Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Självklart sveps man med i den förtrollande berättarglädje som är Lagerlöfs signum. Genom otaliga anekdoter får läsaren lära känna gården, människorna som lever där under Lagerlöfs uppväxt och människorna som levt där tidigare. Vad som är sant och vad som är påhittat går inte att urskilja, men det tycks heller inte vara tanken. Förresten, får man känslan av att Lagerlöf vill förmedla, behöver det som är påhittat inte vara mindre sant än det som faktiskt har hänt. Barnets blick och uppväxt på den förunderliga och sagostinna plats som är Mårbacka är vad Lagerlöf bjuder in till. Det är den erfarenheten hon vill förmedla.

I Mårbacka är Selma ett litet barn, och berättelsen kretsar kring gården: de olika hus som finns där, de hus som finns i närheten, alla de olika människor som bor på Mårbacka och alla de som kommer dit på besök. Huvudpersonen på gården är skriftställare Lagerlöf, Selmas pappa. Han är omöjlig att inte tycka om, både för människorna omkring honom och för läsaren, när han i en excentrisk anda rustar upp gården eller bjuder in till storkalas på sin födelsedag. Ett barns memoarer kretsar mer kring Selma och hur hon som tioåring upplever livet på Mårbacka, med syskon och kusiner och guvernanter. Slutligen skriver den fjortonåriga Selma själv svitens sista del, Dagbok, där läsaren får följa med henne till Stockholm där hon spenderar en vår hos sina släktingar för att kunna gå på sjukgymnastik för sitt halta ben.

Mårbackasviten är till synes inte mer än spridda anekdoter om livet på en gård. Men, precis som i många andra av hennes verk, lyckas Lagerlöf i sviten fånga det allmänmänskliga; det stora i det lilla. Som läsare kastas man tillbaka till en annan tid, och även om vissa saker skiljer sig, blir det än mer tydligt hur mycket livet idag och livet då har gemensamt. Lagerlöf beskriver hur det är att växa upp, och samtidigt beskriver hon hur det är att minnas dem som inte fanns med henne i slutet av hennes liv. Tidens gång är obarmhärtig mot livet som beskrivs på Mårbacka – precis som det är mot allt liv. Men tack vare att Lagerlöf tog sig tid att minnas tillbaka, och beskriva hur det var, lever minnena och människorna kvar för oss i nutiden, för människor i framtiden, att ta del av och hänföras av. Det är inte mindre än storartat, och tack vare Lagerlöfs berättarglädje, totalt fröjdefullt.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Respekt
• Så mycket mer än sagotant
• Episkt familjedrama

Det tyckte i alla fall Gwendolen Howard (1894 – 1973) som på amatörens villkor gjorde ingående studier av småfåglar och vars böcker på 1950-talet blev storsäljare och älskade av läsare i många länder.

Gwendolen, som valde att kalla sig Len, är också huvudperson i Eva Meijers bok Fåglarnas hus. I sin föregående bok Djurens språk behandlade Meijer olika sätt djuren kommunicerar på. Den här gången omvandlas samma tema till en litterär fantasi med inspiration från verkligheten.

Romanen skildrar Lens uppväxt i den fyrhövdade syskonskaran i lantliga delar av Wales och England. Föräldrarna arrangerar kulturella salonger, något som väcker intresset för musik hos Len. Hennes spel på viola leder så småningom till London och orkestern som leds av dirigenten Malcolm Sargent. När året 1938 har kommit köper hon en stuga på landet där hon lever resten av sitt liv med öppna fönster mot trädgårdens fågelliv. Hon lämnar också livet som orkestermusiker.

Det är intressant att jämföra författare som tar avstamp i verkliga levnadsöden för sina romaner. Byborna från Nås i Dalarna, som for till Jerusalem år 1896 motiverade Selma Lagerlöf att skriva den gripande romanen Jerusalem. Ett annat exempel i genren är Alexandra Coelho Ahndorils läsvärda roman Mäster, där August Palm är drivande figur. Riktigt den nivån når inte Meijer med sin bok. Många uppslag skulle kunna användas för att skapa hetta: relationen till den gindrickande mamman, striden med dirigenten eller ointresset för de jämnåriga kvinnornas familjedrömmar. Av någon anledning har författaren inte velat regissera sin berättelse kring dessa möjliga konflikter, i stället präglas hela berättandet av en distans till huvudpersonen.

