Genom att gå, promenera dagligen tänker vi klarare, motar infektioner, depressioner, höjer immunförsvar och till och med lever längre (i alla fall friskare). Genom att gå ofta, varje dag, får vi de stora hälsoeffekterna. Författaren skriver att om vi är fysiskt aktiva kan vi se fram emot närmare tio år längre i livet.

Redan att röra på sig trettio minuter per dag gör stor skillnad. Ofta handlar det om de små valen, vanorna: resa sig upp för att hämta kaffe, ta trapporna i stället för hissen, promenera till affären eller gå ut en tur på lunchpausen. Forskningsbegreppet NEAT (non exercise activity thermogenesis, icke träningsrelaterad aktivitetstermogenes) beskriver den energi som vi därmed gör av med och som verkar vara nyckeln till att vissa förblir smala. En låg NEAT-nivå bäddar för fetma med välfärdssjukdomar och till och med förtida död som följd.

Författaren skriver om ”gåvänliga städer” såsom till exempel Rom eller New York. I Qatar eller Atlanta är infrastrukturen planerad så att gåendet är så gott som omöjligt. Det är också ställen i världen som slår rekord vad gäller fetma och diabets typ 2. Hon ser gärna att stadsplanerare och politiker skulle ta hänsyn till rörlighet vilket skulle synas i en friskare befolkning. Människor som vill leva sunt bosätter sig oftast i områden där de har möjlighet att röra sig i naturen. En omgivning med rekreationsområden och möjligheter att ta sig fram med sin kropp som transportmedel till skolor, matbutiker och arbetsplatser ger automatiskt sundare invånare. Och tvärtom.

Japan är ett land där man redan på 1960-talet började med stegräknare, begreppet 10 000 steg om dagen och intervallgång: 3 minuter gång med måttlig intensitet varvat med 3 minuter hårdare tempo under 30 minuter. Japanerna lever längre än andra folk. Överviktiga är få.

Vi får också läsa om hur nya hjärnceller föds när vi går. Steve Jobs höll promenadmöten och visste väl om hur kreativitet stärks av kroppslig aktivitet. Kognitiva funktioner utvecklas och vi blir bättre på koncentration, omdöme och problemlösning. Även minne och arbetsminne stärks. Biokemiskt utlöses stimuli i hjärnan som höjer serotoninhalter, noradrenalin- och dopaminnivåer som påverkar vakenhet, humör och sinnesstämning. Nyare forskning talar om hur hjärnan ”tvättas” med hjälp av det glymfatiska systemet, det vill säga rensar ut giftämnen ur hjärnan. Ju mera fysisk aktivitet under vakentid, desto bättre bryts hjärnans avfallsprodukter ner under sömnen.

Ovannämnda är endast smakprov på innehåll. Boken innehåller mycket mera. Layouten är inspirerande med kapitel på några sidor och välvalda citat. Vackra fotografier smyckar sidorna.

Just nu lever världen i Coronatider – en tid som förändrar mycket för oss – men genom att gå stärker vi oss själva. Ju starkare hälsa och immunförsvar vi har desto större är chanserna att vi hålls friska.

Boken innehåller som sagt många citat. Jag vill dela med mig några att göda hjärna (och kropp) för att vi ska göra det enklaste och naturligaste: att gå ut i friska luften och röra på oss. Varje dag!

En promenad är den bästa medicinen.
Hippokrates

Det är när man går som de stora tankarna kommer.
Friedrich Nietzsche

Om du inte har tid att promenera nu får du reservera tid för sjukdom längre fram.
E Stanley

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Att gå är att leva
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Enkelt och svårt
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Alltför länge nu har ett strikt nyttobetonat synsätt på boken fått dominera. Den blocklimmade pocketboken är sinnebilden för detta. Den ska läsas och sedan kastas. I vart fall är den inte skapad för att hålla. Så har vi inte alltid förhållit oss till boken. Ända fram till kanske 1980-talet fanns det gott om boksamlare och esteter som älskade böcker även för deras yttre kvaliteter. Böcker hade lång livslängd och det fanns antikvariatsbokhandlare som höll på principen att alla böcker har ett värde.

