I ett PS till originaltexten som både inleder och namnger denna essäsamling diskuterar hon varför hennes artikel fick en sådan spridning. Förutom att många kände igen sig i fenomenet lades den upp under en amerikansk valrörelse när, i synnerhet republikanska, politiska  röster kom med det ena antifeministiska uttalandet efter det andra. Kanske mest ökänt är Todd Akins utspel om att ”det inte behövs någon aborträtt för kvinnor som har blivit våldtagna, för om det är en riktig våldtäkt så vet kvinnokroppen hur den ska stänga av systemet”.

Nu innebär inte definitionen av mansplaining att någon uttrycker något så uppåt väggarna, även om det kan vara så. Det är kortfattat ett ord för när en man ska förklara något, vanligtvis för en kvinna, på ett överlägset och ignorant vis, där den förklarande förutsätter sig veta något som personen framför denna inte vet.

Rebecca Solnits text tar sin början i en självbiografisk absurd episod som utmynnar just i ett solklart exempel av mansplaining. Därifrån bygger hon ut sitt resonemang kring fenomenet till en bredare fråga om sociala maktförhållanden. På det sättet påminner den om Stephan Mendel-Enks intressanta och personligt skrivna Med uppenbar känsla för stil. Men än en gång, begreppet är inte Solnits och hon kritiserar i texttillägget ett ickekonstruktivt användande av termen på ett sätt som ”ger tyngd åt föreställningen att det handlar om en medfödd brist hos män, i stället för om att en del män förklarar saker som de inte borde förklara och inte lyssnar på saker som de borde lyssna på.” Även andra röster har anmärkt att ordet missbrukats och använts alltför lättvindigt och felaktigt. Men i Rebecca Solnits resonemang blir företeelsen en spegel ur vilken man kan läsa av en djupare tendens i samhället.

Boken innehåller totalt nio essäer. Samtliga är absolut läs- och tänkvärda även om vissa är skrivna med en mer brännande och skarpare stil. Något som inte är särskilt märkligt, då dessa behandlar vidriga former av sexism och jämställdhetssträvande strategier. Andra texter har en mer akademisk ton, men gemensamt för alla är en genomlöpande feministisk och maktkritisk diskussion. Det är också det som gör boken till en både sammanhållen och intressant samling. Rebecca Solnit har en vassare penna än de flesta samhällsanalytiker och kommer därför med stor sannolikhet att ha fortsatt betydande påverkan på den sociala agendan.

Similar Posts:

• Orealistiskt att inte hoppas
• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Inte alla kan vandra fritt

I reportageboken Pappa & kriminell finns till exempel ett barn som tvingas sluta på dagis sedan andra föräldrar sett hans pappa uthängd som yrkeskriminell i pressen. Här finns barnen som får sina hem stormade av piketstyrkan och sin pappa nedbrottad och bortsläpad, utan att någon vare sig före eller efteråt frågar efter hur det kan påverka dem.

Men även om barnperspektivet finns med, både som enstaka intervjuer med numera vuxna barn till kriminella och som expertutlåtanden från dem som har med barnen, deras föräldrar och poliserna som griper dem att göra, så är det framför allt papporna själv som kommer till tals i Niklas Malmborgs och Geir W Staksets reportagebok.

Det gör förstås att man kommer dem och deras resonemang nära – men inte alltid. När det gäller vad de faktiskt sysslar med är uttrycken oftast, och av naturliga skäl, ganska vaga. Här och var kommer en högst konkret historia om ett misslyckat bankrån, om misshandel utanför krogen eller om hur man driver in en skuld. Betydligt oftare pratas det om att ”fixa grejer” eller ställa upp för kompisarna.

Lojalitet står ofta i centrum för resonemangen, både som krav och som skyldighet. Ibland kan förstås lojaliteterna krocka – i vilken utsträckning ställer man upp för polarna även om det på ett eller annat sätt går ut över familjen? – men oftare ses de som förutsättningar. Det är ju polarna som kan se till att familjen får mat på bordet om man själv åker in.

