Horacio Castellanos Moyas debuterade på svenska för ett par år sedan med Sanslöshet som jag tyckte mycket om. Tyvärr imponerar Sönderfall inte fullt så mycket. Inte så att det är en dålig roman; den känns bara lite skissartad. Här får vi en släktsaga som utspelar sig i över 30 år, berättad i tre korta segment – en dialog mellan två föräldrar, en brevväxling mellan en far och en dotter, och slutligen ett vittnesmål från en gammal familjetjänare. Fadern i fråga är en av Honduras ledande politiker, dottern ska i början precis till att gifta sig med en salvadoransk kommunist, och modern tokvägrar: den där jävla förrädarhoran är inte hennes dotter. Aldrig att hon tänker acceptera det giftermålet, om hon så ska behöva låsa in sin man för att hindra honom att närvara, om hon så ska behöva göra sin dotter arvlös, om hon så ska behöva kräva vårdnaden av deras barn. Om hon så ska behöva gå ännu längre.

Sönderfall är en serie gräl, den ena konflikten efter den andra där människor som borde älska och lyssna på varandra i stället försvarar sina synpunkter och gräver allt djupare skyttegravar tills försoning verkar helt omöjlig. I bakgrunden kommer och går krig, demokratiseringsrörelser, storfinanser, diktaturer. 30 år av världshändelser reduceras till kulisser medan familjemedlemmarna stirrar sig blinda på den där enda frågan, den där enda oförrätten de inte kan acceptera. Att de inblandade är från en Fin Familj och har en viktig roll att spela som påverkar hela länder gör inte ironin mindre bitter, men den svarta humorn från Sanslöshet är här som bortblåst. Vilket den kanske borde vara. Men ändå… fanns det inte mer att säga här? Castellanos Moya spelar upp det här dramat på en naken scen, med ett halvdussin skissade personer, och ironiskt nog känns det lite som om han går i samma fälla som sina huvudpersoner; allt reduceras till konflikten, och längre än så kommer han inte. Ju mer jag resonerar om detta, desto smartare låter romanen, men det känns ändå som om den lämnar lite för mycket osagt runt karaktärer och sammanhang som kunde byggts ut mer.

Similar Posts:

• Helt normal i huvudet
• Han tystnade alldeles för tidigt
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!
• Bang i bygget
• Lik heter

Exakt samma sak hände Vladimir Brik, huvudpersonen i Lazarusprojektet – japp, ännu en i en lång rad av romanfigurer som är lik sin författare. Men till skillnad från Hemon är Brik ett misslyckande; utan att veta om han kan kalla sig amerikan, bosnier, jugoslav, muslim, katolik eller vad något av det egentligen skulle betyda om han var det driver han omkring, lever på sin amerikanska fru och skriver krönikor om livet som invandrare i ett land som gärna vill säga sig vara byggt av invandrare men också är noga med att de invandrarna bygger det land som makthavarna vill.

Ur detta blir han alltmer fascinerad av historien om Lazarus. Inte den bibliske (kanske) utan den unge Lazarus Averbuch, ryskjudisk invandrare som 1908 sköts ihjäl av Chicagos polischef. ”Han var en anarkist,” menar polischefen. ”Kolla, han har böcker av Emma Goldman, han var uppenbarligen en mördare.” Polischefen blir hjälte, Lazarus demoniseras i pressen och skottas ned i en fattiggrav, och där går hans syster ensam kvar och frågar vart hans kropp och själ tog vägen, hur hon ska få tillbaka honom. Detta är en historia om hemlöshet, utanförskap och demonisering i demokratins namn som måste berättas idag, menar Vladimir (byt ut ordet ”anarkist” mot ”terrorist” och det är nästan löjligt övertydligt). Sagt och gjort: han utverkar ett stipendium av en amerikanska som är fascinerad av det exotiska och tillsammans med en barndomsvän från Sarajevo som faktiskt var med i inbördeskriget reser han till Östeuropa för att hitta Lazarus rötter (det Chicago han levde i har rivits och byggts om flera gånger redan). Eftersom alla källor om Lazarus är skrivna av hans fiender måste romanförfattaren kliva in.

