Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! eller exempelvis Dahlströms Den galopperande svensken lider brist på det möjliga och omöjliga. Särskilt inte det sistnämnda. I båda böckerna finns ett överflöd av upptåg, utsvävningar, galenskap, annat, spektakel, skälmar, lustigkurrar, gynnare och minnesvärda karaktärer i allmänhet. Ta bara Wasa Bergman, den galopperande, som fastslår att varken politiska system, ideologier, filosofier eller religioner leder någon vart och att det inte blir någon

kärlek på vår planet förrän människan öppnar sig fullkomligt för operamusiken. Jag tar därför tillfället i akt att rekommendera världens regeringar att – om nödvändigt med våld och militär hjälp – tvinga massorna till Operan. De kommer där att erbjudas FRÄLSNING, KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI, genom att lyssna på operamusik. Min operamusik! Jag rekommenderar också F.N att skänka Det Kinesiska Folket 900.000.000 resegrammofoner och fem operaskivor per medborgare innan det är för sent. Företrädesvis mina kompositioner.

Stanišić begagnar sig inte av det underskattade knepet att gå lös med versaler och överlag är tyglarna litet stramare hållna. Påhitten är emellertid inte färre om än inte lika vrickade. Jag menar, hur toppar man en skildring av hur kalkoner används som luftvärnsammunition?

Boken inleds med att en person med ett namn som skulle göra sig väl på en schweizisk backhoppare – Ferdinand Klingenreiter – skall genomföra ett trollerinummer. Backhoppare är han ingalunda vid sidan av sin hobbysysselsättning utan arbetar på ett sågverk. Ett familjedrivet sådant. Kanske slutar trolleriet lyckligt, kanske inte.

Är ni en sån filur som alltid kommer på avvägar när ni pratar? Där samtalspartnern hinner gå och brygga kaffe, bädda sängen och operera nageltrång med nageltång utan att missa något väsentligt. Ni skall förklara vägen till en vilsen bilist och slutar med att berätta om fan och hans moster.

När vi ändå är inne på Operan:

Han påminner mig om den enda operan jag sett, jag minns inte längre vilken det var, det var långt innan jag kom hit, i slutet dör någon av en skottskada, men inte på en gång, han dör länge, det är en sådan där vilja dö-död under vilken det fortfarande sjungs om livet, frukt-ans-värt och vackert. Avsked från älskarinnan, avsked från brodern, från en blomsterförsäljare, från en häst och så vidare. Och just som man börjar ignorera den döende en smula, blir varse den sena timmen och funderar på allt man måste uträtta i morgon, då kommer döden! Men inte slutet. En annan böjer sig nu ned över honom, hans mördare förmodar jag, men jag vet inte säkert, för i skottögonblicket var det ett enda stort och dessvärre också dansant huller om buller, och han skrålar ännu en aria ur sitt blodiga bröst, först därefter är det över. Trodde du ja! Den döde slår upp ögonen, antingen spelade han bara död för att kunna lyssna till sin motspelares sång i lugn och ro, eller så kastar han sig strax som en zombie mot hans hals och sliter ut adamsäpplet. Men nej. Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ”Skjut en gång till!” vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det hela är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur kan de toppa det efter pausen?

Jag ber om ursäkt för det långa utdraget som antagligen också bryter mot någon sådan däringa copyright.

Jag gillar när det svävar ut och utsvävningar i allmänhet. Jag är svag för det här. Hade jag skrivit en roman skulle jag skriva såhär. Alltså försöka skriva så. Det där med att skriva romaner verkar tekniskt och svårt och gör antagligen bara ont när man försöker och efteråt är det bara gråt och tandagnisslan över de orättvisa recensionerna.