Till stor del handlar det om fängelsestraff, om dem som försöker ”fixa grejer” lite längre ner på straffskalan nu, för att inte missa alltför mycket av ungarnas utveckling, men också om vad de faktiska fängelsevistelserna gör med föräldrar och barn. Här finns långa häktningsperioder där man inte får höra av sig till familjen alls, besök med restriktioner där man inte får hålla i sin lilla nyföding en första gång, men också glädjen i ett enskilt besöksrum där man för första gången lyckas byta blöja själv.

Inte minst angeläget finns den stora undersökning från Storbritannien som visade att nästan häften av pojkarna som haft sin pappa i fängelse själva döms för brott senare i livet. Samma forskare gjorde en jämförande studie i Sverige, och här fanns inte samma starka samband. Både den mer humana kriminalvården i sig och välfärdssamhället i stort ansågs vara viktiga faktorer. Det svenska samhället har haft större förståelse för både brottslingar och deras barn, samtidigt som den allmänna välfärden i större utsträckning gjort barnen bättre rustade att bryta föräldrarnas mönster. Därför ser flera experter som uttalar sig i boken stora faror i dagens hårdnande syn på kriminalitet och i de ökande svårigheterna att komma in i samhället, som barn eller vuxen med taskigare förutsättningar.

Det jag mest av allt bär med mig efter att ha slagit igen Pappa & kriminell är nog ändå de enskilda människoödena. Jag skulle gärna vilja höra också hur kriminella mammor kan resonera (eller för all del mer av kvinnorna som väljer att skaffa barn ihop med männen i den här boken) och i vilken mån det eventuellt skiljer sig från de här pappornas logik, men också egentligen samma typer av funderingar från vilka föräldrar som helst. Vad vill man föra över respektive inte föra över till sina barn? Vad önskar man dem för typ av liv? Hur tror man att den egna situationen påverkar dem? Vad är viktigt?

Även om de här föräldrarna i många fall slår en som märkligt (eller kanske inte så märkligt) värde- och genuskonservativa, närmast hedersorienterade, så finns också en ogrumlad barnglädje som jag faktiskt inte kan påminna mig att jag stött på någon annanstans. Jag tänker till exempel på pappa-kurserna i Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, där pappor tydligen mest förväntas se graviditet, förlossning och unge som hinder i sin väg mot att få ligga igen. Jämför det med yrkeskriminelle nyblivne pappan Janni i Malmborgs och Staksets bok:

Jag har alltid varit lat när det kommer till att göra saker i hemmet och så, jag skjuter gärna upp sånt. Men nu springer jag runt som värsta R2D2 och städar och diskar och tvättar hela tiden. Jag har alltid lagat mat, men nu gör jag allt annat också för att frun ska få ta det lugnt. Det är inte ens jobbigt, det är kul! Men jag är lite avundsjuk på frugan. Jag har ju liksom ingenting att komma med när de ligger i soffan och hon ammar. […] Förutom när det är dags att byta blöjor – yeah! utbrister han och sträcker upp armarna i luften. Det får jag göra. Det är jävligt grymt.

Similar Posts:

• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Yrkeskriminella bygger bo
• Vem tjänar på brott och straff?
• Girls rule the school
• Patriarkens fall

I dikten ”Riktiga män” raddar Marcus Priftis upp en rad egenskaper som ”riktiga” män har.

Riktiga män
är plötsligt inte längre
riktiga män

Riktiga män
är en asocial konstruktion

Jag är glad att myten om mannen demoleras här, hälften av jordens befolkning kan omöjligt passa in i samma mall. Den här diktsamlingen recenseras till en manlighetsspecial vi har gjort här på dagensbok.com, där vi undersöker synen på män och manlighet i samtidslitteraturen. En käftsmäll är också beröring är träffande för ämnet.

