Hess och Legionärerna hör tematiskt ihop och kretsar kring sådana problem som efterforskning, värdering och återgivande av fakta. Ytterst handlar de om undersökarens förhållande till sanningen.

Legionärerna granskar en uppslitande politisk kris vid andra världskrigets slut. Sovjetunionen krävde att Sverige skulle utlämna balter som hade flytt till Sverige, men som under kriget hade stridit i tysk uniform. Självmord och självstympningar förekom bland männen som försökte förmå svenska myndigheter att ignorera de ryska kraven. Totalt 167 personer utlämnades till ett ovisst öde. I förordet till romanen skriver PO Enquist:

Jag har försökta att ända in i små och betydelselösa detaljer hålla mig till verkligheten: har jag misslyckats beror det mer på oförmåga än på intention.

Lite längre ner i förordet fortsätter han:

Min avsikt var att ge en helt objektiv och exakt bild av denna i svensk samtidshistoria helt unika politiska affär. Jag har, som kommer att framgå, misslyckats med att ge en objektiv bild. Jag tror inte denna objektiva bild är möjlig att ge.

Det är alltså den undflyende sanningen romanens undersökning handlar om. Sanningen med stort S gäckar oss i all sin komplexitet. Med tidens gång faller glömskan över händelseförloppen. Ögonvittnena går bort och kvar blir fragment av primära källor, motstridiga partsinlagor och kanske desinformation.

Men de citerade meningarna fastställer också något annat: det sker en utveckling där, eller hur? Det är en utveckling hos undersökaren själv. PO Enquist går in i sitt projekt med intentionen att vara ”helt objektiv”. Kanske är det naivt och när undersökningen är klar har han vunnit insikten att det inte är möjligt att nå den fullkomliga Sanningen. Det är nedslående: ett misslyckande, som han uttrycker det. Men insikten är också viktig för vem som helst som försöker sig på berättandets konst i någon form – och därmed en framgång.

I såväl Hess som Legionärerna framträder undersökaren själv. Ett jag, en berättarröst, som är både ett nödvändigt ont, en möjlighet och – anar man – själva poängen med Enquists undersökning.

Romanen Hess skildrar en slags man, kanske nazisten Rudolf Hess; kanske den fiktive Robinson Crusoe; kanske undersökaren själv. Den är en avgörande förlöpare till Legionärerna. Berättarrösten tar stor plats:

Jag vill också i detta sammanhang bestämt ta avstånd från dem som hävdar att forskaren själv ej bör synas i sin avhandling, att han bör inta en underordnad roll och ej genom beskrivningar av sig själv, genom kommentarer eller värderingar under anknytande till sin egen (forskarens) situation sätta sig själv i förgrunden (…). Forskarens bakgrund, uppväxt, sociala förhållanden, glimtar av hans vardag, diskussioner av hans värderingar – allt måste föras till bilden, för att få denna slutligt avrundad och klar: som en pärla, frestas jag säga.

En synlig undersökare har den fördelen att läsaren kan värdera honom eller henne, åtminstone delvis. Helt kan förstås ingen författare eller journalist vara medveten om sina egna underliggande fördomar. Men att alls föra dessa resonemang, och att göra det öppet, är förtjänstfullt. Steve Sem-Sandberg och Svetlana Aleksijevitj är två andra författare som är transparenta i sina undersökningar.
Parallellt med sitt författarskap var PO Enquist kulturjournalist på Expressen från 1966. Här skrev han om alla möjliga slags ämnen: IB-skandalen, Sovjetkommunismen, terrordåden vid OS i München och Norrmalmstorgsdramat. Han recenserade både litteratur och teater.

Den 18 februari 1991 publicerade Expressen en bilaga på temat ”Fem år efter Palme”. PO Enquist skrev under rubriken ”Gåtorna på Sveavägen” om förundersökningens misslyckanden. Typiskt för sitt undersökandeideal hade han då noga synat den flyktväg som åklagaren hävdade att den åtalade Christer Pettersson använt:

Den snabbast möjliga vägen, teoretiskt, går öster/söderut via någon av tvärgatorna till Tunnelgatan. Den kortaste via Malmskillnadsgatan, tar mig själv, när jag småspringer den, 21 minuter. Den är dock föga trolig. Och allt eftersom flyktvägen går längre in efter David Bagares gata växer Petterssons alibi närmast lavinartat. Också på åklagarens premisser.