Vi får alltså två berättelser parallellt; uppstädningen efter (karaktärs)mordet på och mytifieringen av en ung jude i det tidiga 1900-talets USA, och två bosnier (vad det nu innebär för dem) som reser runt i Ukraina, Moldavien och Bosnien på jakt efter rätt historia, någon form av berättelse att sätta både på Lazarus och sig själva. Hur hanterar man diasporá om man inte ens är jude? Hur hanterar man ett nationellt martyrskap om man knappt ens satt foten i sin hemnation? Och eftersom Hemon gillar att leka med berättarmässiga och språkliga strukturer börjar historierna påverka varandra; namn från Chicago 1908 dyker upp igen 100 år senare, amerikanska krigskorrar från 90-talets Bosnien hjälper till att svartmåla judar 100 år tidigare, allt medan Briks kompis strösslar in blodiga berättelser från ett ofattbart grymt krig som kanske inte är slut än. Och genom allt går frågan: när, och hur länge, dör en människa? Vi sätter namn på gravstenar och besöker dem, hyllar dem, demoniserar dem, medan de döda själva inte får komma till tals. Bibelns Lazarus är ett av Jesu mest kända mirakel, men hans enda funktion är att dö och väckas till liv; vad hände med honom sen, vad tyckte han om det, varför handlar berättelsen bara om det ögonblicket och inte om honom?

Lazarusprojektet är fullt av intressanta paralleller, frågeställningar och historiska frågetecken. Problemet är bara ojämnheten. Där historien om Po’ Lazarus och hans syster griper tag känns Brik &Co:s resor genom Östeuropa mer som en andra gradens Ryszard Kapuscinski, och trots att Hemon har ett härligt udda sätt att attackera sitt andraspråk engelskan och dess dubbeltydigheter (i fin översättning till svenska) är han bara en halv Nabokov; Brik själv förblir en ganska gnällig och ointressant karaktär, vilket gör att alla hans paralleller känns sökta snarare än att sökandet verkligen känns. Det är en intellektuell uppvisning, där de nutida ”verkliga” karaktärerna inte får hälften av den personlighet som de historiska får.

Nyligen läste jag Georges Perecs Ellis Island från 1980. Den berättar så mycket mindre, och säger kanske ändå mer, om liknande frågor.

att vara emigrant betydde kanske just det: att se ett svärd där
skulptören ärligen trott sig ha gjort en fackla
och inte helt ta miste

Jag säger inte ”läs den i stället”, för Lazarusprojektet är absolut ingen dum bok, och den är givetvis aktuellare än Perecs. Men som många återuppväckta varelser är jag inte säker på att den har en själ.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Cracked up on the highway
• En annan läsare söker sitt hem
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Titta på skygglapparna

I Bang om Bang får Barbro Alving själv, främst genom sin dagbok och avsända brev, själv berätta om sig och sin karriär. En evig slitning mellan den oerhörda rastlösheten och prestationsångesten uppdagas, så även en dragning mot ett destruktivt leverne. Den berömda kicken, att alltid vara där det händer, känna kravet att leva upp till epitetet ”stjärnreporter”, att alltid säga ja, ja, ja och hamra text; bang, bang, bang. Det är Barbro Alvings lott. Inte konstigt att inbördeskrig och baksmälla drabbar henne då och då. Något som gestaltas bra och tydligt i Bang om Bang. Efter att med lugn blick sett bomber och granater och inmundigat för mycket sherry i Madrid 1936 kommer hon till Paris:

Jag fick ett snyggt nervsammanbrott en dag, har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Grät som en idiot, kunde inte tänka, du vet, så där så man håller om huvet och tror man ska bli tokig. Måste ändå skriva hela tiden, det hela var inte vettigt.

Nervositeten och rädslan är en mänsklig reaktion. Ett avslöjande som väcker empati och förmänskligar. Något jag ofta saknat i andra självbiografiska verk av kända journalister, till exempel hos den legendariska Ryszard KapuÅ›ciÅ„ski.