Marcus Priftis driver med mannen som den starka, säkra, tuffa i dikter som saknar vackra ord och formuleringar men innehåller många smarta dito. En riktigt revolutionerande diktsamling hade kanske lyckats säga något nytt om mannen. Det lyckas inte Marcus Prifits med, men det är gott nog att han klämmer in bilden av den macho-mannen i en diktsamling och krossar bilden av Honom. Det är inte de vackraste dikterna i världen, men det är inte heller syftet med dem. Jag skulle gärna ge den här diktsamlingen i present till alla män i världen.

Jag ser ut som John Travolta
med en touch Paolo Roberto
jag rör mig som Schwarzenegger
klär mig som prins Daniel
och luktar som en miljon dollar

Similar Posts:

• En studie i grymhet
• Ett helhetsgrepp på manligheten
• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara

Helena Österlund – Ordet och färgerna.
Juryns motivering: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord”.

Eli Levén – Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Juryns motivering: ”För en roman som känsligt och sårbart gestaltar det riskfyllda spelet mellan självutgivelse och utsatthet”.

Anna Ringberg – Boys.
Juryns motivering: ”För en roman som överraskar oavbrutet och med stark och egen röst sätter det osannolika helt på sin plats”.

Stephan Mendel-Enk – Tre apor.
Juryns motivering: ”För en sammansatt roman med humor och inlevelse skildrar en familje- och kulturgemenskap, präglad av insiktsfull självironi.”

Elin Ruuth – Fara vill.
Juryns motivering: För en roman som med uppdriven känsla för ordens vikt underminerar vardagens konventioner och språkliga förskansningar.

Ordet och färgerna är den enda nominerade diktsamlingen. Det är en diktsamling att lyssna till, fascineras av, känna rytmen av. När jag läste Helena Österlunds bok var min ingång tveksam men den växte med tiden. För Anna C växte den så mycket att Ordet och färgerna fick vara med på hennes årsbästalista: Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftfull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Du är rötterna som sover vid dina fötter och håller jorden på plats har jag älskat så mycket att jag utnämnde den till en av årets bästa böcker 2010. Så skulle min röst hamna på någon av de nominerande så skulle det bli Eli Levén. När jag läste den för dagensbok.com i våras skrev jag: ”Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.”

Boys är det ännu ingen här på dagensbok.com som har läst, men Alice Kassius Eggers skrev så här om boken för Aftonbladet: ”Beskrivningen av Lasses vardag med Boys är imponerande, rent och klart berättas det för mig om saker jag redan vet men aldrig läser om. Den exakta känslan när någon inte beter sig riktigt redig mot ens hund och man vet att nu, nu kommer han surna till.”

Ella läste Tre apor i somras, då skrev hon: ”Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds.”

Elin Ruuths Fara vill gavs ut så tidigt förra året att jag nästan glömt att den lilla gula boken fanns med bland möjliga debutanter till årets pris. För nästan ett år sedan skrev Sigrid: ”Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv.”

På debutantaftonen den 24 februari får vi veta vem av de ovanstående fem som är vinnaren. Men innan dess är det fritt fram att gissa och önska. Vem tror du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset till Eli Levén
• Vårens debutanter
• Grattis Helena Österlund
• Vita dikter
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…

Nu utspelar sig Tre apor i Göteborg på 1980-talet, men också i den judiska församlingen, med allt vad det innebar av en minoritetsgrupps, på gott och ont, täta sammanhållning. Här råder judiska högtider, traditioner och vanor. Och när något händer så finns förstås – på gott och ont – hela församlingen där.

Jacob är 13 år och har precis haft sin Bar mitzva när hans föräldrars äktenskap faller i stycken. Mammas nye flyttar in i huset. Farföräldrarna förhör sig frenetiskt: tänker han släpa in någon julgran, den här nye? Och vad är det egentligen som händer med Jacobs pappa?

