Jämte motsättningarna mellan hutu- och tutsielever (mycket kortfattat: under ett antal decennier då Rwanda styrdes av kolonialmakten Belgien favoriserades tutsierna som ansågs stå närmare ”den vita rasen” och hutuerna förtrycktes, men när landet blev självständigt vändes rasismen åt motsatt håll, då hutuerna i stället såg tutsierna som inkräktare och inte riktiga rwandier) finns motsättningarna mellan kristendomen och folktron. Ceremonierna till den svarta madonnans ära har sin motsvarighet i uråldriga ritualer för att hantera dödas andar och flickorna har alla namn på såväl franska eller latin som det egna språket, där de förra främst utgörs av religiösa dygder som Virgina, Gloriosa, Modesta, Immaculée …

I centrum står Virginia och tutsiväninnan Veronica som båda på sätt och vis finner en fristad hos en lätt galen fransman som intresserar sig för landets historia och mytologi och i dem ser en gudinna och en drottning, vilket blir ett avbrott i tillvaron där Gloriosa, den ledande eleven, uttalar allt mindre förtäckta hot mot dem.

Internatskolan blir till ett Rwanda i miniatyr där rasismen frodas och här utspelar sig ett preludium till det inbördeskrig som senare blossar upp och kommer att kulminera i ett folkmord. Den obehagliga stämningen som stegvis trappas upp blir än värre av vetskapen om hur det kommer att gå i stort ute i samhället och förstärks av att skolåret sammanfaller med regnperioden, då vägar blir oframkomliga och isoleringen på 2 500 meters höjd kan bli total.

Sådant som i andra sammanhang skulle få ett större utrymme nämns här nästan i förbigående, som prästen som tar undan de finaste plaggen som skänkts till välgörenhet för att skänka dem åt utvalda flickor – för att han ska kunna se dem nästan nakna när de övertalas att byta om inne i hans tjänsterum. Men det finns också beskrivningar som nästan tar mig tillbaka till Fem-böckernas utflykter, nämligen det nattliga ätandet då allt det som mödrarna skickat med flickorna dukas fram och delas – eller vad sägs om den här meningen:

Resväskorna förvandlades alltså till överflödande skafferier där mödrarna kärleksfullt staplade bönor och kassavadeg tillsammans med sås i små skålar prydda med stora blommor som de svepte in i en bit av ett höftskynke, bananer som fått steka en hel natt på låg värme, ibisheke, sockerrör vars lena och trådiga märg man tuggar och tuggar och som fyller hela munnen med sin söta saft, den röda sortens sötpotatis, gahungezi, majskolvar, jordnötter och till och med, för stadsflickorna, munkar i alla upptänkliga färger som swahilierna var mästare på, avokado som man bara hittar på marknaden i Kigali och riktigt välsaltade röda jordnötter.

Det är en ganska märklig blandning av stort och smått, av vardagliga händelser, livsfarligt hat och upphöjd mytologi, men balansen bibehålls hela tiden. Det stora allvaret samsas med lakoniska formuleringar och ironi och det kortfattade kan övergå i något mer utbroderat. Ibland tvära kast kan framstå som organiska då gymnasieflickornas perspektiv nästan omärkligt dubbelprojiceras med en vuxen berättares vetskap om vad som kommer att hända. Allt sammantaget finns det en lätthet i berättandet, trots tyngden i det som skildras, och en liten strimma av hopp i det mörka.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism
• Folkmordet ingen ville se
• Oförglömliga flickor
• När rasismen tar över

Så många namn och ändå långt ifrån alla de som framträder i Christina Lambs bok Våra kroppar, deras slagfält, dels för att jag missat några, dels för att det är många som inte nämns vid namn utan som systrar, döttrar, mödrar, mostrar, fastrar, väninnor. Så många och ändå bara en bråkdel av de tusentals, hundratusentals, miljontals som delar och delat deras erfarenheter genom seklerna.