Genom Bangs brev får man dessutom en inblick i hur jounalistiskt arbete kunde te sig på 30-, 40- och 50-talet. Bilden är inte alls de öppna kontorslandskap med ”news deskar” och automatiska kaffemaskiner som finns idag. Nej, den tid då Alving verkar i tycks innehålla betydligt mycket mer inrökta kontorsrum, trycksvärta, ölflaskor, skrivmaskinsknatter och spring upp och ned för trapphus och portar. Hela den tekniska utvecklingen är något att fascineras och kanske förskräckas över. För vem vill inte ha en anställd tecknare som går runt med bläckfärgade fingrar på sin redaktion. Eller få handskrivna lappar istället för elektroniska snabbmeddelanden?

Hundra år efter att Bang föddes har hennes Bang-barn fått boken om henne utgiven. En dotter som redaktör väcker vissa frågor om urvalet och objektiviteten. Vinsten är en värme och personlighet, kanske främst då i Bangs brev till sin älskade avkomma.

Slutligen har Bang om Bang många andra förtjänster. Den rekommenderas inte bara till den medieintresserade utan till alla som vill läsa en god stilist och brevskrivare, alltid med ett stänk av ironi och bitsk humor. Är du dessutom feminist är den en självklarhet. Bang har trots allt gett namn åt en tidskrift.

Similar Posts:

• Att skilja på sport och politik
• Boyes brev berör
• En svensk Agatha Christie
• Konsten att splittra ett folk
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!

Hur kunde detta ske? Den frågan ställer sig Philip Gourevitch i sin reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer. Under tre år har han rest runt i Rwanda och intervjuat folk, och resultatet har blivit en fyrahundra sidor tjock bok, kokande av vrede över en likgiltig omvärld. Den är en rasande anklagelse mot ett passivt FN, ett ointresserat Europa och en kolonialhistoria som sått hat i befolkningen i över hundra år.

Fram till 1894 hade ingen vit satt sin fot i Rwanda. Då levde hutuerna och tutsierna i fredlig samexistens. Hutuerna, ett mörkhyat folkslag med platta näsor och tjocka läppar, levde som jordbrukare, medan de smala och ljusa tutsierna tog hand om och sålde boskapsdjur. Så kom belgarna i sina tropikhjälmar, och liksom många andra kolonialister insåg de att folket skulle bli lättare att kuva om det rådde en konflikt. Eftersom det inte redan fanns någon blev man därför tvungen att uppfinna en. Med hjälp av vågar, mätband och skjutmått började man undersöka befolkningen och man konstaterade snabbt att tutsierna var ganska lika européer till utseendet. Att de dessutom var ett folk som förstod sig på pengar avgjorde saken. Med etniska identitetskort, ekonomiska privilegier och propaganda om ”Afrikas herrefolk” inplanterade man en överlägsenhetskänsla i tutsierna, medan avundsjukan i hutuerna låg och grodde.

Så kom sextiotalet och revolutionen. Hutuerna var nu trötta på att höra vilket underlägset folk de var, och att de trots sin befolkningsmässiga majoritet skulle styras av en tutsiregim. Med hätsk propaganda om att tutsier var kackerlackor tog hutuerna makten och blev ett slags postkoloniala imitatörer, dvs. man upprepade de övergrepp man utsatts för. Bland annat instiftade man en omvänd kvotering: på gymnasieskolorna togs de tutsier in som hade sämst betyg, medan de bästa blev utstötta, och i radio och tidningar spyddes hatpropaganda om tutsiernas opålitlighet ut. Vad gjorde då belgarna, som tidigare varit så förtjusta i tutsierna? De bytte sida och understödde hutuerna som ville ge igen. 1964 skedde därför det som skulle bli föregångaren till 1994 års folkmord. Med machete i hand drog rasande hutumobbar ut på Kingalis gator och mördade 140 000 människor. Mest tutsier, men även hutuer som man ansåg vara förrädare.