Något lånar Mendel-Enk i strukturen från deckare och thrillers – antydningar, cliff hangers – ett fenomen som har spridit sig genom både fack- och skönlitteratur på senare tid. Tanken är väl att fånga intresset, kanske också att som Jacob undvika det som är svårast att prata om, och egentligen räcker det med det, med karaktärernas och handlingens förmåga att fånga.

Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds. Här finns det komiska, kärleksfulla och lätt hemvana i alla knasiga släktingar som lägger sig i och ställer krav, och det mer specifika i en morfar som delar in allt på tv i ”judiskt” och ”antisemitiskt”, eller den darrhänte gamle rabbinen som eventuellt dragit en förbannelse över församlingen genom sitt eviga tappande av Torarullarna.

Och det är väl som poängen med all litteratur egentligen, det allmänmänskliga och det specifika.

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Den problematiska manligheten
• Dikter för ”riktiga” män
• En studie i grymhet
• Ketchupeffekt och omklädningsrum

Denna den fjärde vågen är en våg som på intet sätt räds att slåss på alla fronter samtidigt. Den vägrar att fokusera genus på bekostnad av andra perspektiv som klass, etnicitet och sexuellt läggning och går generellt sett i land med det. Vi människor hör ju trots allt sällan till en enda kategori. Istället befinner vi oss på olika platser i olika hierarkier med det gemensamt att vart och ett av dessa fack tenderar att direkt eller indirekt begränsa våra valmöjligheter i livet.

Författarna i Pittstim. Pissbomber, skogsporr och kärlek – 15 berättelser om att vara kille skiljer sig från ovan nämnda antologier, och uppriktigt sagt rörelser, genom att de alla är, just det, män. Kanske inte riktigt de där medelåders vita medelklassmännen som man brukar säga toppar hierarkierna, men män. Unga män – 80-talisterna är i starkt majoritet – med spridda bakgrunder inom media, sport, politik och så vidare, som skriver om våld, sexualitet, kärlek, droger och grupptryck.

Precis som i antologierna ovan finns en trivsam och konstruktiv pluralism i de olika ämnena och erfarenheterna i Pittstim. Att även formen – med dels stilexperiment, dialogform, skönlitterära och facklitterära drag om vartannat, dels själva formgivning i ”lättillgängligt” veckotidningsstuk med puffar och små faktarutor till höger och vänster – också går igen börjar kanske kännas mer tröttsamt.

Som en spännande och/eller skrämmande röd tråd genom texterna går frånvaron av kvinnor. Tjejfeministerna ovan skriver mycket om relationer mellan kvinnor och män. Killarnas texter handlar förbluffande ofta enbart om killar. Killar som slår varandra, blir kära i varandra, nojar ut på att bli kära i varandra, hetsar varandra till våld eller sex de egentligen inte är sugna på, som täcker upp för kompisarnas otrohet, jämför snoppar i duschen eller tittar på porr ihop. Om manliga förebilder på film eller verklighetens alkoholiserade pappor och sexistiska hockeytränare.

Det har kommit många bra böcker om mansroller på senare tid. Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil, Johan Hiltons No tears for queers och Katarina Wennstams En riktig våldtäktsman är några. Pittstim är en yngre och spretigare variant på temat – och kanske framför allt en ingång till det. Det händer onekligen saker. Och samtidigt är det fascinerande hur lång tid det faktiskt tagit att börja diskutera vad könsroller och förväntningar innebär också för män. Så jävla roligt kan det väl inte vara att jämföra snoppar och skälla varann för kärringar i någon sorts evigt pågående hockeyomklädningsrum?

Similar Posts:

• Den problematiska manligheten
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Röster och möjligheter
• Jävla samhället

Morden är långt ifrån ensamma i sitt slag. De kännetecknas av övervåld och motiven är homofobi driven till sitt yttersta. Ändå har karaktären av hatbrott inte alltid uppmärksammats. Motiv har slätas över av missriktad hänsyn till anhöriga, eller så har pressen fokuserat på mer säljande element, som Josef Ben Meddours mördares extrema satanism.