Boken består i olika berättelser, men Mo och berättarrösten dyker upp flera gånger. De vadar exempelvis ut till en flotte där någon sorts välgörenhetstillställning går av stapeln. Allt för att Mo skall komma i samtal med en kvinna han fattat tycke för. Själva vistelsen ute på flotten får mig att skratta. En styrka hos Stanišić är hans förmåga att skildra sociala situationer på ett smart och samtidigt träffande vis. Det är vänligt, gladlynt och empatiskt. Hjärtat har han på rätt plats.

Samma Mo och berättarröst hamnar sedermera i Stockholm och närmare bestämt Södermalm. De bevistar en vernissage, planerar en stöld av det surrealistiska huvudverket och lyckas under spektakulära former och i bara farten knycker de en machete från ett pizzahak. Lösensumma utkrävs men det hela slutar inte riktigt som det var tänkt.

Jag vill verkligen gilla boken eftersom … ja, jag gillar tillvaron när den inte är så stringent eller ens rimlig. Hur tråkigt vore inte det? Är inte det rimligt så säg! Och nog gillar jag den men jag måste jag erkänna att den ibland blir snudd på tradig. Inte ofta, nej, men någon gång. Jag kan inte förklara varför så jag avstår företaget. Det är som det är med det, men läs för Guds skull, det är underhållande och samtidigt oväntat klarsynt!

Similar Posts:

• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• En dåligt förvaltad idé

Lite samma sak är det med biografin Hunter av E. Jean Carroll. Den förtrollar och hugger tag och är omöjlig att lägga ifrån sig, även om både objekt, handling och stundtals även stil är provocerande. Stundtals undrar jag hur mycket som egentligen är sant. (Men inser att det finns bildbevis i form av fotouppslag…)

Hunter S. Thompson växte upp i Kentucky. Han var redan som barn en bråkstake av sällan skådat slag.

Beargrass-ån var en betongkulvert som gick genom Louisville. De svarta grabbarna brukade gå dit och vi lade oss i bakhåll för dem. Vi hade luftgevär. När de kom gående längs ån sköt vi på dem. Och det som hände var förstås förutsägbart. De kom ångande upp från ån och de var mycket större än vi. De var ju svarta och vi sprang skrikande och tjoande som galningar hem till Walter Kaegis hus och låste dörren. Vi gömde oss där.
Av det blev det Huntermytologi. ”Vi går ner till ån och skjuter dom!”

- GERALD TYRRELL, känd som ”Ching”, barndomsvän till HST; före detta vice vd på bank; delägare i Dickensgruppen, en litterär agentur i Louisville

Som vuxen blev Thompson journalist och författare, och han är kanske främst känd för att ha uppfunnit en ny typ av journalistik, kallad gonzojournalistiken. Gonzo kan kategoriseras som en journalistik som sätter det subjektiva före det objektiva. Att förmedla en känsla genom en viss stil blir viktigare än att återge korrekt fakta. Hans genombrott innan romanerna var en journalistisk bok om Hell’s angels. Men utöver det rent produktiva är Thompson minst lika känd för sin hängivenhet åt droger, alkohol och skjutvapen. En destruktiv hype skapades kring honom i och med romanen Fear and loathing in Las Vegas (1971) och växte genom de olika skandaler han försatte sig i fram till självmordet 2005.

Hunter kom ut 1993 första gången. Den inleds med en kort notis som förklarar att en kvinna har återfunnits i Thompsons avloppsbrunn. Sedan är det denna kvinna som fungerar som berättelsens jag, författarens alter ego. Hennes berättelse varvas med intervjuer av diverse personer som kommit i kontakt med Thompson genom hans liv. Berättarstrukturmässigt en riktig hit för en biografi, ska tilläggas.

Miss Laetitia Snap är fågelskådare och har från början kommit för att studera Thompsons omtalade påfåglar. Ganska snabbt utvecklas dock det hela till en kärlekshistoria, och Snap sugs med hull och hår in i det Thompsonska nästet. Jag har alltid tyckt om när berättarrösten av olika anledningar är påverkade och stundtals alltså icke tillförlitliga av en eller annan orsak. Här påverkas till exempel radbrytningen vid ett tillfälle av att jaget tvingas till obekväm klädsel och inte kan producera längre stycken i sträck. Ibland har miss Snap blivit nerdrogad. I ytterligare stycken blir jag som läsare skeptisk till hennes oreflekterade kärlek gentemot objektet.