Med en djävulsk precision målar Gourevitch upp denna bild av två folk som tvingats hata varandra. Det gör han i kontrast till den rapportering kring Rwanda som talat om ett ”kaotiskt land” med ”uråldriga stamkonflikter”. Faktum är, skriver Gourevitch, att det första systematiska våldet mellan grupperna ägde rum så sent som 1959 och att det kaos man brukar tala om är ett påhitt. Istället är folkmordet ett resultat av ordning, indoktrinering och modernt politiskt tänkande.

Det är en djup insikt som Gourevitch levererar, men den är både svårsmält och obehaglig. Som tur är vägleds dock läsaren av Gourevitchs allmängiltiga anekdoter. Bland annat berättar han om en pygmé som han träffar på en bar, som talar vitt och brett om alla människors lika värde. Men tyvärr, säger pygmén, är det bara vita som förstår denna universalistiska princip och därför önskar jag mig en vit kvinna. På så sätt, skriver Gourevitch, kunde pygmén i den moderna europeiska universalismens namn hata sitt eget folk och sedan älska sig själv för att han gjorde det.

Detta är bokens styrka. Gourevitch har en förmåga att liksom alltid lyfta upp berättelserna så att de handlar om något större. En fransk hjälparbetares berättelse blir ett exempel på hur fiktionen kan vara verkligare än verkligheten, och den rwandiska radions historia blir ett annat exempel på vad ständig propaganda kan göra med människors tänkande. Att Gourevitch dessutom är en stilist av rang gör knappast det hela sämre.

Dessvärre håller inte boken ända in på slutet. I andra delen, som handlar om Rwanda efter folkmordet, tappar den emellanåt fokus och blir rörig. Jag får svårt att hålla isär alla namn och förkortningar: RPA, RTLM, FPR, interahamwe och les génocidaires. Att Gourevitch dessutom blandar in Ugandas och Zaires historia gör det knappast lättare. Men detta är egentligen bara en marginell anmärkning. 95 % av boken är trots allt ett mästerverk, och att den inte håller hela vägen gör inte den första delen sämre.

Slutligen bör väl sägas att det faktiskt var elva år sedan Gourevitch skrev boken och att den inte översatts tidigare är konstigt. Den är trots allt skriven av en amerikansk superstjärna (redaktör på The Paris Review) och är en riktig bladvändare. Dessutom fick den helt översvallande recensioner när den kom: det talades om obligatorisk läsning för FN-personal, och Gourevitch själv jämfördes med Ryszard Kapuscinski. Jag känner mig därför väldigt tacksam mot Henrik Gundenäs för hans smidiga översättning och bokförlaget Atlas som för övrigt bara pumpar ut intressanta och angelägna böcker.

Similar Posts:

• Flickor i fara
• Folkmordet ingen ville se
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Förintelsen i krigets skugga
• Förintelsen per definition

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Hur börjar man? Hej! ?
Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i år på mässan?? Det där gick mig förbi ganska mkt, eller ja, jag såg ju Sofi Oksanens bild i mässkatalogen osv osv osv, och att det skulle hållas en del seminarier, men det är ju så sjukt jävla mkt man vill se.
/H

On 10/7/07, Christian Eklund wrote:

Medan jag satt och väntade på ditt mail började jag läsa i Kristian Lundberg-diksamlingen jag köpte i den där montern med billig poesi. ”Den som inte talar är död.” Jag har svårt att ens för mig själv formulera hur stort utrymme Kristian Lundberg hade hos mig under ett par år där i början av malmötiden. Jag tror jag hade fått upp ögonen för honom genom en intervju med Per Hagman på något radioprogram när jag bodde i Sala. Det var först i Malmö jag verkligen började läsa honom, jag läste aldrig poesi innan dess, jag läser inte mycket nu heller. Kristian Lundberg älskar jag förbehållslöst. Jag hade ju ett förlorat år där, ett förhållande som gått åt helvete, för första gången förstod jag vad det innebar med ett uppbrott, konsekvenserna. Känslorna fick mig till slut.