En bok är naturligtvis en tillbringare fylld med text. Men en bok är också ett multikonstverk. Förutom att förmedla ett litterärt innehåll är boken bärare av flera budskap i form av typografi, illustration och bokbinderi: alltsammans förhoppningsvis komponerat i harmoni för att på bästa sätt låta läsaren skapa sin läsning.

Litteraturvetaren Alexandra Borg och bokformgivaren Nina Ulmaja går igenom 150 olika utgåvor av Röda rummet, från den första utgåvan, som kom för 140 år sedan, till de allra senaste nutida. Så här beskrivs exempelvis den bibliofilutgåva som utgavs 1912, året då August Strindberg gick ur tiden:

…ett skinnband med foliering. Försättsbladen är vackert mönstrade. Bokbindaren kan sitt arbete. Inlagepappret är så kallat bankpostpapper med vattenstämplar. Det övre snittet är förgyllt, medan det främre har lämnats oskuret. Effekten blir inte bara visuell utan också taktil – framsnittets ojämna kanter framhäver papprets höga kvalitet och förstärker intrycket av en exklusiv bokprodukt.

Målgruppen för Strindbergs lilla röda är i första hand författare, redaktörer, bokförläggare och formgivare. Ambitionen är att tråla bokhistorien för att inte gamla erfarenheter och kunskaper ska gå förlorade. Ansatsen är ofta nördig, ja ordet används av Borg och Ulmaja. Nördiga utflykter har markerats med blått i boken som generellt lånar sig till hoppläsande fram och tillbaka.

Boken är en guldgruva för den som vill komma under huden på textmaskinen August Strindberg. Val av pennor och bläck och papper, ihärdigheten i relationerna till bokförlag, tryckeri och illustratörer, privata omständigheter – inget lämnas därhän.

Strindberg själv skrev helst på gul oskuren Lessebo Bikupa, ett papper som tillverkades för hand på pappersbruket Lessebo i Småland. Pappret är arkivbeständigt och har en nästintill oöverskådlig livslängd – under de rätta betingelserna, vill säga. Det är inte bara bikupans hållbarhet som är en välsignelse för Strindbergsforskarna, även det faktum att tillverkningsåret är angivet i arkens vattenmärken har varit till stor nytta. Årtalen gör det möjligt att precisera när ett verk tidigast kan ha tillkommit.

Röda rummet är en banbrytande roman, åtminstone i svensk kontext. Författarduon ger läsaren inblick i bokens tillkomsthistoria. Men utblicken vidgas på flera sätt. Även andra bokprojekt i August Strindbergs katalog får sin belysning. Även andra tidevarv än Strindbergs får sina besök. Läsaren stiftar bekantskap med tryckkonstens fader Gutenberg, med William Morris, arts and crafts-rörelsens frontfigur samt illustratören och bokformgivaren Arthur Sjögren, som var en svensk uttolkare av rörelsens läror och samtidigt August Strindbergs samarbetspartner i flera bokprojekt.

Eftersom boken följer Röda rummets vidare öden och äventyr under 1900-talet möter man även Jan Tschichold, grafisk formgivare och konstnärlig ledare för Penguin Books samt Applegrundaren Steve Jobs. Här finns också ett spännande kapitel om nutidens och framtidens konceptuella bokkonst. Bland annat beskrivs ett projekt där orden i Strindbergs roman brutits upp ur sin ursprungliga ordning. De har sedan arrangerats om i bokstavsordning, en slags postmodern dekonstruktion som resulterat i en väldigt annorlunda Röda rummet.