Johan Hilton tar sig emellertid förbi kvällstidningsrubrikerna och myterna och förhåller sig till sitt ämne på en gång personligt, öppet och kontextualiserande. I var och en av de tre delarna finns han på plats, iakttar, intervjuar, forskar och funderar. Miljöer, mentaliteter och personer levandegörs på ett imponerande sätt.

Inte minst mediarapporteringen undersöks och kritiseras mycket målande och avslöjande. Mest extremt blir det i Wyoming när drevet går och Matthew Shepard blir ett slagträ i den amerikanska debatten. Han helgonförklaras av lobbyister som kämpar för att få brott mot homosexuella erkända som hatbrott, och förpassas till helvetet av den kristna högern, från vilka slagordet ”No tears for queers” är hämtat. De reser monument över Shepards rättvisa straff, demonstrerar på hans begravning och skickar gratulationskort till föräldrar vars homosexuella barn dött i aids.

Det är fullkomligt ofattbart. Och ändå tycks Hiltons drivkraft vara just en tydlig och uppriktig vilja att förstå. Vad är det hos gärningsmännen som får dem att reagera så starkt på upplevelsen att en bög stöter på dem – för det upplevs i samtliga bokens fall – att de på de mest bestialiska sätt misshandlar och dödar?

I en intervju med författaren i TV-programmet Sverige! säger han något jag fastnar för: tänk om kvinnor skulle slå ihjäl alla män som gjorde ovälkomna närmanden? Det är en fullkomligt löjeväckande tanke. De heterosexuella männen skulle utrotas på nolltid.

För på något sätt handlar det om manlighet. Bögarna upplevs som ett brott mot normer och hierarkier som känns fullkomligt livsviktiga att upprätthålla. Det är säkert ingen slump att samtliga gärningsmän är i stort behov av att bevaka det lilla övertag de har som heterosexuella män. Den brokiga skaran utgörs av marginaliserade småkriminella nollor med olyckliga barndomar, uppenbara självhävdelsebehov och hela paketet. Det är antagligen inte heller någon slump att brotten utspelar sig i småstaden Laramie med sitt cowboyideal och i de klassiskt grabbiga arbetarstäderna Katrineholm och Göteborg.

Och precis som i Stephan Mendel-Enks avslöjande av manligheten i Med uppenbar känsla för stil utgör de våldsamma extremfallen i No tears for queers toppen på ett isberg av vardaglig manschauvinism och homofobi. Manlighetsideal som spelat ut all praktisk funktion klamras hysteriskt fast vid. Enskilda individer på fel plats vid fel tid får agera personifikation av hotet mot trygga och självklara könsroller, mot den manliga makt som för de allra flesta är och alltid har varit mer eller mindre en illusion i snuttefiltsformat.

Similar Posts:

• Den hotfulla dubbelnaturen
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Verkligare än Göran Hägglund?
• ”No tears for queers, and all that”
• Den problematiska manligheten

Jag är ofta utomordentligt dödstrött på biografiska tolkningar av litteratur (så överskattade att de faktiskt fortfarande för skrämmande många utgör den enda ”rätta lösningen” på ett verk), men i det här fallet utgör författaren onekligen en extra krydda för sin roman. Mishimas komplexitet (vekling som dyrkade fysisk skönhet och stryka, homosexuell men gift, en författare som föraktade ord och abstraktioner, nobelpriskandidat som skar upp magen enligt samurajisk tradition för ett förlorat och våldsinriktat kejsardöme) i kombination med hans kompromisslöshet genomsyrar också hans romanvärldar.