Samhällsbilden är däremot väl fångad. Under större delen av 1900-talet förväntades inte kvinnor göra karriär efter att de ingått äktenskap och bildat familj. En kvinna som avvek från omgivningens förväntningar kunde räkna med att bli ifrågasatt både på banken och i kärleksmöten.

Läsare som tycker om trivsamhet på lagom nivå och kanske även har fåglar som huvudintresse kan säkert tycka att romanen fångar något mitt i prick. Lite lagom sinnlighet och musikalitet glider in emellanåt men inte mer än så.

Similar Posts:

• Andra infallsvinklar på djurs språk
• Om människans förhållande till fåglar
• Vi har fåglarna gemensamt
• Perfekt balans mellan konst och guidebok
• Tillbaka till skolbänken

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

Men egentligen börjar berättelsen någon annanstans. Nämligen i den ytterst spännande scenen där två unga killar bestämt sig för att klättra uppför en silo. Den ene raskt och modigt i täten, den andre illamående av rädsla att trilla ner, men mån om att inte banga ur. Samtidigt en barnvagn som rusar nerför en trappa, men som mirakulöst stoppas upp av någon som går in i handlingen och liksom avstyr ödet, katastrofen som skulle ha skett, genom att gripa handtaget. En inledning som är stark, som strålar språkligt och som ger mig höga förväntningar.

Detta är en roman myllrande av karaktärer. Det är hemvändaren Marko, som byggt upp en ekonomisk trygghet i Stockholm och nu vill återgälda sina föräldrar genom att köpa ett hus till dem. Det är Siw och Anna, som bantar med hjälp av pulver och gymmande, men helst hamnar i soffan med en bib och cigg på balkongen. Anna har sin familjesituation, där kriminalitet är grunden och man hjälper de sina. Siw har en synsk förmåga, eller snarare hörsel. Det är Johan, som döljer sina verkliga känslor genom att göda sitt hat på främlingsfientliga sajter. Det är Maria, vars liv kommit att hängas upp på hennes vackra ansikte. Det är Max, vars planer fick sig en törn av en olycka på en dykarsemester, och som även han har en förmåga att ta del av framtiden innan den är här. Till det bikaraktärer. Väl värd att nämna är den förtjusande roliga dottern Alva. Även vattendrag och vind får sina egna röster. Det är ett persongalleri som puttrar på och genom att perspektiven ständigt skiftas hålls spänningen och läslusten, vid liv. Huvudkaraktärer som inte riktigt hittat sin plats i tillvaron är spännande att läsa om, som en befriande kontrast till vår aldrig sinande aptit för framgångssagor, och det är imponerande att skapa en bladvändare på över 700 sidor. Ändå är det här Ajvide Lindqvists klart sämsta roman hittills.

Det finns en politisk ådra i det Ajvide Lindqvist skriver, som har slipats alltmer de senaste åren. Det är bra, men tyvärr sker det i den här boken, liksom i Rörelsen, på bekostnad av skräckelementet. Och det är med stor förvåning som jag förstår att kritiker överlag, ja rentav Augustprisjuryn, har tyckt att det är att föredra när Sveriges kung av skräck går ifrån just skräcken. Det finns en grundläggande hållning, upplever jag det som, att skräck, framför allt med övernaturliga element, tillhör den fulare litteraturen. Man behandlar det som att det tillhör ungdomen att läsa sådant. Jag vet inte varför det har blivit så. Tröttnar man inte jävligt mycket på att läsa om medelålders medelklassmänniskor som lever ett halvtråkigt kulturliv och pillar sig själva i naveln? Jag har själv läst allt skönlitterärt John Ajvide Lindqvist har skrivit. Och inte har jag gjort det främst för den politiska ådran, eller för någon litterärt hög kvalitet, även om han alltid framstått som en god människoskildrare. Nej, självklart har jag läst för att jag då och då tycker om att bli riktigt rädd. För att skräcken, och även de övernaturliga elementen, kan vara precis vad man behöver ibland. Det är underhållning, det är medryckande förförisk verklighetsflykt och Ajvide Lindqvist har varit en mästare inom sitt skrå.