Det var en hel uppenbarelse, det går inte att låtsas som något annat, när jag köpte och började läsa Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Den titeln antyder briljans, under läsningen insåg jag att förstod poesi, att det inte går att missförstå poesin om den träffar så hårt. Jag var alltså sen med poesin, liksom med läsning överhuvudtaget. Jag vet inte om det går att mena, på allvar, att skönlitteratur och poesi öppnar en ny värld eller skapar en ny dimension om man inte upptäcker den i ett skede när man verkligen behöver tröst eller flykt från sig själv.

Det slår mig också att det enda jag vill ha kvar från bokmässan, från fredagen innanför mässhallens väggar, är denna nyinköpta och nästan olästa Lundbergsamling. Samt det miniseminarie som vi var på med honom. Det handlade ju inte ens om poesi, det var ju bara tjugo minuter. Ändå är det Lundberg som är kvar. Jag såg också Britt-Mari Mattsson (heter hon så) och tänkte en del på Lundbergs sågning av hennes ännu inte skrivna deckare. När det hela uppdagades kröp han till korset och bad ”Helsingborgs Dagblads läsare om ursäkt. Nu väntar jag på att Mattsson verkligen skriver boken så att jag kan såga den en gång till”. Typ. Det är en hållning som jag tycker mer än några Ahndoril-biografiska romaner eller Lundgrenska vendettor verkligen tänjer gränserna (jag är så less på denna diskussion) för litteraturen, prövar verkligheten. Han påstod inte att recensionen av den oskrivna boken var litteratur.

Fick du ut något av själva torget?

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Tycker hela mässan känns som ett enda stort torg, en gigantisk marknadsplats, månglarnas paradis (fast det kanske är orättvist att säga så?). Alla vill sälja något till en. Och varje år förköper jag mig. Den där montern med billig poesi är ju guld! Tror det var Andrea som lotsade mig dit förra året. Har för mig att jag faktiskt köpte en Lundberg-samling där då. Plus nio andra diktsamlingar … Jag letade runt nu i mina bokhyllor (usch där är sån himla oreda!), men hittade inte Lundberg nånstans (har jag lånat ut boken till nån? det är väl inte du som stulit den? :)) Gick förresten en rundvandring med Lundberg i Västra Hamnen här i Malmö förra sommaren som var riktigt bra, en kompis som var redaktör för en Malmö-antologi arrangerade. Mm Lundbergseminariet var intressant. Han verkar riktigt smart och rolig den där Kristian!

Men vet du? En annan man som känns både smart och rolig är ju Amos Oz! Jag var ju och lyssnade på hans seminarium ”Hur man botar en fanatiker” – och kände mig själv lite bokmässefanatisk. Herregud, jag längtar ihjäl mig varje år till bokmässan (längtar redan till nästa års mässa!), men varje år blir jag så himla … ja jag vet inte vad … trött? apatisk? Vill gå in i något slags koma. Du vet ju själv hur vi hasade runt i de där gångarna mellan montrarna och letade efter, ja vad vi nu letade efter, och efter att ha gått omkring där i flera timmar kunde jag bara tänka på hur gott det skulle bli med en öl efteråt. Jag hyser nog en slags hatkärlek till bokmässan. Can’t live with it. Can’t live without it. Ja, du vet?

Var Lundberg-samlingen verkligen det enda du köpte? Själv köpte jag på mig en del, fastän jag lovat mig själv att inte förköpa mig i år. Pinsamt nog pocketshoppade jag … ja jag vet att jag kan pocketshoppa årets alla andra dagar. Tror du det mest klyschiga man kan göra på bokmässan är att pocketshoppa? Haha, jag vet inte. Men jag hittade både Imperiet och Ebenholts av Ryszard Kapuscinski och kunde bara inte låta bli.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com

Alla ska vi dö en dag, jag vet. Men han hade så mycket mer att berätta, så mycket klokhet, humanism och intellekt kvar, som det smärtar mig att tänka på som förlorat.