De är alla flickor och kvinnor som har blivit våldtagna i krig, de flesta upprepade gånger av flera förövare. De har blivit jagade, fångade, inspärrade i månader och år, sålda och hotade. De har blivit misshandlade och torterade och de har bevittnat hur deras makar, bröder, systrar, föräldrar och barn dödats. Brotten har begåtts i Syrien, Irak, Myanmar, Filippinerna, Argentina, Rwanda, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Bosnien och Hercegovina (och i många andra länder men dessa är de länder Christina Lamb inriktar sig på).

Vän av ordning, skeptisk sådan, tycker kanske att jag borde skriva något om ”påstår sig” eller ”säger sig” ha varit med om när det nu är så ytterst få förövare som blivit dömda men jag tänker inte göra det. Här tar jag utsagorna för sanning, utom i något enstaka fall, där sammanhanget tydliggör att det finns skäl att tvivla.

En annan vän av ordning, kanske mer insatt, tycker kanske att det är fel att skriva offer och liknande, med tanke på att det för den som själv blivit utsatt knappast kan bidra till läkning och stärkt självbild att ständigt höra andra överlevare beskrivas, av sig själva och andra, som ”förstörda”, som ”berövade det vackraste vi hade” eller kanske t.o.m. ”berövade det enda vi hade”. Författaren skriver också om detta i sitt avslutande tack, om hur hon valt vilka ord hon använder utifrån sammanhanget och de intervjuades egna önskningar. Det är en svår balansgång att skildra förfärliga upplevelser och samtidigt inte fastna i synd om- och offerperspektivet och om och om igen påpekas det att det som ger mest upprättelse är att se sin förövare ställd inför rätta – och dömd för de brott han har begått.

Och där går Christina Lamb vidare och talar med utredarna, åklagarna och domarna i några av de rättegångar som ägt rum under senare år. Hon frågar dem varför våldtäkterna så sällan blir till åtalspunkter och svaret är oftast att i ljuset av andra krigsbrott – som terror, mord eller tortyr – framstår det sexuella våldet som mindre viktigt, trots att många av de drabbade önskar att de blivit dödade i stället. Så offren förlorar på jämförelsen men också på bristen på kunskap om dessa brott. Och förlorar igen då de i stor utsträckning blir utstötta ur sina egna familjer. Vägarna tillbaka är svåra, särskilt när det är så få som får den upprättelse en fällande dom innebär. Och särskilt när de som drabbats hårdast är de som var svaga och utsatta redan innan. Det görs försök men allt blir inte rätt, som hundratals yazidiska kvinnor och flickor som då boken skrevs befann sig i Tyskland, dit de räddats men där tillvaron ändå blivit ett limbo.

Det är utsträckningen, det systematiska, det handlar om. Skövlade byar och städer, dödade män och våldtagna och dödade kvinnor. Det handlar om det som beordrats, som indoktrinerats, om läger och handel och om det som skett utan påbud men också utan fördömande. Vad får män att agera så? Hon talar med forskare om undantagstillståndet som råder vid krig och om våldtäkter som ett socialt kitt men också att det i princip råder straffrihet.

Läsaren får också möta de som oförtrutet kämpar vidare för sig själva och för andra, trots att stöd från myndigheter och organisationer är klent eller obefintligt. Kvinnor som demonstrerar, kvinnor som bedriver detektivverksamhet och letar rätt på förövare som går fria och lämnar information till rättsväsendet, kvinnor och män som hjälper fångna kvinnor och flickor att fly, kvinnor som driver små grupper och stora verksamheter för att hjälpa drabbade att läka. Och dr Mukwege som opererar kvinnor och barn med söndertrasade underliv.

Det gör ont att läsa men det är en bok som behövs – för än så länge fortsätter de systematiska våldtäkterna att vara en del av krig och konflikter utan att jämställas med andra krigsbrott, trots att de finns med bland FN:s resolutioner*. Och än så länge saknas de i läroböcker i historia, trots att de funnits så länge det funnits krig. Redan hos Homeros och i Bibeln finns de med, fast naturligtvis inte ur kvinnornas perspektiv, och skulpturerna och målningarna som skildrar sådana händelser är otaliga men ses ytterst sällan för vad de är.