Jag älskade honom, så ostronsugande, kolasnortande, pillerknaprande, gräsrökande, whiskydrickande, lsd-ätande, pistolbeväpnade, stinkfingrade, fortkörande karl han var. Sannerligen. Ett stycke manlig poesi! Hur jag darrade i Chappys restaurang när jag såg Doktorn slita ett ostron från dess skal, det genom tabascosås, den gröna, och tomatsås och lyfta hela röran till sin mun, följd av en näve smörgåskex!
När en bra låt spelades ropade Doktorn till restaurangchefen att han skulle höja volymen. Restaurangchefen sänkte volymen och skrek: ”Vad vill du, Hunter?” Och Doktorn ropade glatt: ”Höj! Höj!”
Det var vår förlovningsmiddag.

Jesper Högström skriver för Expressen (2011-01-31) att han förstår bokhandlarna som inte köper in Hunter, som han tycker är bland annat ”genuint oläsbar på samma sätt som stora delar av Thompsons egen produktion är.” Jag håller med. Inte om att boken är oläsbar, men att den stundtals har både riktigt låg litterär kvalitet, och faller till föga för ett oreflekterat hyllande av Thompson, där citaten av både han själv och de intervjuade mer liknar slapsticks i sin utformning än något annat.

Men i min mening är detta vad som gör boken till den fantastiska upplevelse den faktiskt är. Förvånande nog, ska sägas, godtar jag den litterära tveksamheten, då jag rycks med i det galna och halsbrytande. Jag läser på av ren underhållning och i skrämd fascination. ”Bullrandet, poserandet, knarkandet och vapenbögeriet är ett självändamål på ett sätt som är lika oemotståndligt för vissa 19-åringar (jag erkänner!) som omöjligt att återvända till när man väl vuxit från det. Där tillhör han samma kategori av pubertalt bombastiska författare som Kerouac, Bukowski och Sture Dahlström,” skriver Högström.

Då sträcker jag väl på nacken då, stolt att få vara nitton ibland…

Similar Posts:

• Hunter S Thompson död
• Fångad av friheten
• Naivt men rätt charmigt
• Kom igen, det svänger ju!
• Inspirerande är en underdrift

Erik Svenningsson är kringresande musikforskare. Hemlandets sociala kyla gör honom sjuk och han kommer till Sydamerika för att tina upp. Av misstag ropar han in en utauktionerad hjulångare, inklusive manskap. En flodresa inleds och strax slutar verkligheten att bete sig som den brukar. Svenningsson minns sig slå en ohövlig kusk, men piskrappen återfinns på hästen. Han besöker en konsertsal som plöstligt släcks och töms på folk. En bakbunden man dyker upp på hjulångaren, han ser ut som huvudpersonen och påstår att han är kapten. Eller är det bara som Svenningsson inbillar sig? Detta är romanens bärande grepp: berättarrösten med opålitlig verklighetsuppfattning. Lägg till att han hittar ett utdrag av den berättelse han befinner sig i, samt ett slags trippelgångarmysterium mellan huvudpersonen, den bakbundne och författaren själv.

Gör det sig? Jovars. Dahlström kommer väl bättre till sin rätt i ett högre tempo och med det där extra varvet av tillskruvning, men det är intressant att se hur hans fantasi fungerar i ett mörkare sammanhang. Särskilt läcker är beskrivningen av hur hemlandets sociala klimat genererar ett lager av frost på huvudpersonens skinn för att sedan växa och fånga in honom i ett tungt isblock. Likaså scenen där en orkester framför musik på hybrider mellan instrument och en okänd djurart. Och den överväldigande djungelgrönska som väller in över den förvirrade Svenningssons båt blir efterhand direkt otäck. Utan att sätta Stilla dagar på floden i fronten av Dahlströms författarskap får man hoppas att Bakhåll fortsätter sin goda gärning.