Han var mitt bästa resesällskap; enda trösten just nu är att böckerna kommer att kunna fortsätta vara det, men det är med sorg jag bläddrar i Imperiet. Inser: den här rösten kan inte längre berätta om världen för oss. På gång hade han ett stort verk om multikulturalism, som skulle ha tagit språng i hans kunskap om oss människor och vår förmåga/oförmåga att förstå varandra, insikter han samlat på sig under ett halvt sekel som reporter i hela världen.

Det är en nära bekant till mig som har avlidit. Jag grät igår kväll när beskedet kom. Kunde inte förmå mig till att skriva en nyhet om hans död.

Även om jag aldrig träffade Ryszard Kapuscinski, eller ens såg honom i verkligheten, finns han verkligare än någon annan författare i mitt inre. Den hyllade världsreportern, som gav sig in i 27 statskupper och revolutioner, som rapporterade till Polen om ett Afrika i färd att resa sig ur kolonialismens aska, som reste över samtliga kontinenter, kors och tvärs, hela tiden med falkblick och historisk kunskap, hade ett poetiskt sinne som lyfte hans reportagekonst över samtliga samtida journalister.

Men det är inte enbart som reporter och författare jag sörjer honom, utan som människa. Ryszard Kapuscinski var en helt och hållet ödmjuk upptäcksresande, som aldrig skrev för att imponera, aldrig slog sig själv för bröstet. I själva verket var han motsatsen till den manschauvinistiske reportern; han kände sig ofta underlägsen i mötet med det främmande, lät sig till och med förledas och rånas av en man i Kairo – vilket han beskrev i sin sista bok På resa med Herodotos från förra året – eftersom han ansåg misstänksamhet vara ett karaktärsfel.

Han värjde aldrig för att berätta de mest fasansfulla av berättelser, men behöll alltid ett reserverat lugn, som vore han en allsmäktig iakttagare av världshistorien, som begrep lite mer än oss andra om vad det egentligen innebär att vara människa.

Jag minns mitt första möte med honom. Tåget mot Peking hade precis lämnat Komsomolskaja station i Moskva, jag satt i hytten och slog upp Imperiet, reportaget som tog honom tre år att färdigställa – ett år läsande, ett år resande, ett år skrivande – och behandlar det krackelerade Sovjetunionen. Tåget mot rälsen, ständigt dunkande. Evig rörelse genom ett sommarlandskap påminnande om Medelpad, men med krökta, trötta gummor i hucklor vandrande över fälten. Överallt gistna kåkar, gråa fabriker. Dagarna på tåget blev en dubbelexponering av landet jag reste genom; ett synligt och ett själsligt. Ofta överträffade Kapuscinskis det som mötte mina ögon.

Om döden skrev han själv, vilket hans svenske översättare Anders Bodegård citerar i DN idag:

En människa går inte bort ensam. Tillsammans med honom försvinner den värld som han har skapat runt omkring sig, som har varit hans förlängning, den speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hans död dör alltså någonting annat, någonting mera.

Under hans senaste Sverigebesök förra året i samband med På resa med Herodotos var han trött, sjuk och sliten, men reste trots det till Kiruna tillsammans med vännen Anders Bodegård för att färdas ner i gruvans mörker. Den ständiga viljan att upptäcka. Han berättade aldrig hur illa däran han egentligen var. Den stora hjärtoperationen blev för mycket.

Ryszard Kapuscinskis böcker på svenska:

Kejsaren, 1985. Översättning av Britt Arenander.
Shahernas shah, 1986. Översättning av Britt Arenander.
En dag till att leva, 1987. Översättning av Britt Arenander.

De tre första böckerna har översatts via engelska.

Imperiet, 1993. Översättning av Anders Bodegård.
Fotbollskriget, 1998. Översättning av Anders Bodegård.
Ebenholts, 2000. Översättning av Anders Bodegård.
På resa med Herodotos, 2006. Översättning av Anders Bodegård.

