dessa kvinnor utan existensberättigande bland sina egna. Nog är det intressant!

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Lärdomar från avgrundens kant
• Salongskvinnor i skuggan

Förordet är så torrt att det nästan blir komiskt. Det handlar mest om en gammal konferensbyggnad där bokens forskare träffats. Därefter följer en rad svenska Japan-resenärer, upptäcktsresande, diplomater och forskare, fram till ungefär mitten av 1900-talet. Det är lite synd att den slutar just där. Jag hade gärna velat veta hur andra världskriget, och den återuppbyggnad och ekonomiska framgång som kom efter, påverkade föreställningarna kring landet.

För den som intresserar sig för denna mer moderna historia blir istället Ingemar Ottossons avsnitt om Japans öppnande – med den talande underrubriken ”Att framtvinga ett vänskapsavtal” – en oväntad bonus. 1930- och 40-talens aggressiva japanska politik framstår som något mer begriplig i skenet av de koloniala erfarenheterna. Att också Sverige tog, om inte alltid praktisk så ideologisk, del i denna koloniala version av ”frihandel” visas av de planer på en militärdiplomatisk expedition till Japan som Ottosson undersökt. ”Den som inte ville bli fri skulle tvingas”, som han så träffsäkert uttrycker det.

Alldeles enbart resenärer blir det nu inte. Elisabet Stavenow-Hidemark skildrar, om än på ett ganska stolpigt sätt, japonismen, den Japan-inspirerade stilriktning som var på modet på i slutet av 1800-talet. Lars Vargö skriver, delvis kritiskt, om de skönlitterära översättningar som gjorts från japanska till svenska – men ofta, med varierande resultat, via engelska – och Aasulv Linde om en på 1930-talet flitigt översatt frireligiös japansk författare.

Bitvis är det som sagt väl torrt, men inte på ett otrevligt sätt. Här finns visste en del att hämta om lite av varje. Mest minnesvärd bekantskap är utan tvivel Gustaf Oskar Wallenberg, odiplomatisk diplomat med ambitioner som föranledde rådet att med sina kollegor som ledning göra lite mindre. Av allt som sagts som det mytomspunna landet i öster – här är exempelvis högervännen Sven Hedins lovtal över plikttrogna japanska soldater i början av 1900-talet något som fastnar i minnet – kan det passa att den charmerande missförstådda diplomaten får sista ordet med sin beskrivning från 1906. Japanerna, menar han, är

ett framåtsträvande kulturfolk, som genom sin ungdom, sin kraft och sina initiativ tvifvelsutan bör kunna ge vårt folk och vårt land åtskilliga gagneliga impulser. Vi ha helt säkert åtskilligt att lära af det duktiga japanska folket ur både kommersiell och kulturell synpunkt.

Det kunde de senaste decennierna nog hålla med honom om.

Similar Posts:

• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Färgsprakande och tankeväckande
• Nya vindar i Japan
• Ve den stackars pendlaren