Det som händer i Vänligheten är att han beter sig ungefär som att han precis har börjat på sin första skrivarlinje. Han testar att skriva lite som Selma Lagerlöf, han skiftar perspektiv för skojs skull, han går in i en scen och gestaltar och sedan tar han ett kliv utåt och betraktar. Han gör en fucking deus ex machina! Det vill säga låter en gud stiga in i handlingen. Det blir rörigt, stundtals riktigt löjligt, och man undrar vart redaktören som ska binda ihop det hela har tagit vägen. Man undrar vad kritikerna som hyllar detta har knarkat. Man tänker jamen kan inte en författare få lov att prova något nytt någon gång, då? Man svarar sig själv: jodå. Men gör det bra.

Gör det bra eller ge inte ut det förrän det är bra.

En stark människoskildrare är han fortfarande. Flera av karaktärerna lever kvar i mig efteråt. De tar sig loss från boksidorna och blir levande, trots det stundtals något styltiga gestaltandet. Och visst kan jag också charmas av oväntade litterära grepp, när de funkar. Men vi måste prata om pekoralstatusen på det här verket. Hur smetigt det kan bli när man tar på sig att skriva om kärleken mellan människor i vardagliga situationer. Hur nära känslan att bli rörd kan ligga känslan att bli generad. Vi måste prata om föraktet för övervikt som genomsyrar den här boken. Kroppsfixeringen, som känns märkligt daterad. Hur mycket vi än lever i ett hälsohetsande samhälle, så blir beskrivningen av Siws och Annas kroppar tjatig när det riktigt bankas in hur stora de är, hur svårt de har att röra sig, hur de hatar sig själva för det. Till slut vill man skrika rakt ut ”jaja! Jag fattar! De är feta! Vad har de fler för egenskaper?”. Nej, några fettaktivister verkar då aldrig ha tagit sig in i Ajvide Lindqvists feed. Vi måste prata om 1. glädjen över att en karaktär är homosexuell, och de inkännande välbeskrivna våndorna kring detta, som sedan 2. får sig en snöplig näsknipsare på slutet av romanen (utan att avslöja för mycket). Vad fan hände där?

Språket, då. Precis som barnvagnen som kan ses som sprungen ur Odessatrappan-scenen i den ryska filmklassikern Pansarkryssaren Potemkin vimlar den här romanen av blinkningar till populärkultur och klassiker. Det blir aningen för mycket. Det är Raskolnikov som möter en aldrig sinande ström av Håkan Hellström-citat, det är Lars Winnerbäck, det är gamla tevespel, och framför allt är det en stor del Pòkemon go, som har en rentav bärande funktion i berättelsen. Trots all information som lämpas över om hur spelet går till, känner jag som Pòkemon go-novis mig stundtals ganska förvirrad. Som att jag är utestängd ur stora delar av handlingen. Samtidigt finns det en poäng, det ska erkännas, att använda sig av de mer nutida referenserna. Här har Ajvide Lindqvist skapat sin bubbla som tilltalar den stora fanbase han byggt upp sedan Låt den rätte komma in. En av de stora scenerna i Vänligheten, som faktiskt gör mig tårögd, är när ett självmord avstyrs på grund av ett tevespel. Livsinsikt kommer ofta ur de mest banala saker i vår omgivning, av slump tas stora avgörande beslut, och denna gestaltning av hur livet från en stund till en annan kan tyckas nytt och fullt av möjligheter, så länge du inte gör slut på det, är hjärtskärande vacker, just tack vare det där tevespelet.