Myllret av infallsvinklar, illustrationer, färgkodade avsnitt och prover av typsnitt skvallrar om att de båda författarna har haft mycket roligt när de skapat Strindbergs lilla röda. Jag har också roligt i läsningen och får en rad nya insikter. Som gammal journalist har jag lärt mig att undvika utropstecken, egentligen utan att veta varför. Men i den dialogburna Röda rummet strösslade Strindberg med utropstecken, hela 2466 stycken! En sådan mängd vållade problem på tryckeriet, som helt enkelt fick slut på blytyper med detta skiljetecken. Kanske är det ren materialbrist som dikterat vissa stilistiska ideal bland skribenter?

På minuskontot hamnar den massiva anstormningen av typsnittsprover som är förvillande lika varandra, sida upp och sida ner känns det som. Här hade det varit bra med färre prover och en djupare utforskning av just de utvalda. Den löpande texten är väl underbyggd, men lite torr. Jag funderar över varför och finner att de många facktermerna kan vara en förklaring. Förlagsvärlden har en uppsjö specialbegrepp som är svåra för den oinvigde. Borg och Ulmaja lyckas inte alltid lätta upp berättandet. Så här kan det te sig:

de texter som tryckeriet hoppas kunna ha användning för i ett tilltryck rensas på pagina, kolumntitlar, fetstilar och kursiver och slås varsamt in i papper, staplas försiktigt på varandra och flyttas till förrådet.

Jag gissar att det endast är redan invigda som får en tydlig bild av beskrivningen.

Å andra sidan bjuds läsaren många djupdykningar i facktermer och deras betydelse. Den ihärdiga läsaren lär sig vad såväl seriff som anfang, smutstitelblad och horunge betyder på ett tryckeri.

Sammantaget välkomnar jag Strindbergs lilla röda. Vi behöver lära oss mer om den älskade boken. Dessutom: efter jubelåret 2012 – som markerade 100 år sedan August Strindberg gått ur tiden – uppstod en markant ”Strindbergsmättnad”. Svenska teatrar slutade nära nog helt spela Fröken Julie, Fadren och de andra klassikerna. Bokförlagen vände blickarna mot andra författarskap. Nu är det dags att återigen framhålla det allkonstverk som August Strindberg utgör.

Ett tips är att läsa texterna från Strindbergsfejden – uppgörelsen med förljugen nationell och konservativ självtillräcklighet. Där är August Strindberg frisk, klarsynt och uppfordrande.

Similar Posts:

• Pressat och rörigt drömspel
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• August Strindberg 2012
• Strindberg 101

Även inuti boken finns många svartvita fotografier – som visar sig vara – av författaren Heléne Hedqvist själv. Fotografierna ligger i samklang med bokens budskap. Överlag är det personliga tilltalet mycket starkt. Författaren talar konsekvent till just dig – till mig som läsare av boken och i behov av en bättre retorik. Helt i linje med bokens titel och omslagsbild. Hon delar även med sig av sin egen personliga retorikhistoria och fallbeskrivningar från sin retorikstudio.

Idag är en smartelefon varje talares värsta konkurrent. Därmed måste du vara bra, mycket bra. Redan i inledningen måste du övertyga dina åhörare att du är värd att lyssna på. Öva. Lär. Gör om. Gör bättre.

Boken är indelad i fyra kapitel där Hedqvist pedagogiskt lär ut retoriken som hon ser den och såsom hon använder den. Särskilt i de två senare kapitlen; kapitel tre: Psykologiska faktorer och det fjärde: Svaga och starka positioner tar hon upp intressanta och aktuella teorier.

Hedqvist skriver i det inledande kapitlet att hennes syfte med boken är att ”till två tredjedelar kombinera den effektiva klassiska retoriken med dig själv”. Lägg till mod och personlighet – något som Aristoteles inte behandlar. Att vi ska våga ta plats, medvetet skapa närvaro, finslipa berättarteknik och kroppsspråk. Mycket hämtar Hedqvist från den amerikanska skådespelarutbildning hon har i bagaget förutom från studier hon senare bedrivit i retorik i Sverige och från sin kursverksamhet. Att våga lyfta fram den egna personligheten lovar hon att ska borga för framgångar i affärs- och privata relationer. Bokens målgrupp är närmast ledare och chefer inom näringsliv, media och politik – många nyckelord är sådana som förknippas med säljande och övertygande: ”leverera”, ”framgångsfaktor”, ”kunder” – men boken kan förstås läsas av vem som helst.