Similar Posts:

• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Historien om att inte hålla sig i skinnet
• Plocka upp en fjolårsdebut
• Episoder som roar ibland
• Historien om att knulla sig fram

Visst finns här flera typiska Sture-signum – överdrifterna, urspårningarna, förvridningarna, samhällssatiren, och förstås regelbundna och höga doser av sex. Ett talande scenexempel är när huvudpersonen tar en taxi för att åka utomlands. Både i vanliga livet och i Stures värld börjar taxiresan i ena stadsdelen, i vanliga livet slutar den i en annan stadsdel medan Sture låter den sluta i ett annat land. (Ofta Spanien.) Normala situationers gränser måste alltid överskridas, i detta fallet nationsgränsernas. Plus att det sitter en kidnappad rikemansänka i baksätet. Den kritik jag har att komma med gäller dels att romanens alla bra idéer som verkligen känns sprungna ur den rena skära fantasin är illa förvaltade och inte får komma till sin rätt, men främst tänker jag på huvudpersonen själv. Katten är cynisk, gnällig, osympatisk och har en trist kvinnosyn. Han är inkonsekvent och tycker illa om de rika när han är fattig och tycker illa om de fattiga när han är rik. Ibland är han direkt elak, onödigt elak. Han är oexotisk och lever inte upp till den kreativa hejdlöshet han gör anspråk på. Som en dålig variant på andra Sture-karaktärer, till exempel Den store Blondino hade ju klart spöat Katten på alla områden.

Jag menar inte att en huvudperson måste vara helylle, eller ens det minsta sympatisk, men att jag inte kan heja på Katten i den utsträckning det verkar vara menat att man ska göra. Man kunde invända att nämnda brister borde förmänskliga, men här leder de bara till… oengagemang. Kanske är tanken att ett förfall ska illustreras, hur spänsten och livskraften hos Katten sjunker i takt med att kommersialiseringen och rikedomen stiger. För här har vi också ett Stures signum: frågorna om författarskapets krav och villkor, den orubbliga tron på konstens vikt och värde, att påpeka integritet som ett ideal – ett ideal Sture för övrigt själv levde upp till i verkligheten. Om något är Sture pålitlig när det gäller att vara fri från pretentioner när han sysslar med den tematiken. Det måste jag ge honom, även hos denna roman, där jag tycker att typ 35% av innehållet egentligen anstår monumentet Sture Dahlström.

Similar Posts:

• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Odödlig undergångsfascination
• Ol’ man river

Överhuvudtaget känns Sigurds prosa som att den är lika färgad av böcker han läst som av honom själv. Det känns dock aldrig som plagiat och efter den tröga öppningen är det överlag hyfsat trevlig läsning. Men det tar liksom aldrig fart och berättelsen som trots allt finns förpassas ut i periferin och dess enda funktion blir egentligen att på ett naturligt, om än klyschigt och trist sätt, avsluta historien.

Ett annat stort problem med Paddlaren är att Sigurd uppenbart överskattar sin kapacitet till humor, ibland funkar den, men oftast funkar den dessvärre inte, även här känns Sigurd som en ytterst blek kopia av Dahlström.

Huvudpersonen Simon är en misslyckad skådespelare som, mycket tack vare sin skådespelartalang, lyckas få anställning vid Statens Kulturråd. Han skall där vara med och bestämma var kulturpolitiska anslag skall hamna. Det är detta samt förhållandet till polisen Lisen och vännerna Olof och Roger, samt kanske i någon mån Simons fascination för paddling som är berättelsens drivkrafter, det som skall föra handlingen framåt.