I Sjömannen som föll i onåd hos havet förälskar sig sjömannen Ryuji i den vackra änkan Fusako. Deras förening bevittnas av Fusakos trettonårige son, Noboru, som bevakar sin mor genom ett hemligt kikhål i en byrå. Till att börja med ser Noboru upp till sjömannen, som för honom är en hjälte i ständig rörelse. När Ryuji så bestämmer sig för att gå iland till förmån för en tillvaro som familjefar med plats i Fusakos snobbiga butik blir pojkens besvikelse omätlig.

Noboru och hans kompisgäng, lett av ”Chefen”, förkastar mänsklig svaghet och övar sig i iskall intellektualism och skoningslös grymhet. De bestämmer sig för att ställa Ryuji till svars för hans svek.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är en berättelse att bli fascinerad och en smula äcklad av, snarare än att identifiera sig med. Även då karaktärernas resonemang återges direkt är det svårt att förstå. Inte minst tonårspojkarna i Noborus gäng framstår som bisarra idékonstruktioner, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men definitivt skrämmande.

Chefen hade den bestämda uppfattningen att det krävdes sådana här handlingar för att fylla världens stora tomrum. Fast inget annat kunde göra det, sa han, skulle mord fylla dessa gapande hål ungefär på samma sätt som en spricka i en spegel fyller spegelns yta. Sedan skulle de få verklig makt över tillvaron.

Jag vet visserligen inte riktigt hur japanska trettonåringar talar, men jag har svårt att tänka mig att de talar såhär. Här finns inte vad man i vardagstal skulle kalla realism, men kanske ett slags upphöjd extrempolitisk sådan.

Fusako är naturligtvis den mest ointressanta karaktären i triangeldramat. Hon är Kvinnan, som håller tillbaka och förvärldsligar, hon är bekvämlighet och brist på visioner. Männen däremot, både sjömannen och pojken, hyser en diffus dröm om Det Stora, det ärofulla och farliga. Död och ära är tätt sammankopplade.

För en modern läsare framstår Noboru och hans vänner som fullfjädrade psykopater. ”Grupptryck” är ett alltför barnsligt ord för hur pojkarna driver på och testar varandra, hur de strävar efter likgiltighet i sina meningslösa och grymma handlingar och nästan med njutning låter rationalitet och individens ansvar uppgå i ett kompromisslöst kollektiv som bara hyser förakt för samhället omkring sig.

Stephan Mendel-Enk skrev i Med uppenbar känsla för stil om en manlighetsideologi, i grunden byggd på våld, där män förväntas vara antingen dårar eller genier. Ett sådant mansideal finns uppenbart också i den japanska kulturen, hos samurajer och självmordspiloter, och inte minst hos Yukio Mishima själv. Sjömannen Ryuji sviker det idealet när han drar sig tillbaka från havet och därför måste han straffas.

Över berättelsen vilar ett obehagligt lugn, oavsett hur upprörda karaktärerna blir eller hur fruktansvärt händelserna utvecklas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om detta lugn är japanskt eller helt enkelt modernistiskt, men det skapar både en otäck stämning som bitvis skulle gå att skära genom med kniv och ett utrymme att reflektera över mänskligt beteende i all sin trivialitet och vidrighet.

Similar Posts:

• Bakom körsbärsljuvheten
• Kyligt drabbande och förebådande
• Dikter för ”riktiga” män
• Som en odöd chokladask
• Den problematiska manligheten

Behöver det nämnas att han redan hunnit provocera både den ene och den andre med detta? Nyanser som den mellan att kritisera manlighetsideologin som sådan eller att kritisera alla män försvinner lätt i debatten. Ändå får man nog, i andan att all publicitet är bra publicitet, konstatera att debattskapandet hör till syftet och att det här onekligen är en bok som förtjänar uppmärksamhet.