Själva mängden namn och likartade öden gör det svårt att hålla isär vad som skett vem och var men det är också det överväldigande antalet berättelser som gör boken så drabbande och det väsentliga här är inte den precisionen. Någon gång blir det dessutom upprepningar då personer återkommer i avsnitt med olika fokus men där bakgrunden tecknas igen, eftersom någon läsare kanske inte läser allt utan bara något kapitel.

Avslutningsvis tackar författaren dem som läser, trots att många av berättelserna är svåra att ta sig igenom, men det är hon som ska tackas för att hon samlat all denna erfarenhet och smärta, för att inte tala om de som orkat berätta. Det sorgligaste är hur många av dem, trots sina vittnesmål, ser det hända igen och igen, trots allt de gjort och trots allt de fått höra ska göras. Och det är där den här boken förhoppningsvis kan göra skillnad, att den genom ökad uppmärksamhet ska leda till större påtryckningar internationellt så att det sexuella våldet fullt ut hanteras som det krigsbrott det är.

* Den 19 juni 2008 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter och befäste att ”våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord”.

Similar Posts:

• Blixtkrig och vardagshäng
• När det värsta redan har hänt
• Irak inifrån
• Krigets nedåtgående spiral
• Keegan – krigets antropolog

Därför att när man är rikemansson till en vit fransos och en svart afrikanska, och någon i grannskapet i Burundis huvudstad snor ens cykel, då kommer fars tjänstefolk fanimig se till att cykeln tas tillbaka. Även om det innebär att rycka den ur handen på ett barn vars far köpt den i god tro och aldrig kommer att ha råd med en annan. Och då får man, som rikemansson, samvetskval och vägrar cykla.

Blir någon gladare av att cykeln står och samlar damm?

Knappast.

Varför kan hans franske far inte förstå att hans rwandiska mor är en flykting i Burundi?

Säg det. Det kan inte vara kolonialism i alla fall, han är ju en del av den nya generationen. Han blir jättegenerad när äldre kollegor använder n-ordet. Men så farligt kan det väl ändå vara att fly om man kan bo i grannlandet, va?

Är det därför Gabys föräldrar skiljer sig?

Det är en bra fråga. Beskrivet ur unge Gabys synvinkel kan det nog verka så. Eller så är det bara en dålig idé att gifta sig när man inte fyllt 20 än. Eller så är de bara båda väldigt kluvna människor, båda flyktingar från sina hemländer av väldigt olika skäl, som aldrig riktigt lärde sig att förstå varandra.

Hur kan ett halvt land bestämma sig för att mörda den andra halvan?

Nu hoppade du fram lite snabbt, va? Ja, vi är i Burundi och ett av de värsta folkmorden på senare tid (de är ju några stycken, #neveragain) ska precis bryta ut på andra sidan rwandiska gränsen, men första halvan av boken är ju lyckligt ovetande om det. Gaby är gammal nog att förstå att han och de andra beiga barnen är annorlunda än sina grannar, men upp till en viss ålder spelar det ingen större roll. Vad han själv märker. Och för omvärlden är det ju hur som helst bara en liten fläck på kartan någonstans.

- Blodbadet som du säger väntar, hur skulle det kunna inträffa i Kigali när det är så många blåbaskrar där? Det är inte möjligt…
- Det räcker att några av dem dödas så evakueras alla vita här i landet. Det är en del av deras strategi. Stormakterna tänker inte riskera livet på sina soldater för att rädda livet på stackars afrikaner. Det vet extremisterna.

Vad är egentligen skillnaden på hutuer och tutsier?

Den ena sorten var kackerlackor, och den andra sorten hade machetes.

Skärpning.

OK, för att ta Gabys franske fars förklaring så har det något med nässtorleken och kroppslängden. Det är nog den förklaring vi europeiska läsare får nöja oss med.

Ger Ett litet land någon djupare förståelse för den processen, hur konflikter i ett nyligen avkoloniserat land gradvis trappas upp till folkmord?