Det är litet synd, för att sätta en karaktär som Simon i den här typen av maktposition är inte en dum idé, den skulle man kunna göra mycket med. Men Sigurd förspiller den dessvärre totalt och gör nästintill inget vettigt med den och för att återge ett citat som karaktären Simon refererar till i boken: "När idén om ett konstverk är större än konstverket självt, då är det inget konstverk". Jag tycker i och för sig att det är ett hyfsat korkat citat, jag betvivlar att det är särskilt ofta en konstnär lyckas omvandla en idé om ett konstverk till något som är större än idén, så i så fall finns det väl knappt några konstverk?

Paddlaren är definitivt inget större konstverk, det är en överlag habilt skriven bok som skulle mått bra av en tydligare idé, eller kanske snarare en klarare uppfattning om hur idén skulle förvaltas, det räcker ju inte med att ha en bra idé, man måste ju ha en idé om hur man skall kunna omvandla den till något vettigt också. Framförallt kan man önska att Sigurd vågat ta ut svängarna inte litet utan mycket mer, nu blir det någon sorts sosse-anarkistisk filosofi som färgar karaktären Simon och han blir till slut en rätt alldaglig karaktär som bara inbillar sig att han är en rebell som står utanför samhället.

Similar Posts:

• Episoder som roar ibland
• Slöseri med din tid
• Ol’ man river
• Gladlynt och empatiskt
• Historien om att knulla sig fram

Han började sin karriär på 60-talet med reseskildringar i beatnik-litteraturens anda. Han har också kallats Sveriges enda riktiga beat-författare.

Det han gjorde på 60-talet försökte Ulf Lundell plagiera på 70- och 80-talen. Givetvis har han aldrig kommit i närheten. Genom Neal Cassadys brev inspirerades Jack Kerouac att uppfinna en ny form av prosa, den så kallade spontanprosan, där man skriver samtidigt som man kommer på vad man skall skriva och alltså inte strukturerar upp och tänker igenom det innan. Prosan blir otvivelaktligen mer levande, smutsigare och oborstad då.

Man skulle kunna påstå att William S. Burroughs tog denna prosa vidare åt ett håll, till någon form av ”stream-of-consciousness-prosa” och Sture tog den vidare åt ett annat håll, mot de totala litterära frispelen. För efter att i början av sin litterära karriär ha skrivit tajta och vackra resesklidringar växte någonting annat fram. Efter att han skrivit Mässingmannen 1965 tog det tio år innan nästa bok, Gökmannen, kom ut.

Gökmannen är en närmast surrealistisk roman, bombastisk och skruvad. De flesta böcker han skrivit sedan dess går i samma tradition och går inte att likna vid mycket annat, huvudpersonerna i böckerna hänger sig ofta åt mer eller mindre vansinniga projekt och är nog mer lika Sture än man skulle tro vara möjligt.

Problemet med de här litterära frispelen är att de är rätt ojämna, det blir för mycket ibland, men som helhet håller de oftast ändå. Jag har dock alltid fördragit hans tidigare böcker Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen. Men även Piruett för kannibaler från 1985 är en favorit, en bok som måste sägas vara en särling i Stures produktion.

Tyvärr visar sig Han log i d-moll vara en av de sämre böckerna jag läst av Sture Dahlström. Den är gissningsvis i stor utsträckning självbiografisk, möjligtvis en aning skruvad, men det behöver den knappast vara med tanke på vem som skrivit den.

Den handlar om Sven Spjut, en tjugoåring i en svensk småstad under andra världskriget som spelar elgitarr och bas på ett hotell och när författardrömmar. Hans ambition är att skriva skoningslösa romaner där kukar är kukar och fittor är fittor, men han tror att dit kommer man först när man skrivit ett tag, det är inte där man börjar.

Det är nog heller inte med Han log i d-moll man bör börja om man skall ta sig in i Stures produktion. Förvisso vet jag att en bekant gjorde det och det fungerade alldeles utmärkt, så till den grad att han nu förmodligen är ett av de största Sture Dahlström fansen som gått i ett par skor.