Similar Posts:

• Ryszard Kapuscinski död
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Lik heter
• Bang i bygget
• Konsten att splittra ett folk

Han föddes i Pinsk, i nuvarande Vitryssland, men räknade sig som polack genom livet och var en stor auktoritet i Polen, de få gånger han uttalade sig om samhällsläget.

Kapuscinskis böcker har översatts till 30 språk, vilket är fler än någon annan polsk författare. Han rapporterade som journalist från många konflikter runt om i världen och kunde därför skriva böcker som Fotbollskriget (om El Salvador och Honduras’ konflikt efter en VM-kvalmatch 1969), Ebenholtz (om Afrika) och hans sista På resa med Herodotos.

Nobelkommittén har missat en viktig författare.

Similar Posts:

• Han tystnade alldeles för tidigt
• Titta på skygglapparna
• Krig Krig Krig och Fotbollskrig
• Bang i bygget
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!

Anledningen till att världen i övrigt överhuvudtaget vet om det här kriget kan tillräknas utrikeskorrespondenter som var där. Kapuscinski är den som alltid tycks vara just där -med pennan på plats.

”Fotbollskriget” är ett av de längre reportagen i hans bok med samma namn. Reportagen har det gemensamt att de alla behandlar krig och den lilla gnista som behövs för att starta ett krig.

Kapuscinski är mannen som hatar skrivbord.

För att föreställa sig den här personen; försök tänka dig en stor dos av äventyrare som Ola Skinnarmo och en annan ganska så stor dos av bohemer som Jack Kerouac. Då börjar det inte bränna, men i alla fall värma lite grann. För Kapuscinskis uppdrag liknar något av en dumdristig, fanatisk konstnärs mission impossible. Utan skrivbord drar han från land till land, från ett krig till ett annat, från Afrika till Latinamerika till Sydamerika till Polen och tillbaka igen. Och igen. Och igen.

Ibland åker han helt utan visum, ibland på eget bevåg körande rakt genom brinnande nigerianska avspärrningar, krälande i Kongobushen öga mot öga med soldater, vilse i bombmörka främmande städer, uttorkad i hettande milsvid Somaliaöken, fängslad med betonggolv och bara en stålstol som bädd. Eller varför inte låta sig, i ett annat nattläger i något annat politiskt oroligt land, bli stungen av en skorpion i pannan.

Eller förlåt, sa jag dumdristig? Modig är kanske det rätta ordet.

Kapuscinski är korrespondenten med världens största K!

Fotbollskriget är en märklig bok. Det är boken som aldrig blev. Eller som blev mer än så, eller som blev för mycket av nästan allt. Dels är Fotbollskriget en samling politiska reportage ifrån världens trånga hörn under 60 och 70-tal, dels är det Kapuscinskis egen actionspäckade upplevelse och arbetsgång, och utöver detta är det de mer skönlitterära miljöskildringarna och människoskildringarna. Inte nog med det, instucket i alltihop: uppstaplade skisser om det som författaren också ville skriva om, men av förståeliga skäl aldrig hade tid till.

Det är något av bokens dilemma. För hur ska man läsa? Om stora världen eller om lilla jaget?

Och är jaget den verkliga personen utrikeskorrespondenten eller ska man se perspektivet som hos en fiktiv berättare? Och hur blir det då om den fiktiva berättaren rapporterar om politisk hårdfakta? Faktagenren tränger sig in i berättelsen om jaget. Den mer skönlitterära, som jag föredrar att se det – fiktionen snårar i sin tur in sig i de politiska faktareportagen.

Jag hade nog fördragit två skilda böcker. Och när det gäller berättelsen om det lilla jaget mer subtilitet och mindre hårdkokthet, mindre framhävande av sig själv och en mer nyanserad kvinnosyn. För det skymtar där bakom fasaden en helt annan, mer sanningsenlig historia, en berättelse om väntan väntan väntan och om oerhörd ensamhet och rädsla. Dessutom finns någonstans en otäck sida av korrespondenternas arbete – avtrubbningen, konkurrensen, hierarkin. Tävlingen.