Ja och nej, den är ju beskriven från ett barns synvinkel. Även om den vuxne författaren smyger in en hel del i första halvan blir det lite som om Mästerdetektiven Blomkvist plötsligt skulle hamna mitt i en militärkupp och ett folkmord halvvägs igenom kriget mot röda rosen. Vi som läsare vet ju vad som kommer att hända och kan fånga upp ledtrådarna, men vår berättare kan bara se det hända, se hur våldet sprider sig över lands-, folkgrupps- och åldersgränser och ett fungerande samhälle plötsligt blir helt laglöst, och det blir kanske ännu mer drabbande ur den här synvinkeln. Men förståelse för hur människor kan hugga ihjäl sina grannar? Är det något man kan förstå?

Militärkupp OCH folkmord?

Ja, han är ju i Burundi, där den demokratiskt valde presidentens livstid kan mätas i timmar. Folkmordet där hans släkt är måltavla är på andra sidan gränsen i Rwanda. Olika länder har olika problem, vetdu.

Varför spelar burundiska radion klassisk musik när det är statskupp?

Varför de kopplar ihop europeisk finkultur med något som ska säljas som återställande av ordning? Beats me.

Borde inte rwandiska radiopratare i yttrandefrihetens namn få uppmana till att utrota alla kackerlackor om de vill det? Det är väl ändå ett fritt land, eller? Vad är det för jävla åsiktskorridor?

Om du säger det så.

Kan man tvätta bort fläcken på ett golv där ett barnlik legat orört i sin favoritfotbollströja i tre månader?

Kanske måste man kunna det. De som inte kan får väl vackert räknas bort.

Vad säger ett priviligierat, väluppfostrat, välskolat barn till en mor som kommer tillbaka från ett krig och har blivit en helt annan människa?

En bättre fråga är väl vad han tillåts säga. Med franskt pass har han ju ändå en utväg. Det är inte hans problem bara för att det är hans mor.

Är boken bra då?

Den har en lång startsträcka, men när den kommer igång är den fruktansvärd. På ett bra sätt. Att Gaby redan från början står utanför, fast i ett varken-eller, blir både bokens styrka och stora svaghet.

Vad hände med Gabys cykel?

Vem vet. Kanske hittades den i ett skjul många år senare, oljades, pumpades, och gavs till någon annan tioåring. En del saker går ju i arv utan att någon kan förstå varför. Ack ja.

Similar Posts:

• Helvetesvandring som hemkomst
• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Similar Posts:

• Vad vill du veta om musik?
• börjar
• Musik i krig
• Vad diskar du till för musik?
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Hur kunde detta ske? Den frågan ställer sig Philip Gourevitch i sin reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer. Under tre år har han rest runt i Rwanda och intervjuat folk, och resultatet har blivit en fyrahundra sidor tjock bok, kokande av vrede över en likgiltig omvärld. Den är en rasande anklagelse mot ett passivt FN, ett ointresserat Europa och en kolonialhistoria som sått hat i befolkningen i över hundra år.

Fram till 1894 hade ingen vit satt sin fot i Rwanda. Då levde hutuerna och tutsierna i fredlig samexistens. Hutuerna, ett mörkhyat folkslag med platta näsor och tjocka läppar, levde som jordbrukare, medan de smala och ljusa tutsierna tog hand om och sålde boskapsdjur. Så kom belgarna i sina tropikhjälmar, och liksom många andra kolonialister insåg de att folket skulle bli lättare att kuva om det rådde en konflikt. Eftersom det inte redan fanns någon blev man därför tvungen att uppfinna en. Med hjälp av vågar, mätband och skjutmått började man undersöka befolkningen och man konstaterade snabbt att tutsierna var ganska lika européer till utseendet. Att de dessutom var ett folk som förstod sig på pengar avgjorde saken. Med etniska identitetskort, ekonomiska privilegier och propaganda om ”Afrikas herrefolk” inplanterade man en överlägsenhetskänsla i tutsierna, medan avundsjukan i hutuerna låg och grodde.