Jag skulle ändå vilja rekommendera att man istället börjar med en av hans tidigaste romaner, exempelvis En fot i regnbågen. Och ta sig in i Stures litterära produktion bör man, han är en av 1900-talets intressantaste svenska författare. Gillar du exempelvis tidigare nämnda Lundell så bör du absolut läsa Sture så att får du veta hur Lundells böcker hade blivit om han varit en mer begåvad författare.

Sture är en svensk litteraturikon och den produktion han lämnar efter sig är en formidabel litterär skatt som man absolut bör provsmaka och förhoppningsvis få smak för. Det fanns bara en Sture och nu är han död, men förhoppningsvis kommer hans böcker att leva länge än.

Similar Posts:

• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Kom igen, det svänger ju!
• Sture på sparlåga
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Lavin av ord

Frigör fördomarna och upptäck poesin i din omgivning. Den finns där. Överallt. Det menar i alla fall Bob Hansson. Ur ett mer flummigt new age-perspektiv handlar det om att finna sig själv. Spetsa öronen, lyssna, du finns där ute, någonstans. Du och poesin.

I etern existerar en rytm, avvägd för att det som sägs är det vi redan vet. Det som sällan kräver följdfrågor. Poesin står bredvid. Inte bråttom. Inte ens nödvändigtvis UNDERHÅLLANDE. Poesin är inte något du slår på för att slippa titta på din torktumlare.

Har svårt att hitta rätt benämning för Bob Hanssons nya alster, Bräcklighetens poetik. Det är varken lyrik eller prosa. Nej, snarare ett försvarstal för poesin – ett minimanifest för poesin och vad hela den kulturen handlar om. Det är nog poetik helt enkelt. Kände först inte igen poeten Bob som jag lärde känna för några år sedan när han debuterade med Heja världen!. Då var hans poesi fylld av glädjehopp och sköna språklustigheter. Han var en glädjespridare som tog till humorn för att väcka folks medvetenhet. Nu är tonen en helt annan, nästintill cynisk.

Vad har hänt, kan man ju fråga sig. Svaret är nog enklare än man tror: Bob har blivit äldre. Han har i flera års tid turnerat land och rike runt med sin estradpoesi och har då med all sannolikhet mött både goda och dåliga sidor hos människor. Sådant kan påverka vem som helst. Lägg därtill ett krossat hjärta och killen som du trodde dig känna har plötsligt genomgått en metamorfos.

Till en början fick jag för mig att det var en poetisk självbiografi Bob knåpat ihop. De första kapitlen är på sätt och vis av gardellskt karaktär, fast i en mer avskalad version, men med ett snarlikt tema: taskig skoltid med utanförskapet som en ständig plågoande. Tyvärr får man inte en riktigt ordentlig inblick i den här världen, för snart tar en alldeles för uppenbar samhällskritik vid och knäpper en på näsan. Den stilen diggar jag inte. Vad hände med den humoristiska men listiga poesin som har en tankeväckande undermening?

Men nåväl, det är trots allt inte samhällskritiken som står i fokus här, utan det Bob försöker göra är att ge oss en öppen och okonstlad bild av poetens och poesins tillvaro. Givetvis plockar han fram sina gamla husgudar Ginsberg, Whitman och Öijer. Och icke att förglömma: Sture Dahlström.

Tanken är bra, resultatet godkänt, men jag förstår ändå inte varför inte Bob passar på att orera om det här på den scen han behärskar bäst, nämligen estraden. Det är där han har störst chans att få de oupplysta att lyssna. Nu lär han inte göra sig hörd. I alla fall inte i någon större utsträckning.

Även om Bob åtminstone pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa nya texter, borde han ändå hålla sig till sin mjuka och träffsäkra poesi han lyckats leverera så många gånger tidigare. Hans svenske kollega Öijer står redan för de mer dystra tongångarna, det räcker.