Hedqvist utgår – som sagt – från den traditionella retoriken. Hon tar föredömligt upp logos (fakta), pathos (känsla) och ethos (trovärdighet) och reder ut partesmodellen. Hon går genom de vanligaste stilfigurerna, till exempel anafor, kontrast och bildspråk, som är mycket bra att känna till och som rätt använda kan trollbinda och få lyssnarna att minnas ditt tal läng(r)e.

Överlag är Hedqvist en sann vän av tretalet: efter inledning är det klokt att dela in innehållet i tre större kapitel – eller tre argument – för att till sist avrunda med en avslutning som ska signaleras tydligt: ”Innan vi avslutar …”, ”Som sista punkt vill jag …”. I avslutningen får du gärna berätta slutet på en egen historia, kanske ett skämt, som du inledde med. Även skämtsamma historier ska följa tretalet: inledning, ett huvudinnehåll och sedan en överraskande avslutning. Skämt ska övas in. Bakom skicklig ståuppkomik ligger stenhård tajmning.

Vad är då personlig retorik? Det är helt enkelt att nå ut och beröra sina lyssnare. Att det blir dialog i ett anförande, inte en ensidig monolog. Det finns inte något som en medfödd talargåva – ju mera du arbetar medvetet desto större är möjligheterna att lyckas väl. Att lära sig ta kontroll över den egna retoriken och kroppsspråket. Att lära sig att förstärka det som fungerar bra och arbeta bort sådant som inte fungerar eller försvagar kontakten till lyssnarna. Hedqvist berättar om autentiska fall och hon ger även tips på handfasta avslappningsövningar. Hon betonar gestiken, alltså hur vi rör och för våra händer, armar och ben. Redan små justeringar är betydelsefulla. Till exempel att du visar dina handflator gör skillnad. Ser publiken enbart dina handryggar ger detta direkt ett mera avvisande och stelt intryck. Små variationer – både till det bättre och till det sämre – visar Hedqvist på bilder i helfigur.

Heléne Hedqvist har intervjuat psykiatern, forskaren Predrag Petrovic vid Karolinska Institutet som forskat i hjärnan och vår slutledningsförmåga. Många lider av talängslan som rent fysiskt kan ta sig uttryck i svettningar, hjärtklappning och till och med ångestliknande attacker. Enligt Petrovic är det viktigt att lära sig stå ut med ångesten, klara av den och våga utsätta sig på nytt. Det finns knep att använda sig av. Att vinna över kroppsliga reaktioner leder till stark känslomässig belöning.

Olika inlärningspersonligheter delar Hedqvist in lyssnarna i: aktivisten, reflektionisten, teoretikern och pragmatikern. Det här är en något förenklad syn på människor i en publik men viktigt för en talare att minnas. Vi är olika: någon med aktiv inlärningsstil vill kanske öva och testa bums medan en mer reflekterande lyssnare njuter av att lyssna i lugn och ro.

Det fjärde kapitlet Svaga och starka positioner fäster jag mig personligen vid. Hedqvist berättar om webbsidan www.ted.com med filmade föreläsningar på 20 minuter av företagsledare och inspiratörer från hela världen. Där har Hedqvist följt Amy Cuddy som är professor vid Harvard Business School. Enligt Cuddys forskning påverkas vårt kroppsspråk mycket av möten med andra och även våra hormonella nivåer i blodet. Med en stark och öppen kroppshållning – till exempel genom att sträcka på sig och höja armarna – ökar dominanshormonet testesteron i saliven med 20 procent och stresshormonet kortisol sänks med 25 procent. Alltså: ingen slump att segertecknen i idrottssammanhang syns i uppåtsträckta armar över hela världen. Nu förstår jag även varför Hedqvist sitter så segervisst som hon gör på bokens omslag. Det handlar naturligtvis om en stark och öppen kroppsposition.