Så kom sextiotalet och revolutionen. Hutuerna var nu trötta på att höra vilket underlägset folk de var, och att de trots sin befolkningsmässiga majoritet skulle styras av en tutsiregim. Med hätsk propaganda om att tutsier var kackerlackor tog hutuerna makten och blev ett slags postkoloniala imitatörer, dvs. man upprepade de övergrepp man utsatts för. Bland annat instiftade man en omvänd kvotering: på gymnasieskolorna togs de tutsier in som hade sämst betyg, medan de bästa blev utstötta, och i radio och tidningar spyddes hatpropaganda om tutsiernas opålitlighet ut. Vad gjorde då belgarna, som tidigare varit så förtjusta i tutsierna? De bytte sida och understödde hutuerna som ville ge igen. 1964 skedde därför det som skulle bli föregångaren till 1994 års folkmord. Med machete i hand drog rasande hutumobbar ut på Kingalis gator och mördade 140 000 människor. Mest tutsier, men även hutuer som man ansåg vara förrädare.

Med en djävulsk precision målar Gourevitch upp denna bild av två folk som tvingats hata varandra. Det gör han i kontrast till den rapportering kring Rwanda som talat om ett ”kaotiskt land” med ”uråldriga stamkonflikter”. Faktum är, skriver Gourevitch, att det första systematiska våldet mellan grupperna ägde rum så sent som 1959 och att det kaos man brukar tala om är ett påhitt. Istället är folkmordet ett resultat av ordning, indoktrinering och modernt politiskt tänkande.

Det är en djup insikt som Gourevitch levererar, men den är både svårsmält och obehaglig. Som tur är vägleds dock läsaren av Gourevitchs allmängiltiga anekdoter. Bland annat berättar han om en pygmé som han träffar på en bar, som talar vitt och brett om alla människors lika värde. Men tyvärr, säger pygmén, är det bara vita som förstår denna universalistiska princip och därför önskar jag mig en vit kvinna. På så sätt, skriver Gourevitch, kunde pygmén i den moderna europeiska universalismens namn hata sitt eget folk och sedan älska sig själv för att han gjorde det.

Detta är bokens styrka. Gourevitch har en förmåga att liksom alltid lyfta upp berättelserna så att de handlar om något större. En fransk hjälparbetares berättelse blir ett exempel på hur fiktionen kan vara verkligare än verkligheten, och den rwandiska radions historia blir ett annat exempel på vad ständig propaganda kan göra med människors tänkande. Att Gourevitch dessutom är en stilist av rang gör knappast det hela sämre.

Dessvärre håller inte boken ända in på slutet. I andra delen, som handlar om Rwanda efter folkmordet, tappar den emellanåt fokus och blir rörig. Jag får svårt att hålla isär alla namn och förkortningar: RPA, RTLM, FPR, interahamwe och les génocidaires. Att Gourevitch dessutom blandar in Ugandas och Zaires historia gör det knappast lättare. Men detta är egentligen bara en marginell anmärkning. 95 % av boken är trots allt ett mästerverk, och att den inte håller hela vägen gör inte den första delen sämre.

Slutligen bör väl sägas att det faktiskt var elva år sedan Gourevitch skrev boken och att den inte översatts tidigare är konstigt. Den är trots allt skriven av en amerikansk superstjärna (redaktör på The Paris Review) och är en riktig bladvändare. Dessutom fick den helt översvallande recensioner när den kom: det talades om obligatorisk läsning för FN-personal, och Gourevitch själv jämfördes med Ryszard Kapuscinski. Jag känner mig därför väldigt tacksam mot Henrik Gundenäs för hans smidiga översättning och bokförlaget Atlas som för övrigt bara pumpar ut intressanta och angelägna böcker.

Similar Posts:

• Flickor i fara
• Folkmordet ingen ville se
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Förintelsen i krigets skugga
• Förintelsen per definition

På ett tidigt stadium avfärdar han pacifismen som etisk hållning. Det är en orimlig ståndpunkt för de allra flesta, menar han, och anför en rad argument. Jag kan tycka att pacifismen avfärdas lite väl lätt (inte så konstigt, måhända, från en som själv är reservofficer), men å andra sidan kan man till hans försvar anföra att det inte heller är Syses fokus. Han utgår istället helt enkelt från möjligheten av ett rättfärdigt krig som ett axiom, för att istället diskutera under vilka förhållanden kriget kan vara rättfärdigt.