På plats, skärskådande sin omvärld, men även sig själv – sådan var PO Enquist. Nu har han gått ur tiden. Må han vila i frid.

Similar Posts:

• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Undersökningens process först och främst
• Mänskligheten på andra sidan
• En terrorist nära dig
• Friheten i en liten bur

Förförståelse, hur tampas man med den? Fallet Woyzeck är världsberömt, förevigat av Georg Büchner som skrev ett ofullbordat drama utifrån förhörsprotokollen, ett verk som sedermera avslutats av andra författare och dramatiker och som blivit spelat såväl som teater som opera.

1979 gjorde Werner Herzog en filmatisering. Detta verk är något jag i det längsta släpar med mig genom läsningen av Steve Sem-Sandbergs Augustprisnominerade roman W.

Klaus Kinski spelade ångestriden mördare i Herzogs film. Det är Kinski jag har på näthinnan när jag börjar läsningen. Förförståelsen stålsätter. Hela jag går i beredskap för en klaustrofobisk nedstigning i den mänskliga ondskans meningslösa bottenslam.

Men det visar sig leda fel. Visst, svärtan finns där såklart, men färden går horisontellt över oändliga vidder. Romanen följer soldaten Woyzeck på stäppen i Napoleons krig mot Ryssland. Snart glömmer jag Kinski. W övergår i något ansiktslöst, hans känsloliv framträder desto klarare och finner en plats i mig.

Den andra förförståelsen gäller mordet och mer specifikt motivet. Varför mördade Woyzeck Woost? Det framstår som en allt överskuggande fråga. Han är en av de första grundligt utredda brottslingarna. Myndigheterna försökte gå till botten med spörsmålet om Woyzeck kunde anses ha varit tillräknelig vid tidpunkten för illdådet.
Personen som skrivs fram är redan från början i uppförsbacke i sin längtan efter vänskaplig värme, mänsklig gemenskap och kvinnors leenden. På något sätt lägger han alltid krokben för sig själv. Försöken som först verkar bära frukt, slutar alltid i skamfyllda misslyckanden.

Under fälttåget mot Ryssland utsätts soldaterna för den brända jordens taktik. Civilbefolkningen försöker undanhålla hären sin mat. W bevittnar krigsförbrytelser som orsakar efterhängsna hallucinationer.

…han vet inte riktigt vad han ser. Sina egna och kamraternas händer som girigt och skuldmedvetet sträcker sig efter det skållheta brödet på halstret över elden, eller ovansidorna av kapten Wirths händer som karvar och karvar i prästens ansikte. Det råa brödet, prästens snabbt kvävda skrik, blodet som forsar ner i hästdyngan, kyrkgolvet, jorden där klockkläppen och hjärtslagen slår. Han sätter händerna för öronen, men det går lika litet att döva klockklangen som det går att ta bort det förfärliga ljuset från himlen.

Gjorde krigets trauman Woyzeck till mördare? Var det så att han dödade ”non compos mentis” det vill säga i ett vettlöst tillstånd? Borde han i så fall vårdas snarare än dömas? Vad är Steve Sem-Sandbergs hållning? Finns här ett inlägg i kriminaldebatten? Alla dessa frågor hänger mig i hasorna läsningen igenom. Men de ställer sig i vägen för texten som i sig själv är mycket, mycket bra.

Och det är i sig själv den ska läsas, texten, helst utan störande förförståelse.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Fiktiva fakta-personer
• När samhället bara vill skydda de starka
• Ny vecka på dagensbok.com
• Villaförortens mörka baksida

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Språket i den här boken får mig stundtals att förlora riktning och tid.

Efter ett par timmars sömn är jag på benen igen. Det är gryning nu, men nattens månskära sitter kvar som en benflisa i en himmel som är helt genomskinlig, men spröd och onaturligt tunn som glas och med ett vagt turkosfärgat stråk i det blå. I söder har resterna av gårdagens oväder lagt sig som en sadel av mörka moln över skogsranden, luften är varm och fuktig efter nattens regn och luktar vårlikt fränt av bark och öppen jord.

För mig är det den största behållningen av den här boken, de stundtals onaturligt vackra ögonblicksbilderna som fångar något i en text som omedelbart känns självklar men samtidigt får mig att se världen med en nyans som jag inte tidigare förnummit.

Ofta när jag läser en bok får den efteråt i mitt minne en färg – och färgen för Stormen är blågrön och otydlig. Trådarna är många, de är inte svåra att följa, men på något sätt lyckas de aldrig engagera mig, trots att dramatiken i berättelsen är stark.