I slutet av boken ingår en fördjupningsdel där Hedqvist analysera fyra framgångsrika tal. Det är Donalds Trumps installationstal den 20 januari 2016, prins Daniels tal till prinsessan Victoria vid deras bröllop, Centerpartiets ordförande Annie Lööfs jultal 2016 och Steve Jobs tal vid Stanford University 2005. Inte vilka tal som helst med andra ord. Hedqvist genomgång av dem är enligt undertecknad på lämplig nivå.

Summa summarum: En aktuell och fräsch faktabok om personlig retorik som har mycket att ge – både åt nybörjare och mera vana talare.

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Konsten att tala – for Dummies
• Middagssamtalets sköna konst
• Kunglig glamour

Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden…

Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svartvitt eller fullfärg projiceras. En A5-tavla rymmer, för att nu hålla oss till texter, runt 1.300 romaner av samma längd som Krig och fred. Den som i stället vill se filmen Krig och fred har bara att föra ingångstangenten från läge ”text” till läge ”film”.

…Oculus Rift-hjälmen…

Och nu åter till media-mössan. Jag tillåter mig att sätta på den, så här, i stället för den mitra jag skulle burit om jag vore biskop. (…) I denna ljusbåge, denna kunskapens stråle, utspelar sig sedan text och bilder direkt inne i mitt medvetande!

…och sociala nätverk.

Vänner, jag ser för mig ett rum med dämpad belysning. Väggarna behängda med persiska mattor, ljuv, dämpad musik av Vivaldi spelar 24 timmar om dygnet… Mitt i detta rum står en grå kub i slagfast plast. Den är inte sttörre än en ordinär televisionsapparat men saknar fönster. I denna regelbundna kub, vänner och medsörjande, i detta altare, om uttrycket tillåts, ryms hela mänsklighetens samlade medvetande.

Och i förbifarten passar han på och dödförklarar TV:n också, 30 år innan Netflix. Och är det så konstigt att han gör det? Man behöver inte veta hur tekniken fungerar för att se vart den är på väg – bara hur människor kommer att vilja använda den. Så, 1980 förutspådde P C Jersild bokens död; inte för att vi tröttnar på historier, utan för att vi hittar bättre, latare, mer uppslukande sätt att ta till oss dem. Vem behöver läsa en bok när man kan se filmen? Vem behöver se filmen när vi kan spela spelet? Vem behöver spela spelet när vi kan leva det? Och designas tekniken dessutom på rätt sätt så avleder den inte folk från att vara produktiva små kuggar i hjulet heller. Den överallt tillgängliga kulturen som sömnmedel, som den perfekta… Fan vet om han inte just uppfann The Matrix också.

Liksom boken börjar vi människor bli en smula gammalmodiga.

Att han gör detta i en festskrift för Bonnierförlagen är förstås inte konstigare än att MUF:are älskar att skråla ”Staten och kapitalet” på fyllan. Det är tacksamt att ha en, åtminstone vid tillfället, ofarlig bild av motståndet att lyfta fram. Jag vet inte om de som skrattade självbelåtet åt det här 1980 är fullt så säkra på sin sak idag, men det är ju trots allt bara en 8-sidors novell.

Men ändå. Även de mest extrema framtidsvisioner visar sig oftast vara mycket mer naturliga när de väl inträffar; precis som William Gibson föreställde sig virtuell verklighet som något ur en dålig 80-talsfilm, bara för att vakna upp i början av 2000-talet och inse att verkligheten blivit virtuell… också. Vad hände med boken då? Detsamma som hänt varje gång den dödförklarats, ända sedan Sokrates förfasade sig över den alltmer utspridda läskunnigheten. Den anpassar sig, hittar sin plats i den nya världen, och nu sitter vi här i våra slagfasta plastboxar och dissekerar handlingen i (den självutgivna) Fifty Shades Of Grey – eller vilken som helst av de, bokstavligen, miljoner böcker jag har tillgängliga. Jag vet inte vad det betyder. Men 2015 är P C Jersild i läsecirklar som samordnas via nätet, medan serietecknare bokstavligt talat klär skott. Det är också en verklighet.