Det som avgör detta, menar Syse, är om kriget uppfyller en rad etiska krav. Här anknyter han till äldre filosofer som diskuterat frågan. Exempelvis ska man enligt Syse ha legitim auktoritet att besluta i frågan, en rättfärdig anledning att gå ut i krig, rätt intention med kriget, proportionalitet och en rimlig utsikt till framgång.

Diskussionen förs främst på ett teoretiskt plan, och det är inte alltid några konkreta exempel tas upp. Jag kan också tycka att beskrivningen ibland verkar lite historiskt blind. När exempel väl tas upp sker det i en historielös kontext. Andra världskriget är ett exempel få skulle hävda att det var fel att de allierade utkämpade, upprepar Syse. Men det var ju i extremt hög grad ett barn av tidigare krig, vilket inte diskuteras. Vilken chans har egentligen ett krig att nå ett rättfärdigt och rättvist slut, ett slut som inte leder till fler krig? Har det någonsin hänt? Och vilken konsekvens får detta för synen på ett enskilt krig?

Etiken Syse förespråkar har också ett annat, men i viss mån besläktat, dilemma. Hade det inte varit bättre om omvärlden hade intervenerat militärt i Rwanda, frågar exempelvis Syse retoriskt? Jo, kanske många skulle svara. Men, undrar jag, hade det inte varit möjligt och eftersträvansvärt att intervenera innan dess, utan att starta ett krig – hur ”rättfärdigt” det än hade kunnat anses vara? Jag saknar en diskussion om vilken effekt tesen om det ”rättfärdiga kriget” kan få för arbetet att motverka krig genom att arbeta med andra medel.

Jag undrar också hur många krig som någonsin skulle kunna leva upp till alla de krav som Syse ställer? Måste man leva upp till alla krav, eller räcker det med vissa? Och vilka är i så fall de avgörande? Författaren undviker att svara eftersom han aldrig sätter diskussionen på sin spets. Kanske är det för mycket begärt att få ett entydigt svar. Bara att han väcker frågorna är intressant nog.

Similar Posts:

• Bristfällig miljöetik
• Keegan – krigets antropolog
• Sartre och kriget i Irak
• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom
• Apokalyps ur många vinklar

Ett av de viktiga skälen till varför Förenta Nationerna, FN, skapades var för att se till att nazisternas folkmord aldrig skulle kunna upprepas. Men när det väl sker står FN handfallet – trots att varningar hade kommit flera år innan folkmordet inleddes. Utländska diplomater och ambassadörer, liksom oppositionella politiker och militärer, hade alla försökt varna omvärlden under flera års tid för det annalkande folkmordet. Omvärlden visste vad som var i antågande, men trots det fortsatte länder som Egypten, Sydafrika, Belgien och Frankrike att sälja vapen till regimen.

När folkmordet väl inleddes fanns en liten FN-trupp på plats, dock alldeles för dålig utrustad och utan mandat för att hantera situationen som utvecklades. Desperat försökte befälhavaren förmå FN:s potentater och stormakterna att ingripa till försvar för de människor som drabbas, och stärka mandatet och bemanningen för FN-styrkan. Men USA och Storbritannien sade sig uttryckligen vilja hålla operationen på en liten budget. En miljon afrikaner var intet värda. Stormakterna ville heller inte upprepa de negativa mediadrev som hade blivit följden av den misslyckade interventionen i Somalia något år tidigare, då några amerikanska soldater hade dödats.

Skandal följde på skandal i folkmordets kölvatten. När USA till slut erbjöd sig att skicka militärfordon fick FN betala så dyrt för ett femtiotal begagnade och dåligt utrustade fordon att det visade sig ha varit billigare att köpa splitternya, toppmoderna fordon från en kommersiell leverantör. När Frankrike erbjöd sig att sända trupper vägrade de stärka FN-förbandet, utan ville sända en egen trupp som kunde understödja de partier som gagnade Frankrikes intressen. Allt det här och mycket mer därtill dokumenteras ingående av journalisten Linda Melvern i den här boken. Det är skrämmande och djupt tragisk läsning om en katastrof som världens ledare blundade för.