Men kanske är det just det författaren ämnade göra? På baksidestexten läser jag att Sandberg tagit upp trådar från William Shakespeares sista pjäs Stormen. Pjäsen brukar ofta beskrivas som just hemlighetsfull och drömlik – liksom boken. Ändå önskar jag att det fanns något i Sandbergs bok som förde mig in starkare i skildringen och förmådde skapa engagemang för alla dessa människoöden som rör sig genom sidorna, för det skulle berättelsen verkligen vara värd.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Fiktiva fakta-personer
• Villaförortens mörka baksida
• En terrorist nära dig
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

Den här groteska delen av vår historia ligger till grund för Steve Sem-Sandbergs nya roman, De utvalda. Här får vi följa barnen, men också i viss mån personalen, på Spiegelgrunds olika avdelningar. De är barn med olika fysiska och psykiska handikapp och missbildningar, men också barn som anses vara ”degenererade”, ”obildbara” eller ”tattare”. Och så personalen. Vad är det egentligen för typ av själsliga missbildningar som gör att de kan gå till jobbet varje dag och tortera barn? Eller är de bara vanliga österrikare, insnärjda i ett bestialiskt samhällssystem?

Sem-Sandberg vore förstås inte Sem-Sandberg om han gav ett entydigt svar på den frågan. De utvalda är, liksom föregångaren De fattiga i Lodz, en kollektivroman, ett körverk, och svaren är förmodligen lika många som de inblandade individerna. Sem-Sandberg skriver ett slags fragmenterad prosa, mycket väl lämpad för att ta de mest flagranta, svart-vita exemplen på ondska i modern tid och lyfta fram gråskalan som ändå finns där. Bara så kan vi ju försöka förstå, kanske känna och känna igen. Hur var allt det här möjligt? Kunde göras möjligt?

Steve Sem-Sandberg är en oerhört bra författare med ett alldeles speciellt och intressant sätt att skilda vår historias mörkaste, mest obehagliga och svårbegripliga vrår, men jag blir ändå sällan fullt så hypnotiserad av den unisont hyllade De utvalda som jag blev av De fattiga i Lodz. Det finns något lite spretigare med den här romanen, som tillåts sticka iväg från klinikens klaustrofobiska sovsalar och korridorer inte minst när det gäller de båda karaktärer som trots allt träder i förgrunden: sjuksköterskan Anna Katchenka och den intagne, men rymningsbenägne, tonårspojken Adrian Ziegler.

Det hade också varit intressant om författaren dragit ansvarsfrågan lite längre, låtit oss komma närmare inpå de undflyende sköterskorna och de ännu mer distanserade läkarna. Hur rationaliserar människor som valt en utbildning och ett yrke för att hela, vårda, att istället tortera och mörda? Fanns det ingenting bakom de rashygieniska flosklerna?

Men så verkar läkarna komma och gå lite mer som de vill, och Sem-Sandberg är starkast när han verkligen låter den slutna klinikvärlden avgränsa sig, stänger in sin läsare där tillsammans med barnen. Där finns ingenstans att ta ut sin frustration annat än på dem som har det ännu jävligare än en själv, ingen annanstans att fly än in i sitt eget huvud. För hur vaknar man när hela samhället förvandlats till en mardröm?

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan
• Fiktiva fakta-personer
• Och de nominerade är…

Men samtidigt, ibland kan jag undra över vad som fascinerar oss så med dem. Jag kan inte riktigt skaka av mig att där ibland finns en underton av att visst var det hemskt, visst var det något av det värsta vi kan tänka oss, visst mördades miljoner oskyldiga på det mest omänskliga sätt man kan tänka sig… men det gick ju bra till slut, eller? Hitler fick vad han förtjänade, lägren befriades, de vita bussarna rullade… En enorm tragedi, men en ganska kort en i tre akter med ett tydligt slut som visar mänskligheten från sin goda sida. Katharsis. Det gör det lätt att lägga bakom oss.

I Spanien vann fascisterna. Visst kan man hävda att så illa som i Tyskland blev det aldrig (kanske var det därför vi kunde titta åt andra hållet och åka på solsemester). Men det tog 40 år mellan inbördeskriget och Francos död, av hög ålder i sin egen bekväma säng. Två generationer som växte upp i en diktatur i Västeuropa.