Men Raskolnikov? Vissa referenser känns verkligen bara som en duktig redovisning till att författaren har läst just den här boken.

Det babbliga och stundtals banala gestaltandet kan också, hos andra läsare än petiga jag, upplevas som att man verkligen kommer karaktärerna nära. Det har jag förstått när jag diskuterat litteratur med folk. I en tjock bok som denna får man vara med personerna i deras vardag under lång tid, och det kan skapa en viktig närhet, de blir som ens kompisar. Se bara hur folk älskar tv-serier. För möjligheten att lägga ut texten. Att vara kvar hos karaktärerna längre.

Och nog är Ajvide Lindqvist bra på att slänga sig med cliffhangers och dra ut på spänningen. Jag ska ärligt säga att jag applåderar den ömkansvärda ambitionen att skriva om det stora utbredda hatet i samhället på ett vis som fångar, kanske rent utav de som skulle behöva fångas. Men för mig är detta hans sämsta bok. Skräckinslagen är minimala, och han är ju som bäst i dem. Han är ingen stor litterär författare, hur fint det än kan vara att se honom spänna vingarna och kasta sig ut. En aspirerande debutant hade fått bakläxa om den skickat in det här manuset till ett förlag, så pass spretande och halvfärdigt är det. Det ska väl inte spela någon roll om du är storsäljande författare sedan innan, eller inte?

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Näckens nya kläder

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Lena Nöjd har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

Det är fantastiskt att en roman skriven för mer än hundra år sedan fortfarande ger intressanta reflektioner. Så känner jag när jag läser Selma Lagerlöf-eposet Jerusalem. Ingången till recensionen från år 2014 är en humoristisk serieruta av Liv Strömqvist kring ordet ”livspussel” (kommer ni ihåg hur trendigt detta ord var för cirka 8 – 10 år sedan? Hu!). Att jämställa nutidsmänniskans tillvaro med människans historiska villkor har sina poänger.

Läshälsningar
/Lena, redaktionen

I tidningen Filter läste jag en serieruta av Liv Strömqvist, tagen ur sitt sammanhang men ändå begriplig, där Lussi, en demon från medeltiden, attackerar en piga och frågar henne varför de ej har ”plägat sin sill” i år. Pigan rycker på axlarna och hasplar ur sig ett ”Amen du vet, livspusslet”.

Det är roligt, men egentligen hade folk samma bryderi att få livet att gå ihop förr, som vi har idag. Det blir tydligt när jag läser Jerusalem. Den utspelar sig visserligen inte under medeltiden, och fokus var förstås lite annorlunda än idag. Färre saker stressade. Under sekelskiftet från artonhundra till nittonhundratal var klassklättring fortfarande inget vida begrepp på den svenska landsbygden. Även om Selma Lagerlöf själv ägnade sig åt en enorm sådan, när hon som kvinna valde att utbilda sig till lärare, för att senare bli författare; och än senare världsberömd och nobelprisad sådan, invald i akademin och allt.

Det var en ung karl som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunna inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, gick och gladde sig åt att snart få så råg där. Han tänkte för sig själv: ”Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer, och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?”

Bonden Ingmar som plöjer sin åker i inledningsscenen av Jerusalem, som på sin tid gavs ut i två band, en kom ut 1901 och den andra 1902, är en av Ingmarssönerna, som på löpande band får ärva Ingmarsgården, den dalsländska byns stolthet. Det har varit på samma sätt så länge folk kan minnas. Men en dag ska allt kastas omkull. Det är när Hellgum kommer till byn, med en ny sorts lära. Den delar byborna i två läger. De som bestämmer sig för att bryta upp och följa Hellgum till Jerusalem för att leva det rättrådiga livet, och de som stannar kvar och brukar sina gårdar.