Boken skildrar också något av det hoppfulla i det katastrofala – den lilla grupp sjukvårdspersonal inom Röda korset och Läkare utan gränser som stannade kvar för att åtminstone försöka rädda några liv, trots alla risker de därmed utsatte sig för; den kvarvarande FN-styrkan (understödd av länder som Ghana och Kanada) som mot alla odds kämpade för att minska folkmordets omfattning …

Melverns bok är ett strålande exempel på grävande journalistik. Hon skriver både gripande och träffande om en av vår tids stora tragedier.

Similar Posts:

• Konsten att splittra ett folk
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Nedslag i konflikt
• Att vara varken varken eller eller
• Det okända folkmordet i Kongo

Nu har han även gett sig in ”globaliserings”-debatten, med boken En värld. Här försöker han analysera några av de stora globala utmaningarna ur ett etiskt perspektiv. Det rör frågor som global rikedom och fattigdom, växthusgasernas effekter på klimatet, världshandel eller humanitära interventioner för att förhindra folkmord eller störta tyranner. Singer argumenterar i denna bok för att vi måste utveckla en global etik, till skillnad från många äldre filosofer som argumenterar utifrån ett nationellt perspektiv (inte minst får sig filosofkollegan John Rawls ett par kängor). Det fungerar inte längre, menar Singer. En global värld kräver en global etik och en global rätt.

Den globala etik som Singer förespråkar bygger i grunden på utilitarismen, tanken om att alla utsagor om vad som är rätt alltid ska utgå från vad som maximerar nyttan/glädjen i ett samhälle. Att tillämpa den principen på vår globala värld ger konsekvenser som att de rika länderna borde öka sitt bistånd till fattiga länder markant, istället för att satsa på att värna relativt fattiga, men (ur ett globalt perspektiv) ändå förhållandevis välmående medborgare i sitt eget land. Att de globala biståndsnivåerna inte ens kommer i närheten av FN:s mål om en procent av de rika ländernas BNP visar hur långt vi verkligen är ifrån att uppnå en global etik, hävdar Singer.

Hans utilitarism får i vissa fall anmärkningsvärda konsekvenser. Han argumenterar exempelvis också för att vi inte kan begränsa oss till de gamla principerna om en nations suveränitet över sitt territorium, utan måste verka för humanitära interventioner för att exempelvis förhindra folkmord (som i Rwanda eller Kosovo). Men, säger han samtidigt, det ska vi bara göra om den part som begår brotten inte är för stark. Det är etiskt fel att intervenera i Rysslands krig i Tjetjenien, eller Kinas agerande i Tibet, eftersom det skulle leda till ett stort krig med mycket lidande för båda parter.

Med andra ord; vi är moraliskt förpliktigade att stoppa mobbing om den som mobbar inte är för stark. Men om den som mobbar kanske också kan ge oss en känga, då ska vi tvärtom låta honom hållas. Logiskt om man är utilitarist, möjligen, men för en som inte bekänner sig till utilitarismen brukar det här kallas för dubbla måttstockar. I efterhand kanske man bör vara glad att Singer inte var rådgivare åt de brittiska, sovjetiska eller amerikanska presidenterna vid tiden för nazismens frammarsch i Europa?

Tyvärr känns det som om Singer har förlorat mycket av sitt tidigare sting. Det som skrivs i denna bok är i extremt hög grad en upprepning av vad många globaliseringskritiker redan har sagt, om och om igen, under många år. Singer är i och för sig både logisk och välstrukturerad i sin argumentation men det är inte tillräckligt för att boken ska kännas som ett särskilt meningsfullt bidrag till debatten. Den etisk-filosofiska analysen känns allt för kort, inte särskilt djupgående, och föga originell.