Blinda solrosor äger rum i början av de där åren. Fyra korta berättelser som utspelar sig i slutet av inbördeskriget och åren efteråt, om människor som måste inse att de förlorat. Kavalleriet kommer inte, omvärlden är för upptagen med att kriga mot värre skurkar, ingen räddar dagen med en sista hjältemodig uppoffring, det blir inte bättre om ett år eller fem eller tio – de förlorar. Punkt. Förlorar striden, förlorar hoppet, förlorar hedern, förlorar livet. Hur går man vidare när allt som hållit en i rörelse tas ifrån en? Vad håller man fast i?

Den Francotrogne kaptenen som kapitulerar till de uppgivna republikanska styrkorna samma dag som segern utropas. Det unga gravida paret som flyr upp i bergen i vetskap om att de inte kan komma ner igen. Den dödsdömde fången som bara kan rädda livet genom att berätta lögner för sin domare om hur hjältemodigt domarens son dog. Pojken vars far håller sig gömd i garderoben och aldrig kan komma ut. Det är ohållbara situationer, där människor går under och andra människor måste intala sig själva att de gjorde det rätta för att inte göra detsamma.

Det låter deprimerande, och det är det. Blinda solrosor har inget ögonblick i slutet där man kan klappa sig i ryggen och säga att just det, så vacker kan mänskligheten vara till och med i sina fulaste stunder. Hur precis, närvarande och smärtsamt detaljerade hans berättelser än är, med varenda droppe bortkastad svett, blod och tårar i kontrast, så föddes ju Méndez 1941. Han var inte där själv utan han växte upp efteråt med historierna. Och det kanske mest fasansfulla med Blinda solrosor är just det: att alla de här historierna är nedtecknade i efterhand, inte av dem som valde att dö utan av dem som försökte leva med det som gjordes mot dem – eller rentav de som var med och gjorde det själva och nu måste motivera det för sig. I den sista novellen blandas en ung pojkes dödsskräck med en självgott ångerfull vuxens berättelse, och för honom går allt väl; den djupt gudstrogna Francostaten förlät onda gärningar så länge man var lojal, bekände och underkastade sig. Så lär man människor att rättfärdiga sina egna handlingar och intala sig att det kunde ju varit värre och så illa har vi det ändå inte så länge vi väljer att inte se det.

I Blinda solrosor syns det. Och ibland måste den berättelsen också kommas ihåg.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Shakespeare intoxicated
• Verkligheten är den nya fiktionen
• När samhället bara vill skydda de starka
• En terrorist nära dig

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Egentligen ingenting, men trubbigheten kring den ena eller den andra frågan kan ändå belysa hans författarskap. Skriver han fiktion eller skriver han fakta? Eller någonting mitt emellan? Augustjuryn anser att det är skönlitteratur, han har blivit nominerad två gånger och fick priset 2009 för De fattiga i Lodz. Romaner som har en faktabaserad grund är givetvis ingenting unikt för Sem-Sandberg men när man läser honom är intrycket att han som skönlitterär författare tagit så många steg mot faktagenren att han befinner sig i ett ingenmansland mellan dessa genrer. Att han inte riktigt kan placeras på den grova skönlitterära vs fakta skalan.

För det är just balansgången mellan fakta och fiktion, hur han skapar skönlitterära porträtt av historiska personer där ett gediget researcharbete kombineras med att levandegörande personernas inre själsliv som verkligen utmärker Sem-Sandbergs författarskap. I den nyskrivna kommentaren till publiceringen av den tidigare löst sammanhängda trilogin ger också Sem-Sandberg sin syn på hur begreppen fakta och fiktion hör ihop.

Therese har blivit kallad en dokumentärroman. Det är ett begrepp jag själv har ganska svårt för. Sammansättningen mellan orden dokumentär och roman förutsätter att det skulle finnas enkla och entydiga förbindelser mellan dikt och verklighet. Att verkligheten så att säga hinderlöst kan översättas till dikt och tvärtom. Men dikt och liv är inte kommunicerande kärl, det vet varje författare. Liv som stöps i en estetisk form är inte längre liv utan något avsnört och stympbart, beskuret, tillrättalagt.