Selma Lagerlöf har många stora kvaliteter. Språket är förstås en av dem. När hon var ung blev hennes far sjuk och då bad hon till Gud att göra honom frisk, om hon lovade att läsa bibeln från pärm till pärm. Det lyckades på så vis att fadern fick leva ytterligare sjutton år, och det präglade hennes språk och grunden i hennes författarskap. ”Det hände sig på den tiden”, är till exempel inget ovanligt grepp i den lagerlöfska prosan. På samma sätt återvände hon ofta till människors förhållningssätt till Gud och tro.

Det sägs ofta om nobelpristagare att de är svårtillgängliga, men jag tycker tvärtom; de allra bästa nobelpristagarna är de som talar till oss alla. Och det är inte svårt att läsa Selma Lagerlöf. Några sidor tar det att komma in i den ålderdomliga svenskan, visst, och vissa ord har med tiden ändrat betydelse (roligast är ordet ”uteställe”, som 1901 tydligen hette ”lekstuga”; när och hur kom den förändringen, kan man undra?). Men precis som med August Strindberg talar människoödena och de tankar och känslor som kommer till uttryck, till oss, som vore det skrivet igår.

”Sagoberättaren” får hon ofta kallas; jag håller både med och inte med. Visst är det ett sagolikt vackert språk, där naturbeskrivningar och trolldom får ta plats som en inte är van i alster idag. Det känns sällan daterat, utan snarare inspirerande. Och så den specifika rösten, som i Jerusalem går in och ut ur berättarperspektiv med en lätthet som jag avundas, som en allvetande berättarröst, som aldrig skymmer texten med sitt jag. Men det känns också nedvärderande på något vis, med epitetet ”sagoberättare”. Som om det handlade om sagor och påhitt, när det snarare är en just allmänmänsklig verklighet som Lagerlöf så drabbande återger.

För det är livsödena som bygger upp Jerusalem som bok. Och här återkommer jag till vad jag skrev i inledningen, om livspusslet. Den gifter sig med den, och så var det klart? Trodde du, ja. Nej, i Jerusalem är det komplikationer i kärlekslivet värdig en såpa! Det är ungdomsförälskelser, det är skuld och skam och det är ödesmättade profetior om vartannat. Det är folk som dör med pompa och ståt, folk som åker i fängelse, och folk som mister allt och måste börja om på nytt. Det är folk som tröstar sig med sprit, då som nu; med den skillnaden att det då oftare råddes till avhållsamhet än det görs idag… (Inget moraliserande, bara en iakttagelse.)

Boken (eller böckerna) filmatiserades av Bille August för några år sedan, och alla som sett den filmen minns den drabbande scenen där den lilla flickan kommer för nära elden. Hon har precis lärt sig att gå, mamman sitter fastbunden av en lamhet som kommit över henne och gjort hennes ben orörliga, och flickan vandrar intet ont anande fram till eldstaden. Scenen är ett så bra exempel på hur löst och ledigt och kortfattat Lagerlöf kan återge de mest dramatiska skeenden, och ändå få läsarens puls att höjas. De största författarna litar på sin läsare. Ord kan bara nå så långt, men läsarens fantasi tar vid och målar ut resten. Jag avslutar med den scenen. Och håller ni inte med mig, så säg.

Men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skrek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.
Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.
- Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin. Hon började ropa högt, fastän hon visste att ingen människa fanns i närheten.
Flickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.
Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!
Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.
Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.

Jerusalem passar utmärkt som läsning om kvällarna, sätt av några timmar åt gången så att du kan plöja långa stycken. Inte minst är det intressant att läsa om en tid då jordbruket blomstrade lika mycket som den kristna tron, i kontrast till dagens sekulariserade importsamhälle.

Recensionen publicerades första gången den 25 januari 2014.

Similar Posts:

• Odödligt om människans våndor
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Storartad berättarglädje
• Om kärleken bortom förståndet
• Så mycket mer än sagotant

Att en så stor del av texten är citat ur Selma Lagerlöfs brev ger också en väldigt stark närvarokänsla. På var och varannan sida återfinns författarens egna ord om skrivande, läsande och levande och lägger ytterligare lager till de skönlitterära verken.