Framförallt känns mycket av det han skriver som tämligen världsfrånvänt eftersom en diskussion om hur den förespråkade globala etiken ska uppnås saknas. Man kan kanske hoppas att några av världens politiker läser och tar till sig av Singers globala etik, som på många områden skulle kunna göra mycket gott. Men chanserna att så kommer att ske känns i realiteten ganska små.

Similar Posts:

• Fimpar vi? Nej, vi trappar upp.
• Förintelsen per definition
• Bristfällig miljöetik
• Vikten av att bekämpa ondskan

De centrala frågorna ”kan vi förklara/förstå förintelsen” och ”hur kunde det ske” förbises dock av de flesta analyser i ämnet, i alla fall om man får tro Yehuda Bauer och hans bok. Polemiskt kritiserar han historiker som Zygmunt Bauman och Saul Friedländer och deras slutsatser, eller brist på slutsatser. Bauer finner inga tillfredsställande svar i genomgångar av Nazitysklands byråkrati eller andra funktionalistiska teorier. Inte heller Daniel J Goldhagens teser – torgförda i den färska bestsellern Hitlers Willing Executioners – att en extrem antisemitism var allmänt spridd i Tyskland, faller i godan jord. Judeförföljelsen fanns inte invävd i den tyska folksjälen. Bauer manar till vidare perspektiv.

I elva utförliga essäer behandlar han förintelsen, frågar sig vad den var och står för, jämför med andra folkmord, diskuterar gärningsmän och offer, ansvar och skyldigheter. Det är inte så mycket en beskrivning av förintelsen som ett sökande efter svaren på frågorna ovan. Resultatet av denna genomgång är, milt sagt, obehagligt.

Obehagligt därför att Bauer vägrar ställa sig i fållan av schabloner där förintelsen är oförklarlig eller mystisk och där denna typ av grymheter bara kunde uppstå då och där. Ondskans vidd eller djup, slår han fast, kan inte mätas, och har förekommit på annat håll och med samma brutalitet som i Nazitysklands Europa. Listan kan tyvärr göras lång: Stalins utrensningar, Kambodja, Exjugoslavien, Rwanda etc.

Vad som gör förintelsen unik har sina rötter i andra orsaker, av definitionsmässig karaktär. Det är första och enda gången som ett helt folkslag – oberoende på var de bor och har för arbete, religion eller politisk åsikt – är dömda till utrotning endast beroende på rastillhörigheten. Förintelsen kände inga politiska gränser och var en helt igenom ideologisk fråga. Den hade sitt ursprung i en liten grupp kvasiintellektuella personer runt Hitler, och kunde genomdrivas i ett antisemitiskt klimat i ett förödmjukat Tyskland, med byråkratiska metoder i ett hierarkiskt och genomstrukturerat samhälle. Men av vanliga människor. Däri ligger det ohyggliga.

Bauers argumentation och analys känns övertygande. Med öppna sinnen ställer han förintelsen i ljuset av de senaste forskningsrönen, både egna och andras. Ett omfattande notsystem och litteraturlista gör boken användbar som utgångspunkt för vidare läsning i ämnet. Den som vill ha hela innehållet i ett koncentrat kan läsa det avslutande kapitlet, en avskrift av Bauers tal inför den tyska förbundsdagen på minnesdagen av förintelsen 1998.

Ibland kan teoretiserandet runt förintelsen kännas väl abstrakt och sterilt. Som tur är finns här berättelser om såväl offer som förövare. Han nämner själv vid några passager att en historikers uppgift inte enbart är att analysera dokument och andra historiska fakta, utan även att berätta historier, att knyta historien till människor av kött och blod.

Sålunda skrivs historien hela tiden, vid varje tidpunkt, av alla människors handlingar. Så tillkommer små och stora händelser. Det är så folkmord tillkommer. Det är så de undviks. Förintelsen i perspektiv vill räta ut frågetecknen till ett varningens finger som kan ses i tid. ”Vi får aldrig glömma” är en sliten klyscha. Till den borde fogas ”Vi får aldrig blunda”. Det är budskapet!

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Förintelsen i krigets skugga