Det finns också en föreställning om att varje människa går att beskriva som hon är (eller var) bara man vet tillräckligt och troget håller sig till vad som finns av biografiska detaljer. Som om det någonstans utanför historien skulle finnas en alldeles neutral punkt varifrån en människas liv kan betraktas i sin helhet, och dessutom fullkomligt, med en ren och oförvillad blick. Men lika lite som ett språk som förmår täcka eller innefatta verkligheten i sin helhet finns det någon sådan utomhistorisk ort varifrån det går att betrakta. Utgår man från befintligt material (och vilken författare gör inte det?) är inte bara materialet i förväg deformerat av alla som tidigare sysslat med det utan också de ideologiska och andra perspektiv in i materialet som erbjuds på förhand givna, själva inblicken är styrd, och man vore blind om man inte såg det.

De tre romanerna har utöver att vara faktabaserade även en hel del andra beröringspunkter. De är alla tre porträtt över historiska kvinnor som befinner sig i olika eror av Tysklands våldsamma 1900-tal. Personer som i olika utsträckning själva medverkat till den situation de hamnat i, men vars historier berättas utan att författaren fyller oss med värderingar kring. Sem-Sandberg ger oss historierna men det är vi som läsare som får ta ställning. I Theres är huvudpersonen före detta journalisten och sedemera RAF-terroristen Ulrike Meinhof, i Allt förgängligt psykoanalytikern och författaren Lou Andreas-Salomé som befinner sig i München under den Bayerska rådsrepublikens korta uppgång och hårda fall och i Ravensbrück följer vi den periodvis dekadenta tjeckiska journalisten Milena Jesenskás liv, vilket slutar i det nazistiska koncentrationsläger som namngivit romanen.

Olikheter finns också, inte minst på det berättartekniska planet där främst Theres sticker ut. Som roman är den uppbyggd av text som kommunikéer, rättegångsprotokoll och artiklar. I Allt förgängligt följer vi parallellt huvudpersonens lite undanskymda roll med de politiker som befinner sig i händelsernas centrum, det finns även en liten roll för den då obetydlige krigsveteranen Adolf Hitler som ännu inte funnit sitt parti och kall. Ravensbrück är slutligen en ganska rak biografi som sträcker sig över trettio år och kulminerar när den tidigare obetydlige krigsveteranen invaderar sina grannländer och utrotar människor i industriell skala.

Som helhet är det lite drygt 800 sidor av välskrivna karaktärsporträtt i miljöer som knyter an till 1900-talshistorien med frågor om engagemang, kamp för en bättre värld och självuppoffring. Det är också historier om krig, ondska och död vilket tyvärr knappast saknar aktualitet även under 2000-talet.

Similar Posts:

• En terrorist nära dig
• När samhället bara vill skydda de starka
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan
• Villaförortens mörka baksida

Dagarna tickar på, blir längre och ljusare. Jag älskar den här tiden på året då orken återvänder, när det helt plötsligt finns tid att göra något efter jobbet. Vet du inte vad du ska göra med all tid som blir över? Läs en bok, vi på dagensbok.com har tipsen!

Imorgon skriver Oscar om nyutgivningen av Steve Sem-Sandbergs tre romaner Therese, Allt förgängligt och Ravensbrück som fulländad trilogi. Gemensamt för de tre romanerna är att de utspelar sig under våldsamma tidpunkter i 1900-talets Tyskland, med kvinnliga berättare som huvudperson.

Anna N har läst barnboken Emblas universum av Majken Pollack, om syskon och behovet av att ha något eget. ”Emblas universum är en bok om syskonrelationer. Om hur ett lillasyskon gör intrång på den äldres revir. Om hur ett storasyskon inte vill släppa in den yngre i sin värld.” Skriver Anna N i sin recension, läs mer på torsdag.

Till helgen skriver jag om en av Bonniers klassikerboxar som släpptes till bokrean, i samlingen Uppväxtklassiker ingår Alice i underlandet, Den hemliga trädgården, Unga kvinnor, Agnes Cecilia och Pappa Långben. Jag upptäcker en version av historien, hittar mina egna minnen och funderar över vad böcker egentligen betyder för oss när vi växer upp.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Vardagen i hand med stora frågor
• När samhället bara vill skydda de starka
• Augustprisvinnarna!
• Mänskligheten på andra sidan

Självklart, men ändå lätt att glömma bort. Och det är skrämmande, för har man väl utan att reflektera över det accepterat idén om judarna som en enhetlig grupp, ja, är man inte halvvägs inne i nazisternas tankesätt då?

I Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer ger Salomon Schulman en betydligt mer nyanserad bild av en brokig kultur med alla möjliga uttryck, som alltid funnits mitt ibland oss, men förvånansvärt ofta som en egen, märkligt okänd parallell värld. Många med mig känner den säkert mest från skönlitteraturen och jiddischförfattare som Sholem Alejchem och Nobelprisbelönade Isaac Bashevis Singer.