Som utgångspunkt för resonemanget fungerar ett reportage i fotbollsmagasinet Offside om Firman, en gruppering mycket våldsbenägna AIK-supportrar. Det är på deras hemsida, men också i tidskriften Café, som författaren hittat titeluttrycket ”med uppenbar känsla för stil”. Och det är sådana paralleller som fått honom att börja fundera. Samtidigt som han känner avsky inför det dessa fotbollshuliganer står för kan han känna igen det från de olika manliga miljöer han genom livet rört sig igenom. Skolan, kompisgänget, fotbollslaget, sportredaktionen. Överallt handlar det om att stå pall, behärska sig, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större. Om hierarkier och förakt för svaghet.

Mendel-Enk menar att huliganvåld, våldtäkter och liknande inte ska ses som anomalier, som parentesiska utbrott av hat och ondska, utom som förlängningar av ”den normala manligheten”. Firman drar det bara lite längre.

Poängen är inte att alla män är onda. Snarare tvärtom. Genussystemet, könsrollerna, är ofördelaktiga för alla människor. Där har männen visserligen makten, men de är lika fastlåsta och hämmade i sin roll som potentiella våldsutövare – för det är hotet om våld som den manliga dominansen bygger på – som kvinnor är som förutbestämda offer. Liksom Katarina Wennstam, vars böcker han refererar till, pekar Mendel-Enk på hur samhället utgår från en syn på män som de som bara går runt och väntar på att explodera; som kan provoceras till våldtäkt genom blotta åsynen av en kort kjol; som ständigt riskerar att slukas av mörkret inombords.

Till formen är detta en lättsmält och trivsam, om än något ostrukturerad, liten bok. Mendel-Enk skuttar ohämmat genom anekdoter, intervjuer, forskning, brottsstatistik och funderingar. Det ger ibland en lite rörig känsla av förvuxen krönika, men det är också samlandet som är bokens styrka. Alla dessa anekdoter bildar en helhet, en delvis dold ideologi, vars följder på en mängd olika nivåer onekligen är skrämmande. Men samtidigt som budskapet är dystert är tonen trivsam och underhållande. Det finns en hälsosam balans mellan igenkännande och reaktion, liksom mellan stora resonemang och konkreta exempel.

Författaren kommer kanske inte fram till något som inte skrivits förr, men han gör det på ett lättläst och trevligt sätt, som med all säkerhet kommer att locka fler läsare än en hel del av den litteratur han refererar till. I Med uppenbar känsla för stil möter vi huliganer, graffittimålare och Killinggänget; vi får stifta bekantskap med sportredaktionernas krigsmetaforik, särbehandling på dagis, mansjouren och stödgruppen för unga pappor, och inte minst mansroller på film. Vi får vara med om tankeexperiment som vad som händer om man byter ut Björn Kjellman i Adam och Eva mot Mikael Persbrandt. (Effekten blir både underhållande och skrämmande.) Massor av små iakttagelser bildar tillsammans manlighetsideologins mönster. Frågan är vad som händer sen?

Att föra fram problem till diskussion är naturligtvis en stor poäng i sig. Mer kan man kanske inte begära. Men man skulle ju kunna önska sig en antydan till, eller hopp om, en lösning. Manlighetsideologin tycks hos Mendel-Enk vara mer eller mindre konstant i tid och rum.

Alla hoppfulla försök att skapa en ny, god mansroll utan att på allvar ifrågasätta grunden för den rådande – idén om två kön som är varandras motsatser – kommer att vara lika fruktsamma som det vore att försöka skapa en god nazism utan att göra någonting åt dess syn på raser. Värre ändå förresten.

Han har säkert rätt i att problemet handlar om strukturer, inte minst mentala sådana. Frågan är om det finns något utrymme alls för den enskilde individen att skapa förändring. Mendel-Enks manlighet tenderar att bli statisk, omöjlig att påverka. Är vi dömda att aldrig vara mer än våra kön?

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Toppen på ett mycket farligt isberg
• Dikter för ”riktiga” män
• Angelägna och inflytelserika essäer
• En studie i grymhet