Den endimensionella sagotanten blir levande och mångbottnad; och det är just den nämnda bilden Anna-Karin Palm verkligen tagit sig an att ifrågasätta och rasera. Selma Lagerlöf uppfattades länge mer som en förmedlare av sagor och historier än en författare i sin egen rätt, vilket flera litteraturvetare visat är en felaktig bedömning men ändå något som dröjer sig kvar. Här gås samtliga hennes större verk igenom och det visas på en annan medvetenhet än den som ofta framhålls.

Samtidigt var Lagerlöf själv mycket för att betona det intuitiva och andliga i skrivandet, att gå in i sin innervarelse och hämta stoff därifrån. Hon var religiös men måttligt kristen, mer en sökare beredd att närma sig det som låg nära hennes egna känslor och tro.

Hon nöjde sig inte med att enbart skriva utan engagerade sig i författarnas villkor, liksom hon innan författandet tog över engagerade sig i lärarnas. Hon visste mycket väl vilket pusslande som krävdes för att hinna skriva, när hon samtidigt skulle försörja och ta hand om såväl sig själv som sin mor och tidvis även ytterligare en släkting.

Hon var en föregångare på många sätt, som offrade skrivtid och -ro för att ta platser som på sätt och vis var hedrande men också mycket krävande. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, den första kvinnan i Svenska akademien. ”Om inte jag gör det dröjer det länge innan någon annan får chansen.” På flera områden blev hon en representant för halva mänskligheten men också tagen ur tävlan. Hon var på sätt och vis sin egen kategori.

Men innan hon kom så långt kan man baxna över citaten ur recensioner – dessa manliga recensenter som tycker sig ha rätt att läsa ut vad de önskar och finna att det inte räcker. Man kan bli arg men också finna det en aning underhållande hundra år senare och med facit i hand – för vems verk var det som höll och vems magiska författarväsen är det som fortsätter fascinera?

Jämte skrivandet och det offentliga skildras det privata livet. Vänskaperna, kärlekarna och relationerna i gränslandet mellan dem. Så i princip fritt från män, bortsett från fadern. Navigerandet mellan dessa kvinnor, som hon visste hur hon skulle tjusa men inte alltid kunde få att lägga band på sin svartsjuka, var också något som krävde en hel del av henne – samtidigt som det gav väldigt mycket.

Vad gäller den tidigare mest kända relationen, den med Sophie Elkan, fanns det också en konkurrenssituation, eftersom Sophie när de träffades var den etablerade författaren – som snart såg sig omsprungen med hästlängder. De gjorde många resor tillsammans och fann stoff att skriva om men var tvungna att dela upp det mellan sig, för Sophies skull.

Jag fascineras av drömmen om Mårbacka och förverkligandet, hur det gamla hemmet blev till myt och symbol. Hur hon på sätt och vis skrev om sitt liv till en saga om en saga men än mer om en författare och jag vill läsa hennes böcker nu. Jag vill läsa om och läsa nytt. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Antikrists mirakler, Kejsarn av Portugallien … Körkarlen, Herr Arnes penningar, Liljecronas hem, Anna Swärd … Och alla dessa noveller hon skrev mer eller mindre för att försörja sig, för att bygga sig en solid plattform.

Jag imponeras av det idoga arbetet som ligger bakom biografin: alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs böcker och andras texter – och alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs brev. Alla dessa ord att finna ut det viktiga ur. Och till det dåtida förs även in nutida författare, som Siri Hustvedt. Det pågår ett ständigt samtal författare emellan, en kontinuitet genom tid och rum där ljuset riktas och riktas om. Bättre författarbiografier än så här skrivs knappast.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Storartad berättarglädje
• Torrt och akademiskt

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

Sovjetunionen söker ingenjörer i början av 1920-talet när fängelsevistelsen tar slut för Ilja, som tillhörde de röda i det finska inbördeskriget. Klara följer med honom på skidor över gränsen för att börja ett nytt liv i Petrograd. Livet i staden börjar på källarnivå eftersom den enda bostaden som paret finner är ett pannrum. Smutsen, kylan och fukten är sjukdomsframkallande och Klaras skor går sönder. Vid ett tillfälle när hon gått vilse i staden förvandlas hennes fötter till sten men nästa dag kastar hon sig (nästan glatt?) över utmaningen i att lösa nästa överlevnadsdilemma. Ingen har längre kontakt med familjen i Finland men det går att läsa väggtidningen där ”den ångande andhämtningen omgav oss som en filt”.