Uppmuntrar dock gärna Bob att våga löpa linan ut och försöka slå sig in i den skönlitterära genren. Han har samma stil- och rytmkänsla som Dahlström, och det mina vänner, det räcker långt.

Similar Posts:

• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Allt guld glimmar inte

Sexus, i Sverige indelad i två delar, Sexus 1 och Sexus 2 ingår som första delen i trilogin Den rosenröda korsfästelsen och kan betraktas som en enda bok. Romanernas självbiografiska handling byggs upp av episoder ur Millers liv som en fattig New Yorkbo. Han driver runt, arbetar då och då, knullar, super, träffar vänner, lånar pengar drömmer och försöker leva ett liv som han själv bestämmer över. Det hela kanske inte låter så märkvärdigt men Miller trollbinder sin läsare med ett språk och en fantasi som förvandlar den mest gråa vardagen till ett paradis.

Varför våran svenske beatförfattare Sture Dahlström då och då dyker upp framför ögonen på mig är fullständigt logiskt. Miller var nämligen en av föregångarna till beatförfattarna och hyllad av bland annat Dahlström. Samma vitalitet, törst efter liv och rörelse samt orädsla att kasta sig in i vilken situation som helst utan livlina återfinns hos de båda herrarna. Miller själv bär huvudrollen i de båda Sexus-böckerna och han lyckas med detta genom att bevara sitt lugn och perspektiv på tillvaron. Att kunna röra sig mellan utsvävningar som landar i poetiska visioner om sex, kvinnor och livets mening och däremellan, rakt upp och ner, beskriva vardagens bittra verklighet i rännstenen gör att romanen biter sig fast i minnet.

Miller fastande också i censuren i början av sitt författarskap. Namnet på de båda romanerna Sexus 1 och Sexus 2, gör att man men reptilhjärnan instinktivt rycker på ögonbrynen, vilket i förlängningen gjorde böckerna något svåra att bli accepterade i 50-talets USA. Att ingående beskriva ett samlag med både den ena och den andra kvinnan och ibland en trekant var en aning djärvt. Det kan tyckas självklart att inte tacka inte nej till ett ligg om det serverades på ett hett fat mitt framför ögonen. För Miller var det lika självklart och naturligt att inte utelämna en sådan händelse i sitt berättande om den verkligen inträffat.

Miller gav fan i konventionerna och berättade om sig själv och det liv han ville leva. Om någon vid sidan av tog illa vid sig av hans sätt att skriva så var det dennes problem. En käftsmäll kan ibland väcka liv i en. Få en att fundera över vad som verkligen är av betydelse och vad som är trivialt. Jag tycker Miller delar ut käftsmällar i smyg, jag vet aldrig när en högerkrok ska smeka mig över kindbenet, men det känns skönt när den kommer.

Similar Posts:

• Kom igen, det svänger ju!
• Voi vittu vilken störtskön lektyr!
• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Historien om att inte hålla sig i skinnet

För alla oss som redan betat av den mindre finare litteraturen (även den s.k. erotiska litteraturen), där just Dahlström, Henry Miller och många andra "snuskförfattare" sagt sitt för länge sedan, är inte Fittor något överraskande, än mindre banbrytande. Det är simpel anatomisk fakta som vävts in i snitsiga metaforer och liknelser, poetiska rosknoppar som å ena sidan imponerar på en litterärt och å andra sida smeker ens köttsliga lusta.

Det är en väsentlig skillnad på porr och erotisk litteratur. Porr är banalt. Erotisk litteratur är tankeväckande. Även om en del av Juan Manuel de Pradas noveller/essäer, med viss revidering förstås, skulle kunna få en och annan tusenkronorshonorar i porrblaskorna, så spelar han i en helt annan division än porrnovellisterna; han är medveten om vad han gör. Han är smart.