Tove Jansson sa en gång något i stil med: Bara den som är rädd kan vara modig.

Då Kapuscinski skriver att han är rädd känns det tråkigt nog bara som krydda på kryddan. Det är ögonblicksrädsla som beskrivs, ofta yttrande sig i fysisk form som svettningar. Sedan rinner svetten av, torkar. Och så blir han hårdkokt bohemiskt ännu mer modig igen. Och igen. Och igen …

Similar Posts:

• Ryszard Kapuscinski död
• Tankeväckande om krig
• Han tystnade alldeles för tidigt
• En krigskorrespondent med hjärta
• Wallraff – still going strong

Men det är i nästa led som förändringen kommer att ske. Den digitala bilden är så lätt att manipulera. Jag tror inte att någon kommer att kunna stå emot lusten att bara förbättra lite. Lägga på lite hår på den flintskallige, ta bort en lyktstolpe som stod i vägen, fixa till en snyggare himmel. Det är så lätt att åstadkomma i den digitala världen.

Fotografiska bilder har visserligen alltid manipulerats. En av de allra tidigaste fotografierna var ett stort collage. Soldaterna som satte upp den amerikanska fanan på Ivo Jima vid andra världskrigets slut var regisserade. Men vi har ändå haft en tro på fotografiet som ett sanningsvittne. Det har alltid funnits ett bevis i form av ett stycke film. Nu finns inte längre något man kan kalla ett original, bara en massa elektriska impulser som hoppar hit och dit.

Freeman säger i denna bok:

The very act of capturing an image from the real world more or less instantly, and then fixing it in an emulsion gave photography a reputation for unfliching honesty. The camera recorded exactly what the photographer saw at the moment and in that place. Any changes required deliberate intervention, even in the area of expert printing, Digital photography throws much of this out of the window, as correction and manipulation fit almost seamlessly into the process. One of the great landscape photographers, Ansel Adams, famously wrote that ”the negative is the score; the print is the performance”. Digital manipulation provides you not only with the choice of orchestras to perform as you wish, but the chance to re-write the score.

Kanske jag överdriver när jag försöker måla upp denna omvälvning som ett problem. Aldrig har väl någon ifrågasatt sanningshalten i George Orwells eller Ryszard Kapuscinskis journalistiska texter.

När man läser denna bok så dröjer det dock inte länge förrän man glömmer alla etiska regler och glatt konstaterar att detta med digital bildmanipulation faktiskt är jättekul. Freeman har på ett utmärkt sätt lyckats förena sina kunskaper som yrkesfotograf med ett lättillgängligt pedagogiskt uttryck. I boken presenteras de olika kameror och kamerasystem som finns på marknaden, från de billigaste amatörapparaterna till professionella utrustningar. De olika datorsystemen Mac och PC jämförs. Olika system för lagring av digitala bilder redovisas. En stor del av bokens innehåll ägnas åt de bildbearbetningar man kan göra i bildbehandlingsprogrammet Photoshop och andra liknande program. Med hjälp av steg för steg-anvisningar lär man sig raskt t.ex. hur man lägger på en mer dramatiskt himmel över ett landskap.

Delar av traditionell fotokunskap är viktigt att kunna även i den digitala världen. Tekniska saker som bländare, slutartid och brännvidder förklaras, men även saker som bildkomposition redovisas med hjälp av Freemans utmärkta reportagebilder från hela världen.

Boken är en utmärkt introduktion till den digitala världen både för amatörer och mer avancerade fotografer. Ett värdefullt komplement är den medföljande cd-skivan, där man till exempel bättre än på de tryckta sidorna kan studera skillnader i bildkvalitet vid olika moment i den digitala processen. En internetsida med samma titel som boken innehåller länkar till många av de i boken omnämnda fabrikanterna samt andra intressanta internetsidor. En sak är i alla fall säker, världen kommer aldrig att bli sig lik igen. I alla fall inte på bild.

Similar Posts:

• Rebeller på nätet
• Bang i bygget
• Partiska nyheter om Israel
• Man får vad man betalar för… eller?
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?