Huvudpersonen Klara i romanen Granitmannen är en människa som har unika relationer med alla sina närmaste. Hon lyser upp av glädje när Iljas lillebror oväntat står utanför dörren. Han söker också en ny framtid i staden. Men samtidigt känner hon sin makes irritation över lillebrors ankomst och hon tänker:

Jag hade velat säga: Du behöver all hjälp vi någonsin kan ge dig, när vintern kommer och den här staden slår sitt ljuster i dig. Och Ilja är arg på dig för att du är hans yngste bror och han nu inte kan göra annat än beskydda dig – och det är också vad du kom hit för att be om, när du dök upp bakom vår dörr, vad du än må säga.

Några scener från 1920-talets mitt är fulla av ljus, färg och sensuella möten mellan de unga kamraterna som ska bygga landet. Klara får vänner som arbetar på cirkus och en berusande festkänsla omger de kreativa människorna. Hon tycks återfyllas av kraft och börjar engagera sig för stadens gatubarn vars miserabla liv påminner om något hämtat ur Dickens romaner. Paret får en bättre bostad och maken börjar sakta bli en alltmer respekterad kamrat.

Ändå går det som det går. Ingen vet egentligen vad som händer, bara att alltfler försvinner. Iljas lillebror deserterar från sin tjänstgöring i Röda armén och återvänder till Finland. En av de lättsammaste vännerna har förändrats under några år av bortovaro. En tidigare älskarinna undrar hur man kan leva utan hopp och glädje?

Fängelset lär”, sa Galkin. ”Fängelset är det bästa stället för att skapa nya människor. Ingenting går upp mot det.”

Det är Klara som får mest utrymme att berätta ur sitt perspektiv. När hennes krafter tryter under andra halvan av 1930-talet släpper författaren in de andra personerna. En av de manliga vännerna minns deras samtal om moderlandet Ryssland och i minnesbilden ger han plats åt Klaras intellektuella skarpsinne:

En gång sa Klara till honom att Tolstojs största misstag var att fördöma njutningen. Att människan måste få uppleva salighet, för att förstå vad människorna har gemensamt och inte höja sig över andra. Och för att hon skulle vara tillräckligt lycklig för att bevara det som är värt att bevaras, och inte förstöra allt det gamla i vredesmod. Att man inte skulle piska och slita henne i riktning mot framtiden.

Klara och hennes man visste inte vad framtiden skulle medföra. De kunde inte ana att Lenin och Stalin skulle starta utrotningsaktiviteter – riktade mot de egna kamraterna! De ekonomiska landvinningarna präglas av lika stort misslyckande. Av ingenjörskonst och innovationer bidde det ingenting. Svälten och resursbristen återkommer gång på gång och i slutet av romanen är alla magrare än någonsin.

Översättaren Janina Orlov hittar de svenska orden och satsmelodin för Sirpa Kähkönens språk som stundom glöder och stundom lägger sig nära fryspunkten. Människornas innersta tankar varvas med praktiska göromål och närvaron av 1920- och 1930-talets strävan känns mycket nära. Att låta Klaras inkännande väsen kontrasteras med kärvheten hos maken Ilja ger läsaren en föraning om hur framtidsvisionen kommer att kollidera med den brutala verkligheten.

Släktingar har inspirerat till delar av intrigen och författarens mångåriga historiska forskning bidrar till romanens sakliga stomme. Likheter finns med Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, som också behandlar den starka drömmen om det nya landet. Om du fascineras av att komma nära människor som innerligt vill bygga sig en ny framtid är denna roman väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Stackars Klara
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Lågmäldhetens dramatik