Det märks tydligt att det som bara så sent som för några år sedan var tabu, idag är accepterade diskussionsämnen såväl i media, skolor och de svenska folkhemmen. Till och med Bibelkommissionen insåg förändringarnas tid när de inte längre ifrågasatte Höga visans plats i Bibeln. Bra. Erotik är just inget annat än erotik: naturens självklaraste lag.

Till skillnad från de klassiska snuskförfattare skyddar sig de Prada bakom sitt välpolerade akademiska hölje, där kan han ostört briljera med sina litterära kunskaper och därmed undkomma de flesta naiva ultrafeministers klor. Detta är lite trist, novellerna/essäerna kan emellanåt kännas något tillgjorda. Detta innebär dock inte att de Pradas bildspråk är trist och tillgjort. Nix, inte det minsta. Han har ett härligt lekfullt språk som, när tillfälle ges, inte drar sig för att knäppa moralkakorna på näsan.

Voi vittu, de Pradas lilla fittprojekt (som först var avsedd endast för hans närmaste vänner) är i allra högsta grad störtskön lektyr – en bok som borde ligga och fläka ut sig på var och ens soffbord. Skrattade och myste om vartannat när jag läste de olika kapitlen, med de lätt provocerande rubrikerna "Okända kvinnors fitta", "Tugga på fitta", "Änkors fitta" osv osv.

Elitistiskt eller limbiskt fittänkande? Vilket som. Spanjoren de Prada låter oss följa med på en resa från Antikens marmorstatyers fittor fram till dagens industriella och kodade fittor. Det är vackert. Jag kan inte mer än ge de Prada en klapp på axeln och be alla er andra, fittor som kukar, att dra ner byxorna för att skåda poesin som gömmer sig där nere – under midjan.

Similar Posts:

• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• För mjäkigt och tantigt
• Tema: Erotik
• Poètes maudits

Efter ett litet tveksamt steg in boken så möts jag av ett inte lika tveksamt hugg från storgäddan, glupska gaddar som biter tag i mina läsglasögon. Paasilinna är vital, rejäl och rakt på sak när han berättar en historia. Romanen i fråga är en enkel berättelse som inte behöver förklaras alltför ingående. Kort sagt den är fri från krusiduller och ska nog kunna tilltala de flesta.

Det pensionerade lantmäterirådet och före detta pansarsoldaten vid namn Taavetti Rytkönen står någonstans mitt på en gata i Helsingfors och funderar varför han just står där, och varför han har en massa pengar i händerna. Som tur är dyker det upp en taxi, Seppo Sorjonen är chaufför och Rytkönen kastar sig in i bilen och beger sig ut å äventyr. Lika snabbt som de två herrarna börjar känna en viss kamratskap börjar Sorjonen ana att Rytkönen lider av någon typ av minnes förlust kanske åldersdemens.

Under några månader reser sällskapet runt i Finland i ett högt tempo. De bor på hotell, träffar Rytkönens gamla kamrat Mäkitalo från kriget, ödelägger en hel bondgård, stöter på Balkan bor och fäller en hel flock tjurar med gevär som förvandlas till välsmakande korv och ångande grytor och så dricks det en hel del värmande sprit. Trots att Rytkönens tilltagande demens hotar hela äventyret så fullbordas det.

Romanen påminner mig stundtals om vissa av Sture Dahlström böcker. Det planlösa resandet som kan leda till precis vad som helst, och som dessutom håller bekymmer på avstånd är tilltalande. Stundtals känns det som Paasilinna kanske suttit för länge i bastun och ur sin fantasi funderat ut de mest legendskapande skrönor som går att uppfinna. Och det är just vad det hela handlar om, att se och göra det som är intressant i livet. Blandningen av gamla och nya generationer och kulturer och att få det hela framstå som fullt naturligt lämnar en trevlig känsla inom mig.

Similar Posts:

• Ett tryggt författarskap
• Fansen lär inte bli besvikna
• Mitt liv som död
• Män om män för män
• Luftskepp med för tung barlast