Schulman, svensk författare och barnläkare, har ett högst relevant svensk-judiskt perspektiv inte minst på Förintelsen och Sveriges förhållande till den. Att det knappast är särskilt smickrande för Sverige behövs väl inte ens påpekas. Själv läkare har Schulman särskilt fäst sig vid de svenska medicinare som under kriget gick samman kring kravet att vägra tio judiska kollegor en tillflyktsort i Sverige.

Jiddischland är en djupt personlig betraktelse kring judisk kultur, kring språk, litteratur, film, historia, politik och religiösa åskådningar. Den är också en stark skildring av Schulmans egen familj och dess historia. Schulmans föräldrar kom från Polen, via förintelselägren, efter kriget. Själv föddes han i Sverige. Sin polskfödde äldre bror fick han aldrig träffa. Han slogs ihjäl under kriget, men finns där som ett evigt tomrum i familjen.

Till USA var det tänkt att de skulle, men fadern diagnosticerades med tuberkulos och släpptes inte in i det förlovade landet. Som vuxen granskar läkaren Schulman sin fars journaler. Där finns ingen tuberkulos.

Kanske hade hans läkare deltagit i de antisemitiska medicinardemonstrationerna år 1939? Inte vet jag, ty hittills har jag inte träffat på en enda äldre kollega som då jag frågat sagt att de deltagit, trots den nästan totala uppslutningen.

Erfarenheterna från kriget, antisemitismen och skräcken för antisemitismen vilar som en skugga över de invandrade judarna.

I Malmös tidiga femtiotal, bland Folkets Parks tjutande karuseller: de står i sina poplinrockar och filthattar. Fyra är allvarligt tysta, den femte talar timvis. Om kriget, det förbannade kriget, vad de varit med om. Jag håller min far i handen. Det talas lågmält, jag har hört deras historier gång på gång. De böjer sig framåt mot varandra, som pingviner. Ingen skall få reda på att vi är judar. Själv gick jag i kristen söndagskola också, och visste lika mycket om Jesu historier som om deras. Jag fick under inga omständigheter berätta för mina kompisar att jag var jude. Vi var från England, hette det. Judestjärnorna var fastgjutna i våra själar.

På så sätt blir jiddischkulturen och språket en nästan hemlig kultur, ett ickeofficiellt språk. Långt upp i tonåren, skriver Schulman, utelämnade han, tillfrågad om sina språkkunskaper, jiddisch. Det talades ju bara med den närmaste kretsen, med människor som tillfrågade av utomstående påstod att det var tyska.

Med min skoltyska som referens hade jag svårt att tro att någon överhuvudtaget skulle svälja den nödlögnen. Men när allt fler gojim präktigt konstaterade att det då måste handla om schweizerdeutsch och fick ett glatt nickande till svar höll jag på att spricka av skratt.

Dessa upprepade scener var förstås rotade i en judisk tragi-komik. Jiddisch utgjorde deras kastmärke och det språk som deras lidande hade uttryckts på. Det gällde för dem att till varje pris dölja skamfläcken av att ha varit de utvalda Unter-menschen, hånade av alla och envar.

Med ytterlig tveksamhet, om ens alls, förmedlade de sitt idiom till oss. Många av dem ville inte se oss som nästa sekunda generation, iklädda värnlöshetens språkdräkt.

Men Schulmans fascination för språket och kulturen, för ”oförskräckthetens och fräckhetens jiddisch” fascinerar i sin tur. Också hans svenska bär här och var smak av något annat, nästan upphöjt, som när han beskriver Singer som skräddare:

hans tråckliga språk, med oväntade vändningar och skutt bortom logikens anständighetskrav, kännetecknade ju dessa polskjudiska skräddare.

De var aldrig skräddarmästare i den svenska meningen, utan i ordets bemärkelse – en språkets mästare. Med sin flinka nål hittade de alltid rätt. Och det stack till i hudkostymen så precist att till och med ens vrål punkterades. De mästrade en finurligt och skrädde aldrig orden.

Det är ett språk och en kulturhistoria som befinner sig i ett fantasieggande gränsland, ett gränsland som det är nästan omöjligt att efter att ha läst Schulmans bok inte vilja veta mera om.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Också himlen kan göra misstag”
• Vad ska man tro?
• Fiktiva fakta-personer
• Guldruschen utforskad