PS: Med bara 48 sidor missar den här boken precis UNESCOs definition av en bok. Vad den egentligen är vet jag inte. Jag hävdar hursomhelst att jag läst den.

Similar Posts:

• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Skiftande verkligheter
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Låttexter som blir noveller

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Redan i inledningen gör författaren klart, att trots att det var Steve själv som ville att Isacsson skulle skriva hans biografi, var den inte ett beställningsverk. I stället var det en kritisk nedteckning av Steves liv. Just det faktum att författaren är så mån om att poängtera att han inte har tagit Steves anekdoter och hans minnesbilder som gospel blir stundtals distraherande. På samma sätt är det omöjligt att recensera en bok om en sådan inflytelserik person som Steve Jobs utan att själv vara färgad av honom.

Den sida som allmänheten oftast fick skåda genom de otroligt välorkestrerade tillställningar som var hans signum och som han gav prov på i samband med Apples produktlanseringar, var smått hypnotisk. Författaren tar upp det här fenomenet i kapitlet ”Förvrängningsfältet” och återkommer till det vid många tillfällen i boken. Något går dock förlorat i översättningen av termen, som i det engelska originalet lyder ”The Reality Distortion Field”. Boken ger otaliga prov på situationer där Steve förvränger verkligheten till något som passar hans syfte eller uppfattning. Steve beskrev sig gärna som att han befann sig i skärningspunkten mellan estetik och teknologi. Tyvärr färgas boken något av att författaren själv inte verkar ha en så gedigen teknisk bakgrund. Vissa händelser som verkligen förändrade världen ges inte den uppmärksamhet som de kanske hade förtjänat.

Boken är uppbyggd av fyrtiotalet kapitel som dyker ner i olika tidsperioder i Steves liv och återger dem i form av anekdoter eller intervjuer med Steve själv eller andra personer som var delaktiga i händelserna. Jag tyckte mig ibland ha lite svårt att följa med i berättelserna och förstå vems perspektiv de återgav eller vem som stod för en viss tolkning. Som berättelse är boken dock mycket fascinerande läsning, även för någon som nära följt Apples utveckling sedan Steves återkomst på slutet av 1990-talet. För ett barn av datorrevolutionens ålder är boken relevant som nutidshistoria. Utöver det beskriver den framgångsrikt de drivkrafter som krävs för att uppnå den grad av innovation som möjliggjorde teknik- och -kulturfenomenet Steve Jobs.

När det gäller bokens disposition så lämnar den en hel del att önska, trots det höga sidantalet så får man en känsla av att man bara gör kortare nerdykningar i Steves liv genom ett nyckelhålsperspektiv. Det kan ha sina naturliga förklaringar, men det händer att man inte kan skaka av sig känslan att vissa händelser återges nästan som en parentes. Förmodligen är det så att för att kunna beskriva en så inflytelserik person hade författaren behövt flera volymer. Det är dock lätt att misstänka att det faktum att drygt halva boken upptas av händelser innan Steves återkomst till Apple, har lett till att återstoden komprimerats något på grund av det tragiska sista kapitlet i Steves liv.

Sista ordet lär inte vara sagt eller skrivet om Steve Jobs liv och hans inverkan på teknikutvecklingen. ”Think Different”, och ingenting var någonsin mer sig likt.

Similar Posts:

• Ars moriendi – konsten att dö
• Personliga retoriska råd
• Elon Musk i dramatiska munsbitar
• Nördig utflykt i typografin
• Att gå varje dag